Archive | May 2015

Kan man bli frisk från Borderline?

DSC6651-639x960

Wear it like a crown

Kan man bli frisk från Borderline? Många säger att nää har man en gång fått det så är man stuck for life. Men jag blev ju faktiskt det. Efter många år av harvande och karvande visade sig de där formulären jag årligen fyllde i på Borderlineenheten jag gick på att jag inte längde uppfyllde kriterierna. Jag var frisk. Så småningom slutade jag gå i terapi, och det funkade! Så småningom därefter slutade jag också äta mina mediciner; antidepressiva, antipsykotiska och lugnande. Och jag funkade. Så småningom började jag också arbetsträna och därefter plugga för att därefter börja jobba alldeles på riktigt. Och det funkade. Jag som haft sjukskrivningar där det stod att jag förmodligen aldrig skulle kunna ha ett arbete, i vilket fall som helst inte på heltid, fann mig själv jobba för fullt; och det funkade!

 

Men blev jag då som en helt lycklig, helt välfungerande, helt fantastisk övermänniska? Nej, det är klart att jag inte blev. Jag har alltid haft mitt mörker och det stannade kvar, bara inte lika kolsvart och jag använde mig inte av lika drastiska metoder för att få det att ljusna lite. Och det besöker mig inte längre lika ofta, inte i närheten av lika ofta.

 

Fråga 1A är egentligen om Borderline är den diagnos jag borde ha fått. Kanske skulle de ha grävt lite djupare och hittat ADHD istället, såhär i efterhand tycker jag själv att det ser ut så. Hade jag istället fått den diagnosen hade jag också fått andra mediciner, till exempel sådana som i svag dos innehöll den drogen jag nu istället började självmedicinera med, kanske hade jag inte sugit i mig en så stor mängd amfetamin om jag istället fått det utskrivet.

Men om vi nu utgår från att läkare, psykologer och formulär hade rätt; att jag hade Borderline. Hur ser det ut nu om man jämför med nu och då?

 

Lets look at kriterierna för Bordeline Personlighetsstörning:

 

1        Gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller inbillade separationer. Observera: Självmords- eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5 räknas inte in här. , separationer har alltid varit det värsta jag vet. Jag har varit livrädd att bli lämnad hela livet. Separationsångesten kunde slå till även om jag skulle säga hejdå till en person jag visste att jag skulle träffa dagen därpå. Jag blev som en hysterisk tejp som vägrade släppa taget, vägrade låta gå. NU, jag hatar fortfarande separationer, men jag har varit med om så stora här i livet, att min mamma dog för att nämna det största, att jag vet att jag klarar det. Det har gett mig en styrka och en tillit till att lita på att det som sker det sker av en anledning. Men jag går hellre själv än låter någon lämna mig.

2        Uppvisar ett mönster av instabila och intensiva relationer med andra människor som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering. , men gud ja. Jag älskade och jag hatade med en sådan frenesi att jag blev helt slutkörd. NU, mina känslor är fortfarande stora när de släpps lösa men de pendlar inte lika snabbt och jag analyserar dem istället för att bara explodera dem. Och mina relationer är inte längre instabila.

3        Uppvisar identitetsstörning: påtaglig och varaktig instabilitet i självbild och identitetskänsla. , mitt självförtroende och min självkänsla åkte bergochdalbana hela tiden. Så som jag älskade och hatade andra älskade och hatade jag även mig själv. NU, jag vet vem jag är. Jag är rätt märklig ibland, men jag har en trygghet i att jag är jag och jag är faktiskt rätt bra.

4        Visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning). Observera: Självmords- eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5 räknas inte in här. , de där exemplen beskriver vem jag var, jag gjorde allt det. Förutom hetsätning iofs. Jag tänkte aldrig ett steg längre, jag bara gjorde. NU, jag vet att det finns de som fortfarande ser mig som impulsiv men de var inte med när det var som ovan. Jag är en person som hellre gör än tänker på att göra, nu ser jag det som positivt att jag tar tag i saker och får saker gjorda. Så impulsiviteten må vara kvar men på ett heeelt annat sätt nu än då. Även om jag ofta blir stannad när jag går rakt ut i vägen.

5        Uppvisar upprepat självmordsbeteende med gester, hot eller självstympande handlingar. , hela tiden. Jag levde för att dö. Jag fann mig i livshotande situationer så ofta att det är ett mirakel att jag fortfarande lever. Mitt skärande var dock aldrig för att dö, ej heller ett rop på hjälp. Mitt skärande var lösningen på allt. Mitt sätt att hantera känslor så stora att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, när känslor fyllde mig lättade jag på trycket, gjorde en ventil där det kunde pysa ut lite. Därför skar jag mig även när jag var lycklig. NU, jag lever för att leva. Visst kan jag skrika att jag vill dö när allt kaosar sig, men det vill jag inte. Jag vill bara ha en paus, och döden är ingen paus. Den är definitiv. Kanske ville jag inte dö då heller, jag klarade bara inte av livet. Kan jag ju se såhär i efterhand. Jag skulle aldrig skära mig igen. Min blodsfobi som jag hade innan jag började med skärandet har slagit till med full kraft igen, råkar jag skära mig när jag rakar benen får jag panik och måste sätta mig ner för att inte svimma,

6        Affektiv instabilitet som kommer av en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (t ex intensiv, episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar några timmar och endast i enstaka fall längre än några dagar). , mitt humör var lika mycket bergochdalbana som mina känslor. Hur någon ens stod ut med mig har jag svårt att förstå. NU, visst kan mitt humör pendla, men av anledningar som är logiska. Och visst kan mitt mörker komma och slå till även en varm sommardag, men det har jag accepterat. Och oftast vet jag vad som triggar det och kan undvika just de sakerna.

7        Kronisk tomhetskänsla. , ja. Hela. Jävla. Tiden. NU, nej, extremt sällan slår mig den tomheten som då slukade allt.

8        Uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller svårighet att kontrollera ilska (t ex ofta förekommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål). , jag gav mig in i slagsmål som jag var dömd att förlora som en förlängning på min självdestruktivitet. Jag tände till snabbare än en racerbil och jag valde aldrig mina strider. Våld och död var mina ledstjärnor i livet. Och jag var så arg, på allt, på alla, på mig själv. NU, jag är rak. Jag tar upp saker och är inte rädd för konflikter. Men jag slåss inte. Visst kan jag på fyllan komma med dumdristiga infall att slå ner någon jag blir arg på, men jag gör det tack och lov inte.

9        Har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symptom. DÅ, oh my god vad jag hade det. Kan inte finnas någon som trott att det finns kameror på så många ställen som jag trott. Jag trodde även att jag hade diverse ting i mig. Mina konspirationsteorier var många och stora. NU, okej jag är fortfarande lite konspiratorisk av mig haha, tror att folk lyssnar när jag pratar med någon, har tankar om läkemedelsindustrin osv… Men de handikappar mig inte. Får mig inte att undvika att göra saker, förutom kanske att prata om saker jag inte vill att någon skall höra på spårvagnen. Men det är ju rätt lugnt och man jämför.

 

Kanske kan det ge någon hopp. Någon som sitter där med rakbladet djupt ner i armen, någon som gråter för att allt är åt helvete och det känns som att det aldrig någonsin skall bli bra igen. Det svåra med en personlighetsstörning är att särskilja personligheten från störningen, det som är personligheten kommer onekligen att finnas kvar, om man inte försöker bli någon man inte är. Men störningen, det som får en att absolut inte se något ljus, att leta inåt istället för framåt, den går att få kontroll över. Våga ge det tid, det är du värd.

Jag trodde inte att jag skulle överleva, det var rätt många med mig som delade den tron. Men jag sitter här nu, friskförklarad, medicinfri och drogfri sedan flera år tillbaka. Stora känslor har jag inuti mig men det är mer på grund av att det är personer jag känner mycket för än att det är vad och vem som helst. Och jag störtar och rasar ibland, likt alla. Men jag vet min historia och jag vet att jag aldrig kommer falla så lågt. Jag tar hand om mig själv, jag är min egen läkare och psykolog. Jag är som en hundvalp ibland, springer rätt in i saker utan att tänka ett steg längre. Kan inte behärska mig. Men jag skulle aldrig, aldrig, röra de saker som höll mig där nere. Att jag skulle ta upp ett rakblad och dela min hud och finna tröst i blodet finns inte.

Det var inte helt lätt i början, att sluta skära sig när det var det som hade varit min lösning på allt. Jag stod där utan instrument för hur jag skulle gå vidare. Att helt plötsligt vara frisk från att nästan alltid ha varit sjuk, var rätt omställande. Det borde finnas en kurs i hur man går tillväga, inte bara den där arbetsträningen även om nu rutiner kan hjälpa en att fungera i vardagen.

Jag är så tacksam över att det fanns hjälp att få, även om Borderline inte var rätt diagnos så hjälpte åren på Borderlinenheten mig att fungera på ett sätt som fick mig att må mycket bättre. Det finns hjälp att få, kom ihåg det. Men hjälpen hittar inte alltid dig, och ibland kanske de runt om dig inte heller kan hjälpa dig att hitta den utan du måste söka upp den själv.

Det må vara många år sedan jag räckte över min remiss från psykologen i Stockholm, täckt med åtskilliga post its på där jag förklarade att så var det inte alls angående olika punkter, till någon på Borderlineenheten, men ibland känner jag mig fortfarande som den där obstinata tjejen men de blodiga benen och förvirrad flackande blick. Jag är bara så himla tacksam för att jag inte längre är henne. Jag är personligheten, men jag är inte störningen. Och hade jag inte haft personligheten hade jag antagligen inte upplevt och uppnått allt det jag hittills har upplevt och uppnått i livet. SÅ man kan plocka russinen ur kakan och vända det till något positivt, så länge man vågar ta steget och vågar lita på att good things can come.

El new photos

20150507-225651.jpg

20150507-225705.jpg

20150507-225718.jpg

20150507-225725.jpg
Hola! Här ligger jag i min säng (sjukt nöjd med min nya bäddmadrass alltsååå) med en fantastisk Truls på magen och här är jag även från plåtningen med Peter Pousard för El Bastardo för ett tag sedan! Kläderna kommer från Brixton och Locals Apparel och finns alla givetvis att köpa på just El Bastardo <3

Gick och la mig direkt när jag kom hem från jobbet nu. Sjukt trött i kombo med att ha bra böcker olästa är ju mycket bra anledningar att slänga sig ner i sin sköna säng. Okej nu tog tankekraften slut. Måste fyllas på med ord i skriven form. Au revoir! Eller godnatt iallafall:)

Vuxen rulez.

En sak som så ofta slår mig är hur glad jag är att jag är vuxen och får bestämma själv. Inte så att jag var så himla hårt hållen och hade så hårda restriktioner som liten men nu är det verkligen JAG som bestämmer. Och det tycker jag om. Jag är mitt ansvar. Blir extra tydligt när jag bor ensam också, samma sak där; inte så att hade massa regler jag var tvungen att förhålla mig till innan heller. Men som ensamboende och utan barn är det liksom heeeelt okej om jag äter popcorn till middag och kakor som förrätt. Jag kan sova på soffan istället för i sängen om jag vill, utan att det är något konstigt. Jag kan gå och lägga mig när jag vill och jag kan klä mig exakt hur jag vill. Jag kan välja att lägga alla mina pengar på dyra underkläder och äta billig mat (popcorn) resten av månaden. Jag kan välja att lägga alla mina pengar på resor och se världen, och jag kan se världen. När jag vill, hur jag vill. Jag kan sälja mina använda trosor dyrt om jag så önskar och på så sätt få in extra pengar (nej, jag gör inte det). Jag kan spendera mina lediga dagar med att skriva på min bok eller kolla på RuPauls Dragrace hela dagen. Jag kan göra konstiga tatueringar. Jag kan ligga på soffan och sippa på ett glas Fireball i min ensamhet. Jag kan kolla på sorgliga filmer och gråta ihjäl mig. Jag kan skratta åt mina egna skämt hur högt och länge jag vill. Jag kan liksom göra vad jag vill. Och jag är bara mitt eget ansvar, Och det är så himla skönt:) Life is good.

Life-is-Sweet3

Flowers

20150503-225435.jpg

20150503-225458.jpg
Igår var Alice, Felicia och jag på Tip the Velvet! Det var kul:) Var första gången jag var där sedan jag hoppade av som arrangör. Var kul att träffa alla igen, kasta lite glitter, dansa och kolla på grymma uppträdanden. Sedan gick vi vidare till Gretas vilket också var kul:)

Nu ligger jag med Trulsan insidan och kollar på Gia. Längesedan jag såg den och det är ju alltid kul att se vissa av ens personlighetsdrag utifrån:P Eller okul kanske haha kan inte bestämma mig.

Catlove

bild (68)bild (67)bild (66)

Trulsa och jag för ett par dagar sedan. Alltså kolla hans lilla tand.. Hur kan man vara så söt?? Har så svårt att tänka mig att det finns någon annan katt i hela världen som är så gosig och söt och skall vara little spoon lika mycket som honom. Somnar med honom tätt intill och vaknar med honom tätt intill. Älskar honom så.

Och saknar Kattsson så. Börjar gråta hela tiden idag. Sorgen är ju som så, att den kommer och slår en med full kraft när den som så önskar. Portionerar ut det. Vem som bestämmer när och hur har jag ingen aning om. Kanske är det den som orsakar sorgen, kanske är det någon som vakar över en, kanske någon annan, kanske en själv. Någon som vet vad som går och inte går utan att man totalt går sönder iallafall. Även om man totalt går sönder ibland också.