Livskris!

Jaha men ojdå vad MFG hände här då? Mitt liv! Vad hände?? Helt plötsligt inser jag att jag att jag, jag!– verkar ha fastnat i den där fällan jag aldrig trodde mig ens komma i närheten av-

Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch
Samma sak händer imorgon
Jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo
Det är inget liv
Det är slaveri.

För att citera Ebba Grön. All min energi sugs liksom in i jobbet och kvar blir intet för alla de där projekten och kreativa idéer som ändå desperat bubblar upp ibland. Hur kunde det bli så? Är det att jag blev gammal? Mm jag är ju ändå 36 år, going on 37 inom några månader… Får till och med visa leg mer och mer sällan på Systemet, något jag ALLTID fick göra varje gång fram till kanske.. ett halvår sedan. Har alltså tröttheten satt sig så hårt på utsidan också? Eller är det för att jag sparar ut luggen?? Det borde dock knappast ha med min energi för resterande aktiviteter att göra.. Eller så har det det och luggen är som min Akilles häl? Där min magiska kraft sitter… Hoppas inte det för såhär lång har jag inte låtit den växa sedan jag minns inte ens, hela livet tillbaka, så skulle ju vara kul att lyckas med detta lilla projekt nu liksom.

Jag fattar inte. Jag jobbar 75% så jag jobbar inte ens heltid nu. På eget bevåg alltså, jag har sagt att jag inte vill ha mer. Men ÄNDÅ är jag helt slut när jag kommer hem efter jobbet, orkar inte ta tag i någon av de idéer som bubblade runt natten innan, vill bara sätta mig i soffan och chillchillchilla. Och så ser jag ibland, hur livet liksom går och jag varken hinner eller orkar fylla det med de saker jag vill och egentligen brinner för.

Såhär ser jag mig:

Men nu ser jag mer ut såhär, som en väldigt trött lärare, redo att gå in och bara sätta sig på toa för att gäspa loss:

När jag började jobba i skolan så gjorde jag det som en slags paus, en tid då jag tänkte att jag skulle vila upp mig efter vad som hade varit en psykiskt påfrestande tid. Jag hade blivit dödligt kär, “dessvärre” (kan egentligen inte säga dessvärre för det var den enda rätta personen för mig), i “fel” tjej (kan inte säga fel heller för enda rätta men ja fel omständigheter mer kanske). Det var liksom inte vem som helst som jag föll så hårt för utan en av mina närmsta vänners samt kollegas, tjej. Så ja, det blev rätt stormigt. Jag som i grund och botten är en väldigt snäll person, visst har jag svinat deluxe – men aldrig mot de jag verkligen tycker om, har liksom inte gjort något sådant här innan. Det tog rätt hårt. Så efter allt det behövde jag en paus, denna paus tänkte jag då att jag skulle ta genom att jobba i skolan ett tag.

Pausen blev dock längre än tänkt och jag blev ju inte alls uppvilad, snarare tvärtom. Och nu måste jag bara tillägga här att jag gillar ju mitt jobb – det bara tar rätt mycket just nu. Och så kanske jag skall tillägga att jag älskar mitt liv med Carro och mitt bonusbarn, de skulle jag inte byta bort mot något och de har liksom inte med denna energibrist att göra – utan dem skulle jag inte vilja alls, inte något.

Jag har alltid undrat hur alla andra gör – hur de hinner med att ha ett jobb, ta hand om sitt hem, laga mat, umgås med vänner och sedan dessutom göra de saker som de älskar. Jag har aldrig förstått ekvationen och att det är SÅ man SKALL göra. Detta har jag främst undrat när jag själv har pluggat eller varit sjukskriven – vilket jag ju var många år för många år sedan. Nu sitter jag här och lever så och fattar fortfarande inte, ja förutom i och för sig att jag varken träffar vänner eller har energi till att göra de sakerna jag älskar. Jag är inte redo att ge upp! Jag har liksom allt att ge, jag vet att jag kan göra storverk, jag vill fortfarande bli rockstjärna (fast inte inom musik då, det har jag med all rätt gett upp hehe). Jag ÄR en kreativ person av naturen. Men hur hittar jag tillbaka till energin till att göra allt?

Jag dricker Berocca och Blutsaft dagligen, äter dubbel dos rosenros, äter ginseng, dricker c-vitamin, äter a whole lotta d-vitamin. Och ändå, så trött?

Jag läste min gamla blogg och då jobbade jag på två jobb, pluggade, gjorde extremt mycket mer pin up-plåtningar än nu, uppträdde med burlesk var och varannan helg, pimpade burleskoutfits, bloggade typ hela tiden, arrangerade klubb och hade ändå energi kvar till att göra annat. Jag fattar det inte. Är det åldern då? Eller tog den traumatiska kärleksupplevelsen mer energi än jag trodde och jag återhämtar mig från den ännu?

Jag vet inte, men det jag vet är att jag får bryta nu. Jag kan inte ha det såhär, då går jag under. Jag måste få utlopp för allt. Men hur bryter man? Hur orkar jag? Jag vet vad jag behöver; jag behöver mer tid och mer energi. Jag vet dock inte hur jag får det, jag får tvinga mig till det på något sätt.

Kanske börja med att blogga mera. Just nu skriver jag ju mest politiska inlägg, varför vet jag. Dels är det för att jag bara skriver när det är något jag verkligen tycker och vill dela med mig av, annars prioriterar jag att göra inget. Och dels: Behöver det här sägas av mig och behöver det sägas nu? Är en devis jag alltid önskat att andra levde efter, dels skulle mindre skit bli sagt och dels skulle det bli lugnare för mig som inte skulle behöva höra andras röster hela tiden – jag föredrar ändå tystnad. Men helt plötsligt har dessa ord slagit rot i mig istället. Jag har stängt dörrar och lagt mig till med kanske tjugo lager extra hud. Kanske kom det sig också av det där traumatiska jag nämnt, ville liksom inte flaunt it allt för mycket och kunde heller inte dölja det, så kanske stängde jag till. Från att ha varit någon som bloggade om allt och inget har jag alltså blivit en som bloggar extremt sällan och då enkom om politiska saker, typ. Ja och sedan gjorde det såklart sitt till att jag började jobba i skolan igen, jag är rätt lättgooglad och ville väl inte bjuda på mer än vad som redan finns med pin up-bilder och allt. Ville ha min mur. MEN nu skall jag försöka mig på det här behöver sägas av mig och det behöver sägas nu, jag skall riva min mur och skala av några lager skinn. Om det funkar vet jag inte, men väl värt ett försök!

För nu orkar jag faktiskt inte livskrisa mer. Jag måste börja i någon ände och det får väl bli med bloggandet då. Om jag orkar. Jag får se det som ett mål som andra kan ha med träningsbloggar och sådant, det här får bli min träning tillbaka till mig själv:) Självfallet kommer jag inte sluta skriva om politiska saker för det. Men även om annat och då om min resa tillbaka till vad som skall vara energi, glitter och glamour! Så välkomna att enjoy the ride!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *