Miss skinny

Oh puh… Mitt hjärta slog ett extra argt slag i sekunden när jag såg den här annonsen:

miss_skinny

Mina ledord ifrågasattes för en stund och jag hann tänka men vart i helvete är det här på väg egentligen?? Taaaaaack och lov visade det sig att det inte alls var en butik som skulle öppna (snälla snälla idioter som raggar upp nya modeller utanför anorexiakliniker som bara ytterligare en sak i sin idioti: få inga idéer av denna reklam) utan faktiskt en reklam för en förening mot ätstörningar. Klicka på bilden för att komma till sidan och se filmen!

Jag känner mig så handlingsförlamad ibland. Vill bara skaka om alla och säga men hallå hallå hallååååååå du är bra du är fin! Sluta tänk på sådana där saker som i grund och botten är helt oväsentliga! För jag får panik av siffrorna. Jag får panik av tanken på att barn bantar, unga flickor späker sig och hatar sina kroppar. Panik! Hur skall man någonsin kunna hitta sin plats i världen och känna sig bekväm i den om man inte känner sig det minsta bekväm i sig själv, i sin kropp. I sitt tempel.

På andra sidan står jag och hjälplöst skriker. Aldrig har jag förstått. Aldrig har jag själv velat vara smal. Visst har det funnits tider då jag inte ätit men då har det varit kopplat till annat. Inre demoner, inte smal-hets. Kan det vara så att alla smal-issues är kopplat till annat? Jag vet inte. Vill veta.

Snälla lyssna på mig… Kroppen är en del av den vi är, det är inte bara ett tomt skal som går runt med oss inuti någonstans. Du känner när du slår dig du känner marken under fötterna när du går. Kroppen är inte bara ett tempel, kroppen är också du. Det funkar inte att gå runt och hata sig själv, man kommer aldrig komma någon vart om man lever i ett konstant förakt. Visst behöver man inte vara superlycklig över allt men hata inte. Späk inte. Låt kroppen må bra. Kroppen mår bra av bra mat och av att röra på sig, den mår bra av fysisk kontakt och snäll och öm behandling.

Vill säga något bra som kan få alla att tänka till och tänka att ja, det är ju sant.. Nu älskar jag också min kropp! Men jag vet inte hur så jag skriker rakt ut istället.

sign

25 thoughts on “Miss skinny

  1. Det känns som att smalhetsen blir värre och värre. Nuförtiden tror ju unga tjejer att de på allvar är tjocka för att deras lår “går ihop”. De tror liksom på allvar att det där mellanrummet mellan låren som catwalkmodeller har är det normala och att de som inte har det är undantagen och är tjocka. Visst finns det kvinnor som har det där mellanrummet helt naturligt men majoriteten har inte det och kan inte få det, ens om de är underviktiga. Så skeva ideal. Alltid en enda kroppstyp. Till och med på platser som när jag var ung var förskonade. Till och med Ellos och Haléns har ju lagt sig till med de supermagra modellerna.

    • Det är så absurt! Det är ju inte som att det liksom inte finns några andra problem i världen och att all fokus därför måste lägga på kroppen för att man skall ha någonstans att lägga sitt fokus? jag fattar det inte, jag FATTAR det inte.

  2. Jaa….det är svårt att förklara varför man känner på ett visst sätt, och hur det kom att bli så…
    Kanske var det mobbingen ända från dagis till gymnasiet som satte igång min ätstörning, kanske var det den dumma pojkvännen som klankade ned på min kropp, kanske var det min pappa som kommenterade hur mycket jag åt. Jag vet inte var det började, och vet inte hur det ska sluta. Jag har vägt 48 kg och 120 kg – och inte en dag har jag varit nöjd med hur min kropp ser ut. Dietister och psykologer har kopplats in men det blir aldrig bättre. Nu har jag visserligen en annan sjukdom med som liksom tar 99% av uppmärksamheten av läkarna, så jag har inte stort hopp om att någonsin vara ok med mat och kroppsuppfattning.
    Jag är iaf glad över att vara vuxen och inte tonåring nu när hetsen verkar ännu värre. Blir alldeles matt.

    • Jag önskar verkligen VERKLIGEN att det inte var så för dig. Har du märkt att det är liiiiite bättre eller är det lika illa eller värre som tidigare?
      Ja, jag älskar också att vara vuxen..

      • Jag vet faktiskt inte, är nog lite mer säker på mig själv som person och det hjälper ju, men att folk dömer mig som lat och odisciplinerad pga att jag just NU detta året är överviktig – det är svårt att kämpa med. Försöker att sluta bry mig så gott det går…ingen vet ju min historia och vad är det egentligen för fel på vara lat om man nu väljer att vara det ;)

        • Alltså nu kanske inte detta spelar någon roll men när vi sågs på Cirkusfesten så tänkte inte jag på dig som det minsta överviktig! Haha nu kanske det bara låter helt konstigt och som något som jag brukar kategorisera in folk som eller inte. Men det jag menar är att när jag läste här att du skrev att du är överviktig detta året så tänkte jag att men va? Det var hon väl inte alls det?
          SKönt att du är mer säker på sig nu, en av de många fördelarna med att bli vuxen!:)

          • Tja, enligt min bmi är jag det men allt är ju relativt ;) Roligt att du minns mig med, du är ju på ett sätt en del av min vardag och ibland berättar jag för folk om nåt du skriver om och de undrar vem du är…”En vän på internet” brukar jag svara, haha ;)

          • BMI kan ju vara rätt missvisande också, tycker till exempel alla muskelbyggare där ute;)
            Hihi jaaa men du är min internetvän med blir det ju som:)

  3. Jag vill påstå att det stora problemet är just det att man identifierar sig med sin kropp, annars skulle det inte finnas någon anledning att må dåligt över den. Jag tycker du ska låta bli att skriva ut det du tror(dvs att man ÄR sin kropp) som fakta. Det är faktiskt helt absurt.

    • Men man kan ju inte helt utesluta kroppen från sig själv? Eller tycker du att man bara ÄR någonting därinne? Kropp och själ hör ihop, psykiskt och fysiskt hör ihop. Det samverkar. Tyck att jag skall sluta skriva ut det jag är övertygad om då men det kommer jag aldrig göra. Sluta läs istället, det är en lättare ändring. Jag skriver för övrigt inte att man BARA är sin kropp, jag skriver att man är sin kropp OCKSÅ. Vilket jag är fast övertygad om att man är och att tro något annat tycker jag bara är idioti/blindhet. En illusion. Bara för att man identifierar sig med sin kropp BEHÖVER man inte må dåligt över den. Man skall och bör älska den, just eftersom det är en del av en själv.

  4. Jag har alltid haft kroppshat, oavsett vad jag har vägt. Det är inte förrän nyligen som det har börjat förändras. Nu försöker jag fokusera på att ta hand om mig, äta mat som jag mår bra av och träna för att förbättra min hälsa. När jag tittar i spegeln försöker jag fokusera på delar av mig jag är nöjd med och tänka att min kropp är fin som den är.

    Ibland faller jag tillbaka och börjar hata, men då brukar jag tänka på det du skriver, (som jag äntligen har lyckats ta till mig) att jag har ett eget ansvar. Det är bara jag som kan förändra sättet jag betraktar min kropp på. Att vara ett offer löser inget, men att göra det man kan för att nå sina drömmar och vara snäll mot sig själv är bra i längden.

    Tack för att du alltid betonar individens ansvar. Det brukade irritera mig förut när jag ville gömma mig bakom offer-rollen, men nu förstår jag vad du menar, och det har hjälpt mig att komma en bit på vägen.

    Jag ville alltid att andra skulle säga att jag var vacker. Nu inser jag att den jag egentligen helst ville ha bekräftelse av är mig själv.

    • Vad underbart att det börjar förändras! Blir glad av att läsa att du tar hand om dig. Du anar inte hur glad dina ord gör mig, tack! TACK! Kramar!

  5. Har nog tänkt skriva den här grejen många gånger men inte riktigt kommit mig för. Men jag vill bara säga att jag tycker att du verkar vara en så himla bra person med så kloka tankar och du är faktiskt en av de snällaste främlingar jag någonsin träffat. Då tänkte jag att du verkade så genuint vänlig, öppensinnad och energisk! En riktig fighter! Världen vore bättre om det fanns fler som du och din blogg hjälper mig faktiskt på riktigt att rycka upp mig ibland! : )

  6. Jag tänker inte sluta läsa bara för att jag inte håller med dig på den här punkten. Jag tar tillbaka att du ska sluta skriva det du är övertygad om(om du nu är det) som fakta för jag gör ju faktiskt samma sak, däremot skadar det nog inte om du funderar lite mer på det. Ja, kroppen är ett skal. För att verkligen förklara vad jag menar skulle jag behöva gå mycket djupare och det skulle både mycket och invecklat att skriva.

    • Alltså tro mig, jag HAR funderat över det här och jag tycker att det är lika absurt att utesluta kroppen som en del av vem vi är som att utesluta det inre. Vi är både ock, vi är allt vi är. Skriv mer invecklat hur du tänker om du vill, men jag tror jag förstår hur du menar. Jag bara ser det på ett annat sätt.

  7. Ditt tankesätt är väldigt främmande för mig, eller, det fascinerar mig så mycket. Att du aldrig har velat vara smal. Det gör mig både förundrad, nyfiken och glad. Ibland blir jag irriterad precis som Josefin säger, för du får det att låta så lätt.
    Nu säger du säkert att det ÄR lätt, men där sätter jag mig på tvären.
    Jag drar åt att hålla med dig, jag tror inte att jag hade varit där jag är idag om jag inte själv börjat ändra mina tankesätt, Men, för mig, och säkert för många andra så är det en ständig kamp.
    Det tar energi och väldigt mycket tankeverksamhet att liksom upprätthålla de goda tankarna om mig själv, och vissa dagar orkar jag bara inte. Därmed inte sagt att jag ger upp eller förkastar ”metoden”.

    Jag tror också att jag kan förstå vad Sarah menar, det här att vi identifierar oss så starkt med vår utsida och inte egentligen insidan. Den kopplingen har blivit bruten och det är det visuella som vi uppfattar definierar vilka vi är mer än insidan. Jag tänker att för stor vikt idag läggs kring identitet, och ”det personliga varumärket”.
    Märker det tydligt på mina syskonbarn som liksom har vuxit upp med internet och knapprat på tangenter sedan dom var bebisar (sant!).

    Diskussionen kan bli megalång, men ja. Jag tycker att det är så himla bra och uppfriskande med dina ord. Det känns som att det tillför något till debatten som inte riktigt funnits där innan, och jag tänker att det kan inge hopp.

    <3

    • Det konstiga är ju att jag nästan tänker att jag måste ju ha en STÖRNING som gör att jag aldrig påverkats av dess akroppsideal, när ALLA andra verkar ha gjort det?? Och det vore ju knäppt. Om jag skulle behöva vara STÖRD för att må bra på den punkten;)
      Alltså. Jag säger inte att det är lätt för alla, jag har förstått att det inte är det. Jag kan bara säga från min synvinkel och för mig så är det…lätt. Det har aldrig varit ett problem ju. Men som sagt, därmed inte sagt att det är något som kommer naturligt för eller är lätt för alla. Och jag blir ledsen när jag tänker på att folk läser detta och tänker att jag skuldbelägger de som inte ser det som lätt nu. För det gör jag inte. Vissa gillar blått, andra gillar rött, vissa älskar att resa, vissa bryr sig inte om kroppsideal. Alla är ju olika.

      Jag tänker ju inte heller jämt positivt om mig själv, det finns dagar när jag skriker ceeeeeeepeeeeeeeeeehoraaaaaaaaaa åt mig själv hela dagarna. Ju. Men det ÄR och förblir mitt eget ansvar att få mig att sluta, hur skönt det än vore att lägga över det ansvaret på någon annan.

      Det yttre är det som syns först, det är väl därför man blir dömd efter det till att börja med. Det yttre talar ju också om något om vad man är för en person, kläder, frisyr, tatueringar osv.. Berättar ju något, om än inte allt eller ens sanningen. Men jag säger inte att vi ÄR det yttre. Jag säger att vi är allt. Jag har inga känslor i mina kläder men min kropp är en del av mig likväl som mina tankar.

      Tack!

      <3 Kramar

  8. Pingback: Spank me! Och tack:) | I want Candy

  9. Kroppen finns till(eller syns) under en begränsad tid, medan Du lever för alltid. Det är för att kroppen, liksom det vi kallar omvärlden är ett hologram, en sammansättning av koder(t.o.m. den konventionella vetenskapen har börjat inse det här). Skulle vi då, när vi lämnar begränsningen av våra kroppar förlora en del av oss själva? Det låter galet tycker jag. Det är inget fel med att älska sin kropp så länge man älskar den för vad den är. Nu var jag kortfattad men jag hoppas du förstår.

    • Så kroppen kan vi lika gärna vanvårda då? Den behöver ingen kärlek, man mår inte bra av kroppskontakt och man kan lika gärna späka och skära den? För den finns inte ändå? För att den inte varar för evigt? Och vi har dessutom BEVIS för att man (det som då definiterar en) dessutom lever för evigt?

  10. Jag ville kommentera det här tidigare men har inte suttit vid en dator och det är hopplöst att skriva via iPhonen.
    Men ja, det är insane hur pass mycket kroppen “gör”. Jag har haft ätstörningar och hatat min kropp sedan jag var 10, eller ännu tidigare. Det är liksom så det “alltid har varit”. Jag har inte direkt reflekterat över det. Men å andra sidan hatade jag inte bara min kropp utan Allt.
    Under min uppväxt var det liksom “jag måste vara smal, och jag kommer bli smal och få stora tuttar när jag är tonåring och leva si och så”. Typ… Vad jag sett på film/tv, eller vart jag nu hade fått det ifrån. Sedan blev inte saker riktigt som jag hade tänkt mig, heh, och Den Besvikelsen. Anteckningar sida upp och sida ner i mina gamla dagböcker om hur fet jag var och varför var jag tjockare än de andra tjejerna i klassen? (Jag är kraftig i “grunden”. Låter som sämsta ursäkten ever, men jag Kan inte få superskinny ben osv. Aldrig haft kommer aldrig att ha.) Jag var helt förstörd.
    Att leva under omständigheter som inte direkt gynnat en har ju inte hjälpt. Jag kan verkligen inte tänka mig hur det skulle vara UTAN att känna såhär. Liksom, hur kan man gå dagar utan “Det här”?

    Samtidigt: Ja, jag har under mina senaste ca 2 år förstått att jag måste ändra min attityd. Jag dömer mig själv så mycket hårdare än andra. Det är en lååång väg att gå, och jag är blockerad av Så många tabun vilket gör det svårt att reda ut.
    Har börjat gå på sjukgymnastik/yoga nu för att lätta på smärtorna i kroppen som kommit av att jag spänt mig under hela uppväxten (fått problem med axlar och rygg). Och det är jobbigt. Jag har alltid stängt av kroppen och nu ska jag helt plötsligt börja “känna av den” och inser sakta att det hör ihop, kropp och sinne.

    Jag närmar mig försiktigt hela ditt tankesätt, och det är ett bra tankesätt – eller ja, det skulle vara ett bra tankesätt för mig. Men det är så helt tvärtom mot hur jag tänker nu, så det blir liksom tilt i huvudet på mig. Fast jag försöker förstå, och ja: jag har börjat förstå. Och jag förstår för första gången också hur man faktiskt gör sig till ett offer. Hur “samhället” är allt. Som du sagt, och som andra kloka människor sagt: Men vadå? Man själv är ju också “samhället”?

    Meen, jag fortsätter med att tatuera mig för det gör mig glad. Även om jag inte trivs med varken min personlighet inåt eller utåt. Eller snarare, den är väldigt… Hm. Jag orkar inte med den/mig. Projicerar en massa känslor om mig själv på andra så att “omg, den tycker det och det om mig bla bla bla”.

    Eh, värsta ranten här nu. Igen.

    Tack så jättemycket för inlägget!

    • Det glädjer mig att höra att du börjat med yoga! Tror det är jättebra för både kropp och sinne! Det hjälper till att förstå kopplingen mellan dessa också. Bra! Fortsätt <3

  11. Du missar helt the bigger picture här. Och jag känner inte att det är min uppgift att skriva en roman så att du ska förstå. Det känns som att du har bestämt redan innan du börjat läsa vad du ska tycka om det jag skriver, gör man på det sättet har man väldigt små chanser att lära sig något här i livet.

    • Nope I dont, jag förstår vad du menar. Jag blir bara provocerad av ditt västerländska synsätt att kropp och själ skulle vara åtskilda. Läste du det här inlägget http://iwantcandy.se/2013/08/12/kyrkogard-nejtack/ så vet du att jag tycker att efter att man dött blir kroppen inget mer än ett skal. Men medan man lever är kropp och själ ett, för mig är det helt vansinnigt, vanvettigt samt oansvarigt att särskilja dem åt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>