Det här med ålder…

Ja jag är ju medelålders nu. Tror jag att det räknas som iallafall… Jag är iallafall en ålder som jag för typ 20 år sedan, aa kanske till och med 10 år sedan. såg som superdupergammal.

Gråa hår har liksom börjat skjutas ut ur huvudet, och ja verkligen skjutas för helt plötsligt finns det ett långt, vitt, krusigt hår där som jag aldrig tidigare sett. I en annan konsistens än de andra hårstråna dessutom. Till slut började jag rycka dem, ville inte ha dem. Sedan såg jag reklam för en hårfärg som räckte gråa hår och köpte den haha. Men seriöst, gråa hår? Eller vita då.

Rynkor dyker upp på ställen jag inte ens visste att man kunde ha rynkor, helt plötsligt ser jag rynkor på min arm när jag håller runt den, jag har rynkor över knäna när jag böjer mig framåt.

Jag gick och gjorde en synundersökning mest för skojs skull men jojo, jag behöver progressiva glasögon. För att dämpa detta åldersfall kan jag dock tillägga att optikern sa att man kunde få det subventionerat från landstinget via någon ungdomsförsäkring som man kunde ha om man var under 20, så han såg väl iallafall inte de gråa håren. Dessutom så är det rätt frivilligt med glasögonen, han sa att jag kunde ha det om jag ville. Mennn här sitter jag faktiskt as we speak med Carros glasögon på mig nu när jag skriver på datorn haha.

Mitt ansikte ser givetvis inte ut som det brukade, rynkorna är fler och huden hängigare än vad den tidigare varit. Har införskaffat exklusiva produkter som jag kombinerar med min vanliga mandelolja…

MEN jag lever.

Vilket jag som yngre knappast trodde att jag skulle göra när jag var 37 år. Jag lever och jag är nöjd med livet. Saker jag aldrig trodde skulle ske.

Jag tror det var Floribama shore jag såg på när en 23-årig tjej hade varit gift mellan typ 19 och 22 och sa att han fick hennes bästa år, i samma program är en 25-årig tjej med som vill bevisa för sig själv att hon fortfarande är tillräckligt snygg för att få en kille typ. Jag har hört andra som pratat om att deras bästa tid var antingen strax innan 20 eller kort därefter. Det verkar vara den vanligaste tiden när livet var på topp? Jag kan lätt säga NU. Nu är mina bästa år, vare sig jag har gråa hår, rynkor på knäna eller progressiva glasögon. Knappast att det var runt 20, från där och uppåt eskalerade allt som hade geggats runt i under tonåren, ångesten som tidigare pratat i mig började skrika, beteenden eskalerade, allt drogs till sin spets, ut till kanterna, över kanterna. Allt välte. Jag blev sjukare och mer insnärjd i mig själv. Jag fick fler och fler mediciner och började själv medicinera mig med tyngre droger, men inget funkade. Så doserna ökade. Men det funkade inte ändå. Jag var övertygad om att jag hade ett monster i magen. Jag hade borderline personlighetsstörning och uppfyllde alla kriterier så hårt att det vällde över. Jag skar mig både när jag var ledsen, arg, tom, glad, så fort jag kände känslor som blev för starka (vilket alla blev) så skar jag mig. Jag ville bara dö, knarka ihjäl mig och dö, det var mitt mål. Jag vet inte hur många gånger jag skrev den meningen i mina dagböcker: “allt jag vill är att knarka och dö”. Andra trodde också att jag skulle dö. Jag har läst mina psykologers journaler i efterhand, det var inte mycket hopp där. Jag hade psykoser där min kropp satte mig i situationer som jag själv inte förstod hur jag hamnat i och inte kunde ta mig ur förrän jag vaknade till.

Jag pratar rätt sällan om allt det här. Eller jag kan skriva det såhär men det är många som inte vet om det, det är inget som märks på mig nu. Förutom om jag är barbent då och man ser ärren som jag försökt ta fokus från genom att tatuera över och runt. Jag pratar inte om det för jag vill inte att andra skall se mig som någon som det är synd om, någon som är svag eller någon som det kan knäppa till i helt plötsligt så blir jag galen igen. Men egentligen borde jag ju prata mer om det för jag är sjukt stolt över att jag tog igenom mig alla de där åren. Det är ju inte direkt svagt, det är ju sjukt starkt. Min mamma dog under de där åren också, det värsta som kunde hända, något jag fortfarande inte kan acceptera. Men mot alla odds överlevde jag det också.

Jag gick i terapi på borderlineenheten under flera år, att jag till slut räknades som att jag inte var i akut kris gjorde att jag fick börja gå i en terapiform som var flera timmar varje dag, där lärde jag mig lite rutiner och jag tror att det var tack vare det året som jag kunde komma på lite fötter igen, även om allt inte blev bra direkt efter det.

Nej jag älskar att vara 37 år, de mörka åren ligger flera år långt bakom mig och inte där och lurar i skuggorna. Jag vet att jag inte faller avgrundsdjupt när jag faller. För alla faller vi ibland, iallafall de som lever på riktigt. Jag faller bara inte ner flera meter under ytan till svart klet och rakblad längre. Och som alltid, så reser jag mig upp igen.

Jag BÖRJAR ju liksom nu (ja okej jag är inte precis i början jag har ju hunnit med en hel del och blev friskförklarad för flera år sedan). När andra har kommit långt i sina karriärer, bildat familj sedan länge, och liksom är klara. Då börjar jag (ja, inte precis nu då alltså kan ju tilläggas igen haha). För mitt vuxenliv började som sagt inte som andras, det började inte med att landa ett jobb som jag sedan kunde klättra i, det började med en sjukskrivning som höll i sig i många år. Jag lärde mig inte allt man skulle lära sig sådär tidigt, jag ville inte göra vuxensaker när jag blev vuxen, för jag varken kunde eller ville bli vuxen. Så för min del kom starten lite senare, men nu befinner jag mig precis där jag vill vara i livet. Fantastiska saker har hänt och fantastiska saker är på väg, det här är bra.

Jag älskar att jag lever, är frisk, är gift med mitt livs kärlek, och TRIVS i livet. Ja, jag älskar faktiskt livet.

4 thoughts on “Det här med ålder…

  1. Har följt dig länge länge nu och tycker det är så roligt att se hur tillfreds och nöjd du verkar nu för tiden. Så bra jobbat av dig att klara de där svåra åren!

    Tänkte själv något liknande förra veckan, att jag inte riktigt förstår folk som säger att deras bästa tid var gymnasiet/tidiga vuxenåren. Det var några av mina värsta år och jag hade svårt att tänka mig, precis som du, att jag ändå skulle bli så gammal som jag är nu. Trodde definitivt inte att jag skulle bli så fånigt nöjd och lycklig som jag är nu heller. Men yey för det, så himla bra det blev ändå!

    • Men oh tack för din fina kommentar!
      Vad himla bra vi gjorde det här med livet! Och sjukt skönt att inte ha haft sina bästa år för helt länge sedan:)

  2. Vad härligt att läsa. Jag tycker också att livet är så mycket bättre nu (är 35) än när jag var 20-20+. Var en väldigt vilsen själ när jag var yngre, som inte riktigt fixade detta med vuxenliv egentligen, men ändå för envis och självständig för att låta någon styra mig. Jag hade ingen stabilitet, visste inte hur jag skulle få livet på grej eller vart jag var på väg, visste bara hur en grävde ner sig i dåligt mående, sjukt nog trivdes jag bäst med människor som inte var så sjysta mot mig, snälla människor blev jag obekväm med. Jag sökte hjälp nu och då på psyk när det krisade ordentligt, men jag skulle behövt ha någon med mig som kunde specifiera vad jag eg behövde hjälp med, för det hade jag inte koll på själv.. O jag är inte så bra på att uttrycka mig muntligt, även om det blivit bättre med åren. och med åren har det rett upp sig ganska bra, trial and error. En krokig väg, men det är vad det är. Jag tycker också det är underbart nuförtiden att veta att om jag får en svacka, så går den över 🙂 Den kommer inte att vara för evigt, vilket jag var bombsäker på förr och då fick ännu mer panik över. Allt gott till dig!

    • Vad skönt att höra att du också mår bättre och är på en bättre plats i livet nu! Ja det är så himla skönt att inte rasa for life nu längre, att kunna se kanten uppåt istället för bara det avgrundsdjupa nedåt. Allt gott till dig också! <3

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *