Det här med stress…

Ja det här med stress alltså..

Jag hatar stress. Jag hatar det så himla mycket och har så länge jag kan minnas varit övertygad om att allt ont härstammar i stress. Typ alla sjukdomar som inte är på grund utav virus tror jag beror på stress, att en stressad kropp liksom lättare utvecklar dem. I och för sig, kanske en stressad kropp också lättare tar till sig även de sjukdomar som sprids via virus. Så himla stressande då när man inser att man vet detta men ändå ligger där med hjärtklappning när man skall sova och känner stressen rida genom en i svallvågor.

Bråk och sådant blir ju också så mycket lättare stora och fel när personerna i fråga är stressade. ALLT blir liksom fel när stressen ligger där som en grund.

Jag är så stressad nu, och har liksom inte riktigt belägg för det. Kanske är det det där med att jag är stresskänslig då. Att det så lätt rinner över för mig. Jag behöver en mall där jag vet ungefär vad som händer, läggs något till, när det är som värst kan det även vara roliga saker, så är det kört. Då blir det hyperventilering, ont överallt, stresshjärta, skakningar och hela grejen.

Jag behöver lugn och ro, jag behöver få bestämma över mina tider. Jag behöver alltså inte ett traditionellt jobb. Men nu har jag det och måste försöka arbeta omkring det. Försöka att inte vara så stressad över allt jag nu inte orkar eller hinner göra och BLI LUGN. Så jävla svårt att tvinga fram ett lugn. Blir stressad över att försöka tvinga fram ett lugn.

Jag är så bra på att hjälpa andra som är stressade, att bena upp och lugna. Men när det kommer till mig blir det bara kaos. Jag sitter där och försöker meditera men kan inte slå bort alla tusen saker i huvudet. Och så vill jag inte ta emot tips från någon heller för jag förkastar dem alla och tänker att jag vet ju hur man gör. Bara det att jag glömmer hur man gör, jag kan inte applicera mina råd till andra på mig själv. Och så blir jag stressad över det.

Och så ser jag ner på stressade människor, aa det är ju en fin egenskap. Men det gör jag för att jag tycker att det är så lätt att komma ur, jag kan ju ge dem råd som funkar. HUR stressande är inte det att veta då? Hur stressande är det inte att se att man ser ner på sig själv helt plötsligt också?

Jag är typ aldrig stressad över samma saker som andra heller. Jag blir stressad över det som andra ser som trevligt eller som vardagen. Är det mycket på jobbet kan jag hantera det galant, förutom att jag blir stressad över att jag får mindre ork att göra sådant jag helst vill göra då.

Oh suck det är så tröttsam att alltid klamra sig fast vid den där ytan, att se att snart, snart kommer det bli bättre, jag skall bara göra det och det först och så skall det bara hända, och så det och sedan kan jag få ta det lite lugnt och bli lugn. Men nej, för efter de där sakerna så kommer det alltid mer. Jag skulle vilja att ingen bad mig om något, att ingen ställde några krav eller hade några förväntningar på mig ett tag. Men det går ju inte, för så är inte livet. Och så får jag hanka mig fast där vid ytan igen, simma desperata simtag med benen så jag i alla fall har munnen över ytan och kan andas. Klänga mig fast vid den där bergskanten över stupet med all styrka i armarna jag har för att i alla fall inte rasa ner och gå sönder.

Oh life.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *