Min nära utbrändhet upplevelse

Jamen lite på samma sätt som en del har varit med om en nära döden upplevelse har jag varit med om en nära utbrändhets upplevelse. Det fick mig att inse att utbränd, det är något jag aldrig vill vara. Något jag helt enkelt aldrig får bli.

Jag hade rätt nyligen börjat jobba efter att ha varit sjukskiven en längre tid, jamen det var det där borderline då som gjorde att jag inte kunde jobba på några år. Obs! friskförklarad. Jag hade pluggat på distans ett par år men nu var det alltså dags att jobba på riktigt. Hur som helst, det stod i en del gamla sjukskrivningar att jobba, det var nog inget jag någonsin skulle kunna göra, definitivt inte 100% i alla fall. Så när jag faktiskt fick två jobb och faktiskt kunde jobba blev jag ju väldans glad och ivrig och hybrisig och tog alla pass jag kunde. Det var då på M-shop och på El Bastardo. En del dagar dubbelarbetade jag, 11-18 på El Bastardo (utan lunchledigt) och sedan sprang jag till Mshop som låg en bit bort och jobbade 18-22. Det gjorde jag väl ett veckor i sträck där och jo ja, det funkade ju bra.

Men så helt plötsligt en dag på El Bastardo började allt kännas rätt konstigt. Jag tappade liksom kroppen och kontakten med den. När kunderna kom in visste jag inte riktigt om de pratade och om de gjorde det så visste jag definitivt inte vad de sa. Jag svarade med ord men visste inte heller vad jag sa. Kanske märktes det här inte utåt, jag kan ha pratat på av vana men för mig kändes allt helt overkligt och noll-kontrolligt. Till slut blev allt så obehagligt att jag ringde Helena, som äger butiken, och sa att hon måste komma dit. Så fort hon kom så bara gick jag.

Vanligtvis tog det högst fem minuter att gå till spårvagnen men denna dag tog denna lilla promenad mig typ 40 minuter. För precis när jag hade börjat gå mot spårvagnen så glömde jag av hur man gör när man går och jag hade heller ingen aning om vart jag var. Alltså jag hade ingen aning om vart jag var i hela världen, i mitt huvud hade jag lika gärna kunnat vara på andra sidan jorden. Jag fick anstränga mig för att prata med kroppen -lyft det ena benet, sätt ner det en bit framför kroppen. Lyft det andra benet, sätt ner det en bit framför kroppen. Sedan tappade jag balansen, sjönk ner mot en vägg, ringde R och försökte förklara läget. Han fick försöka ledsaga mig till vagnen och peppa mig om hur man gör när man går. Till slut kom jag fram till vagnen och kunde sätta mig på den. Ringde Johanna som kom och mötte mig på hållplatsen och ledde mig hem. Väl hemma satte jag mig i soffan och där satt jag sedan några dagar. Helt tom på all form av känslor, alla former av behov. Jag var inte hungrig, inte törstig, behövde inte gå på toaletten, var inte trött, var inte pigg, var inte glad, inte ledsen. Jag var ingenting. Jag minns att pappa kom dit men jag minns inte vad jag sa, om jag sa något, att prata kändes helt menlöst och allt var ändå helt overkligt och jag visste inte vad jag sa, om jag sa.

Efter några dagar gick det över.

Det var så himla sjukt! Verkligen som att det hade blivit en hardcore kortslutning i hjärnan. Jag antar att det medförde något bra för jag insåg att jag måste ta det lite lugnt (även om jag inte direkt gjorde det sedan, men jag insåg det iallafall). Jag insåg att jag aldrig kan hamna i det stadiet igen för tänk om det inte skulle gå över? Jag fick också en väldigt utökad empati för de som är utbrända och även de som fortsatte vara sjuka när jag själv blivit frisk några år tidigare. Innan hade jag liksom tänkt att aha, kan jag bli frisk så kan alla bli friska, och alla borde bli friska.

Jag vet inte om det är såhär utbrändhet ser ut för alla eller om detta vara en extrem variant av prova på, men hell ett så extremt obehagligt läge!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *