Archive | September 2016

Digitala idioter 

Alllltså… Hur gör ni när ni ser upprörande kommentarer på Facebook?? När jag väl går in och läser kommentarer på Facebook på saker som jag kan SE att det kommer finnas kommentarer som upprör mig på (feministsaker, slår aldrig fel – finns ALLTID störande kommentarer där) ställs jag alltid inför dilemman. Behöver förresten inte vara Facebook, kan vara vad som helst. Låt mig ta ett par exempel:

  • Ett par bekanta hade delat en artikel om en tjej som hade blivit brutalt misshandlad av sin (ex)pojkvän för att hon sa nej till sex med honom. Kommentarexempel: “Skall man skriva om mäns våld mot kvinnor skall man också skriva om kvinnors våld mot män.” “Sedan kan man också fråga sig varför man är i ett förhållande om man inte vill ha sex med personen.”
  • Jag letade efter bra filmer att visa i skolan och ville då ha någon som tilltalade mig genusmässigt, ingen “feministisk” film utan bara en som inte hade en/flera kille/ar som hunvudperson/er eller handlade om en tjej som var kär i en kille (alltså SERIÖST ni anar inte hur svårt det är att hitta!!! Gäller även böcker för barn). Och kom in på ett forum där folk skrev om problemet och även delade med sig av filmtips. SJÄLVKLART hade en då skrivit “Men nu får ni väl ändå ge er?! Skall ni börja jaga spöken också eller?” Ja, konstigt slut på kommentaren där men ändå. Denna person har uppenbarligen aldrig lagt en tanke på att ifrågasätta det hela och därmed se hur sjukt jävla svårt det skall vara att hitta en barnfilm/bok som ÄR bra genusmässigt.

Behöver jag ens säga att det är MÄN som skrivit alla dessa kommentarer?! Vad ÄR mäns behov av att inte bara kunna se att oj damn, det där är ett problem; det borde jag se om jag kan hjälpa till att göra något åt, eller I ALLA FALL ta avstånd ifrån. Utan nej nej, här skall ifrågasättas och dumförklara. Och jag blir så arg, arg, arg! Och är en sekund från att börja svara när jag kommer på (eller blir påmind om) att nej, det leder ju liksom ingen vart. Förutom till att jag blir argare och argare och det hela kan fortsätta i typ all evighet, med en rasande mig som resultat. Snart kommer jag nog börja svara på allt ändå. För jag blir så trött, så arg, så rosenrasande. Och lika noga som jag är med att det offentliga rummet inte dryper av mäns kommentarer hängandes i luften, borde jag kanske vara med det digitala.. Oh dont know. Vad gör ni? Svarar ni eller låter bli?

Sex är inte problemet. Sexism är.

Alltså nu har jag fastnat lite i tankarna här… Jag tänker på prostitution och dess för och nackdelar och vad folk egentligen tänker om dessa för och nackdelar.

Det finns de sexarbetare som gillar och är stolta över sina jobb. Jag vill såklart inte sätta mig över dessa och säga vad de skall tänka. Men jag undrar vad de tänker. För att de tycker om att sälja sina kroppar: tycker de att hela prostitutionsgrejen är lugn då? Ser de sig frikopplade från den betydligt största delen av prostituerade som inte gör vad de gör för sitt höga nöjes skull? Eller tycker de bara att viss prostitution är okej? Står tanken att var och en får göra vad den vill med sin kropp över faktumet att det handlar om könsstrukturer som etsat sig fast i mänskligheten?

Det är ett rätt känt faktum att det i allra högsta grad är kvinnor som säljer sina kroppar. Att det är män som köper dem. Eller hyr kanske är mer rätt uttryckt. Och är det män som säljer/hyr ut sig; så är det även där män som köper. På samma sätt som när det kommer till porr; män är de som köper, kvinnor de som till största del exponeras. På samma sätt som när det kommer till misshandel. Män är de som slår; kvinnor och män de som blir slagna. På samma sätt som när det kommer till våldtäkt; män är de som våldtar. Kvinnor är de som våldtas. Ibland män. Men så marginellt sällan då av en kvinna att det inte ens är värt att nämna. Det är inget utbrett problem att kvinnor våldtar, misshandlar, köper prostituerade, köper porr.

Att kvinnor säljer sex är en del av det välutspridda kvinnoförakt som råder. Men hur tänker de som gör detta och stolt står för det? Och hur tänker de som försvarar prostitution?

Saker jag borde ha bloggat om..

..Men glömt göra det.

1.

Igår hade jag en plåtning för Sin and Virtue med TzR/Martin! Hade på mig en väldans fin latex nurseoutfit från märket Anatomic Bomb.

2. Min mermaid tattoo på vaden är äntligen klar!


Så himla söt! Var ju Erik Lundsträm som gjorde den då och behold! Snart har Erik en fast studio igen och blir lättare att få tag i för gemene folk:)

3. Hade en strålande kväll på Tip the Velvet!


Alice matchade mig inte bara genom att också hålla sig till nautiskt tema utan även vara klädd till ungefär min mermaid tattoo!



Gullisöt!

Här är jag och Jenny som ju startade klubben (även om jag då inte varit med och arrangerat på några år)


Jag innan show!


Ett lite kollage av bilder från min show, tagna av Patrik Petroff.


Patrik Petroff smygtog även den här bilden på Alice och mig när vi chillar runt. Haha så himla bra bild.. Så umgås vi liksom..


4. Johanna och jag var på grym konsert på hennes födelsedag, minns dessvärre inte med vem just nu haha men här är vi innan vi begav oss dit iaf!


5. Jag har ett nytt blogginlägg uppe på burlesk.se

Tusen saker till men där var några iaf:)

En av de viktigaste personerna i mitt liv.

Men oj! Igår träffade jag en av de viktigaste personerna som befunnit sig i mitt liv. Bara sådär. Var typ tio år sedan jag träffade henne sist och så var hon plötsligt bara där.

Jag är jag. När jag gick syn på henne gömde jag mig. För även om jag tänkt så mycket på att träffa henne igen så hade jag ingen aning om vad jag skulle säga. Jag gör ju sådär. Träffar jag någon jag känner på ett ställe där jag inte räknat med det; i mataffären, på stan, på biblioteket.. Så gömmer jag mig. Mycket social.

Men hon hann se mig och hon kom fram till mitt gömställe bakom en spårvagnshytt och sa:

-Men det ÄR ju du! Med ett leende.

Och där stod hon alltså. En av de viktigaste. En av de få som hört mest, som vet mest, om mig. Min gamla terapeut.

Först träffades vi varje vardag under ett år när jag gick i varjedagsterapi, sedan en eller ett par gånger i veckan under några år när terapin fortsatte enskilt. Hon var min sista terapeut, den som fick ge mig skjutsen ut i verkligheten.

Visst var det min förtjänst att jag kunde sluta i terapi och att jag faktiskt blev frisk och är där jag är idag. Men utan henne vet jag inte hur det hade blivit. Vi hade våra dispyter, jag hatade henne ibland (alltså OMG borderline, det är klart att jag hatade). Men jag fortsatte träffa henne även om jag inte lydde alla hennes råd eller följde alla hennes tips. Och hon fortsatte lyssna och prata, hon gav inte upp mig. Och någonstans längs vägen kom kontrollen över mig själv. Jag fick redskapen. Hon gav mig redskapen.

Och nu kunde jag visa; andra sidan. Tio år senare. Jag lever. Jag har ett jobb (fast tjänst, till och med). Jag har en partner och ett boende, som jag behandlar bra och kan ta hand om. Jag mår bra. Jag är frisk. Och jag såg hur glad hon blev! Och det var så skönt att kunna visa! Att kunna vara den som vi på enheten så gärna ville skulle komma dit och visa upp sig; visa att det gick. Att kunna vara ett fysiskt bevis på hennes skicklighet. Ville säga allt, ville skryta, berätta om allt jag uppnått, mina framtidsplaner (okej, lite berättade jag). Men visste inte hur jag skulle säga. Fick sagt TACK, fick krama massa. Var så skönt att få sagt tack. Och när hon frågade om jag håller på med något knepigt ännu, och jag visste att hon menade skärandet, drogerna, vårdslösheten med mitt liv.. Att kunna säga nej, inget sådant längre. Så skönt! Var helt sjukt att träffa henne efter alla dessa år. Jag har saknat henne. Är så tacksam för allt hon gjort för mig och är så tacksam över att jag träffade henne nu och fick säga tack.

Wohoo bra idé!

Skål på den idén! Här för övrigt med drinken Candy, som är döpt efter mig, på grymma Barleys! (Smakar sjukt gott och innehåller både marshmallows och jordgubbar.)

Nu kom Ninna med en väldigt bra idé i en kommentar här, att man kan sätta 18-årsgräns på bloggen och på så sätt hålla iaf en del elever och barn borta från mig blogg, så smart! Någon som vet hur man gör för att få en sådan gräns? Har WordPress!

Blogging vs working

Hm hmmm thinkin thinkin thinkin! Är lite ambivalent hur jag skall göra med mitt bloggande, om detta inte redan framkommit med extremt sällan skrivande:) 

Det är den här kombon med öppensinnad blogg och jobb. Med mitt förra jobb funkade det ju rätt bra, förutom äckel som skrev här i bloggen om saker de ville göra på mitt jobb, vilket iofs också hämmade en del. Men nu är ju läget helt annorlunda eftersom det handlar om barn. Och min blogg riktar sig till en vuxen publik, om än ej heller helst mina kollegor på skolan samt elevernas föräldrar och anhöriga. 

Vissa saker är svårförklarade för barn och blir därmed svårt att stå för, och bloggen är rätt lätthittad, inte minst för att jag då har ett lättgooglat efternamn eftersom det bara är jag i hela världen som heter så hehe. 

Vissa elever har dessutom redan hittat pinup-bilder på mig så känns lite som att det är en tidsfråga innan de hittar bloggen också, om detta inte redan skett. 

Jag kan ju inte börja anpassa mitt skrivande för barn eftersom det inte är vad jag vill med min blogg. Så hur gör jag? Skall jag lösenords-skydda den? Känns så tråkigt bara, jag har liksom redan sedan rätt länge låst mitt instagramkonto så man måste fråga för att följa det. Vill inte censurera ALLT! Då når jag ju inte alls ut på samma sätt längre.. Men kanske är det något jag måste? Vet liksom inte..

Och till föräldrar och anhöriga till elever jag jobbar med, om ni läser detta så:

Hej!

Jag är en bra person. Jag älskar att jobba med era barn (det gör jag verkligen, gillar mitt jobb väldigt mycket:)). Jag har många tankar och åsikter som jag skriver om här. Men jag skiljer på mitt privatliv och mitt jobbliv. Jag är öppen om vem jag är och vad jag står för. Jag brinner för genus och lika behandlande oavsett kön, ursprung, läggning, men diskuterar jag detta med eleverna gör jag givetvis detta på deras nivå. Kanske inte ens diskuterar (om det inte är det de vill) utan finns där bara och visar på alternativ; dels genom att själv vara lesbisk och svara på deras eventuella frågor om det, och dels genom att tänka på vad vi läser och målar och hur vi jobbar. I denna blogg skriver jag om det på ett annat sätt som de nog bör vänta några år med att läsa. 

Jag uppträder även med burlesque och fotar en del pinup, detta är helt frikopplat från min jobbdel givetvis och inget jag pratar eller vill prata med barnen om. Men skriver om här. 

Jag går ut, festar och är bakfull ibland, det skriver jag också om här ibland. 

Utöver att vara fröken är jag också människa, det skriver jag också om. Så är det möjligt, lås deras mobiler, ipads och datorer från att komma in på min blogg, den är helt enkelt inte för dem. Och har ni någon fråga om något så ta gärna upp det med mig.

Ja, jag vet helt enkelt inte riktigt hur jag skall göra? Har så mycket saker att skriva men den där tanken om hm hm tänk om eleverna läser det här? Kommer liksom i vägen..

The mystery of me

Gammal bild Johanna tagit när vi är i Barcelona. Vi bodde inneboende hos några och skulle ge oss ut, jag lyssnar noga så ingen annan befinner sig i huset så vi skall slippa prata med någon!
Jag tror att de flesta, vare sig man känner mig eller ej, skulle säga att jag är en social och glad person. Och jag är en social och glad person. Pratar mycket och glatt med folk och sådant.

Men, jag är också en extremt asocial person som helst inte vill vara bland folk, inte vill prata med någon och inte störas av någon. Jag är båda två. Och för ett tag sedan så knäckte jag en nöt so to speak.

Jag får ibland höra att jag är så svår och jag har liksom inte fattat hur folk menar men nu tror jag att jag vet. Det är helt enkelt min mix på social och asocial och min brist på snygga övergångar däremellan. Min brist på att kunna spela social när jag är på asocialt humör och min förmåga att kunna gå från social till asocial väldigt snabbt utan någon form av förklaring.

Jag kan förstå hur detta verkar inte bara svårförståeligt utan även rude, otrevligt och olämpligt. Och att man då tycker att jag är en svår person som man inte vet vart man har.

Jag har inga problem med tystnad. Det verkar ju också göra folk smått obekväma. Har jag inte behovet av att ha ljud runtom mig är jag inte den som sitter och pratar bara för pratandets skull. Behöver inte fylla det tomma ljudrummet utan uppskattar det istället. Jag fick för någon vecka sedan höra att jag är dålig på småprat och det stämmer nog också. Samtidigt som jag kan vara en artighetsmästarinna och småprata om allt kan jag också, om jag är på ickeprathumör, eller helt enkelt inte intresserad av att prata med personen, inte alls känna för att prata. Och då gör jag det inte. Jag anpassar mig helt enkelt inte för att andra skall känna sig bekväma. Detta då i kombination med att jag vissa dagar kan prata och skratta högt och konstant med allt och alla verkar vara en svår mix. Och det kan jag ju förstå. En sådan här person skulle göra mig extremt illa till mods haha.

Låt mig ta ett exempel; lärarrummet. En dag kan jag vara på extremt socialt humör och på lunchen prata prata prata med alla som är där, dra massa skämt och skratta mycket. Då kanske folk tänker att ja, Anna-Karin alltså, kul tjej det där! (Okej, jag har inga bevis på att någon någonsin tänkt så haha). Dagen därpå kan jag sitta knäpptyst, läsa en tidning och inte titta upp ens om någon sätter sig bredvid mig. Resa mig upp efter halva lunchen och bara gå därifrån utan att säga hejdå till dem runt mig, och gå till ett tomt och tyst rum istället. Då borde folk rimligtvis tänka: Men whattafuck är det för fel på den här bruden?

Jag har, som jag skrivit flera gånger tidigare inga problem med att vara ensam. Jag älskar att vara ensam. Och ibland har jag behovet av att vara ensam även bland massa människor, jag antar att jag då stänger av allt runt om mig, går in i min bubbla och vilar.

Detta bör helt enkelt vara en stor del av det som gör mig svår. Dock inget jag kommer göra något åt för det vet jag faktiskt inte hur jag skall göra. Man får helt enkelt ta mig för den jag är. Jag menar inget illa, jag bara är extremt social vs extremt asocial.

Tip the Velvet ikväll!

Oh idag är det dags för Tip the Velvet! De går back to basics och har bett mig att uppträda med mitt gamla all times favourite nummer Sagostund! Skall bli väldigt kul! Var längesedan jag uppträdde nu, mest då pga att jag bestämde mig för att bara uppträda på renodlade burlesquetillställningar så jag fick ställa in lite show. Skrev ju om det i bloggen men även på burlesk.se där jag ju också bloggar, nu hittade jag ingen länk till det inlägget hehe men ja, gå in och läs på burlesk.se om ni vill läsa mer om ämnet!

Hursom, skall bli jättekul ikväll! Tip the Velvet håller hus på Götahof på Bellmansgatan i Göteborg och biljetterna kostar 200:- i dörren eller 180:- på förköp. Kom dit och säg hej och se lite finfin burlesque från grymma artister!