Min skatt

Igår skrev jag att jag hade hittat en skatt som jag skulle berätta om idag. Och nu skall jag berätta om den. Min skattkista är i formen av två plastpåsar och min skatt är så många svarta små rektangulära diamanter med titlar som Singapore Zoo 1991, Semester del1 2003, Anna-Karins 11 års kalas, Skottland 2005.

Dessa påsar har jag vetat om länge. Jag har vetat att de har legat där på vinden och jag har tänkt att jag måste plocka ner dem. Men istället har jag murat in dem. Att städa och sortera på vinden har skjutits på år på år på år. Saker har istället ställts upp likt tegelstenar runt denna kista som jag har varit så rädd för.

Vissa av alla de små rektanglarna med hennes handstil på innehåller minnen, jag minns särskilt de från när jag är runt 17 år och den tiden jag kanske undrade mest över vem jag var. Jag såg på filmerna om och om igen, studerade mina ansiktsuttryck och försökte lära känna mig utifrån när det bara blev förvirrat att förstå mig inifrån. Jag minns dem för jag har sett dem så många gånger. Och jag minns resor, segelsemestrar, födelsedagar. Men såklart att jag inte minns varje ord från filmmakerskan bakom kameran, såklart att jag inte minns varje sekund av när hon faktiskt är framför kameran. Skrattar. Men nu har jag dem. Här. Alldeles här.

När jag igår städade på vinden och hittade påsarna slogs jag av insikten att jag nog inte alls städade, utan letade. Jag var redo. Jag har hittat Pandoras ask. Och jag måste öppna den.

Minnen är fint och det är fint att se henne och mig i samma lilla ruta. Men vet ni vad mer?

Jag har inte sett alla filmerna. Det finns på ett så himla konstigt sätt nya saker med mamma som jag kan se nu, så många år efter hennes bortgång. jag kan höra henne säga meningar jag inte innan hört, kanske ha på sig en klädkombination jag inte sett.

Jag slänger mig inte över filmerna. Vältrar mig inte i gamla och nya minnen. Jag kan titta i små små omgångar. Och bara i videokameran, bilden är kanske 7 cm i diameter. Större kan jag inte just nu. Kopplar inte till datorn trots att jag har sladdarna. Blir mig övermäktigt med större bild. Jag måste vänja mig.

Och det är så konstigt. När jag har stängt av filmen så känns hon så närvarande. Som att hon kommer tillbaka när jag tittar på filmen igen. Och nästa film och filmen därefter.

Ville bara berätta om detta oerhörda.

 

12 thoughts on “Min skatt

  1. Bästa skatten ju! Bättre än allt guld i världen! Glad jag blir för din skull :) Gör massor av kopior nu bara, och lås in i ett bankfack.

  2. Vad glad jag känner mig för din skull! Så härligt det låter..:)
    Apropå det, så va jag också nere i mitt förråd o rota igår. Hitta massa bilder på oss. Arvikabilder, cafébilder o massa annat. Alltså det är så himla konstigt, känns som ett annat liv men ändå minns man allt så väl när man blir påmind, i allt känns som förra veckan. Men man måste verkligen bearbeta, under tid…..lägga tillbaka o kolla igen. På skatten!

    • Härligt och konstigt! Hihi oohhh… Vi måste ses och titta på dem nästa gång möjlighet finns till det:)
      Ja man får ta det i omgångar som passar en helt enkelt. Svårt att ens veta vilken form av omgångar som passar en! Men får prova sig fram. Kramar!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>