Archive | June 2018

Uppdatering om Trulsa

Och samtalet kom och kanske letar jag halmstrån men jag kände mig ändå lite positivare efter samtalet.

Han är slö men stabil, han har ätit lite. Han är lite piggare. Det går inte säga om behandlingen funkar ännu, för tidigt. Men han får dropp med vätska och antibiotika, vätska för njurarna och antibiotika mot inflammationen i bukspottskörteln. Hon pratade om en EFTER, sa att han kommer behöva äta njurmedicin och specialfoder när han kommer HEM, hela livet. Det var det där efter som fick igång mitt inre lite. Att han KAN komma hem, även om hon inte gav några garantier.

Han har något blåsljud på hjärtat men tydligen kan det bli så av stress, de skulle hålla koll på det och se om det försvinner. Jag tror det är stress, har bara en så stark känsla av att hans hjärta är som det skall.

Han har högt protein i urinen, det är det han medicineras för redan nu och kommer fortsätta med sedan då. Det verkar som att han han akut och kronisk njursvikt. Den akuta behandlas med vätskan nu och den kroniska får man hålla i skick med medicin och specialfodret.

Jag frågade om vi gick hälsa på och man kan göra det efter någon dag men då kan det bli ytterligare stress för honom när vi går igen, samt att han måste kopplas loss från droppet. Så svårt att veta vad som är det bästa då? Att visa att vi finns och älskar honom eller vänta med det tills efteråt? Det är fortfarande planerat att han skall vara där i fyra dagar.

Är så himla van vid att alltid ha honom nära, att se honom så ofta, bära runt på honom, ha honom sovandes på min mage, spola ur badkaret efter att han har kissat i det (mm han tycker det är fräschare att kissa där än i lådan och vem är jag att döma, jag kissar också i duschen när jag kan) Förväntar mig liksom att han skall kunna vara här nu också, trots att jag vet att det är HAN som är på sjukhus så vill jag ändå ha HONOM här, och inte bara vill, jag TROR att han är här, att han kan komma och trösta mig för att jag är ledsen. Att han är här i närheten. Det känns som att han är här, för han brukar alltid vara här. Så svårt att inte ha honom här. Som de som känner honom vet så är han liksom inte bara en katt, han är Trulsa, det finns ingen som honom. Jag menar katter är överlag inte ens mitt favoritdjur. Men han slår alla levande ting med hästlängder. Och som de som känner mig vet så är min kärlek till honom så extremt stor, han är verkligen en del av mig. Han har gått igenom så mycket med mig, jag känner av honom och han känner av mig. Han är den som liksom knyter ihop dåtid och nutid, den som alltid är vid min sida, extremt irriterande ibland men så fantastiskt underbar alltid.

Jag längtar ihjäl mig efter att få hem honom och överösa honom med kärlek igen.

Trulsa är på sjukhus

Och tiden kryper fram som den har gjort hela morgonen. Jag väntar på samtal som jag både längtar ihjäl mig efter och är livrädd för. Trulsa är inlagd på Blå Stjärnan och de skall ringa och berätta hur det går för honom.

Vi gick dit igår eftermiddag trots att han hade verkat mycket mer som sig själv under dagen. Veterinären kände och klämde på honom, de tog blodprov vilket han blev helt sönderstressad av och de fick sticka på flera ställen. Blodtesterna visade att han hade för höga njurvärden. Veterinären började prata om alternativen; antingen göra mer undersökningar och ge honom vätskebehandlingar under några dagar och hoppas på att det funkar, eller ge honom njurmat hoppades jag på att han skulle säga men nej; eller låta honom somna in. Vilket INTE var ett alternativ när det fanns ett annat alternativ. FRUKTANSVÄRT att lämna honom där, han som är så van vid att vara med oss, vara hemma och ha det lugnt. Men något annat gick ju inte. De rakade hans mage och gjorde ultraljud på honom, njurarna var iaf inte små och hopsjunkna, däremot lite stora. Bukspottskörteln såg inflammerad ut också. De tog urinprov rakt från urinblåsan. Han var helt slut efter blodproven så han lät dem göra det relativt lätt.

Så vi lämnade honom där och han skall vara där i fyra dagar ungefär är planen, få vätskebehandling vilket är bra för både njurar och bukspottskörtel, de skall se om det är något annat som orsakar att det har blivit såhär också. Han får antibiotika också för bukspottskörteln.

Jag är så orolig, så orolig, så orolig. Försöker tänka att han är på det stället han skall vara, där han kan få den bästa hjälpen, att de gör vad som är bäst för honom men det är så absurt att inte ha honom här, att inte snubbla över honom vid varje steg, att inte se honom smyga runt nåt hörn, att inte kunna klappa och pussa på honom, att inte höra honom jama för att han vill gå ut på balkongen, att inte vakna av att han vårdslöst går på mitt hår och tänder lampan över sängen med munnen, eller försöker göra det iallafall. Att inte säga nejnejnej när han vill tvätta mig i all evighet. Ja jag tycker om att vara ensam men han har alltid varit en självklar del av min ensamhet, lika logisk som ett av mina ben eller en arm, alltid en del av mig. Han har varit med mig i 13 år, så nära. Jag behöver fler år, jag behöver alla år. Jag vill bara ha hem honom nu, att han skall vara frisk och inte ha ont. Jag skulle göra vad som helst för det.

Återigen efterfrågar jag era erfarenheter, solskenshistorier, ge mig! Jag vill inte höra om någon som dött pga det här. För han måste klara det här, vi har så himla mycket kvar att göra i livet.

Min älskade lilla gamla bebis

This baby, mitt livs kärlek och min bästa vän, håller på att bli gammal och det håller på att göra mig GALEN. Han är 13 år och jag planerar att han skall bli supergammal, helst äldre än mig för jag kan liksom inte tänka mig världen utan honom.

Det är så svårt att veta vad som är ålderdom och vad som är något annat. Han har gått ner en hel del i vikt det sista, nu var han ju rätt överviktig innan så skulle någon se honom för första gången skulle de inte reagera, han ser liksom normalvikt ut. Han har blivit tröttare, sover mer och på nya ställen, sover lite djupare så han ligger på sätt han tidigare inte legat på. Han som alltid ätit ALLT vill nu inte alls äta lika mycket, definitivt inte allt. Även om han gladeligen åt gurka igår.

Han äter, dricker, kissar, bajsar, tvättar sig, hoppar, springer till och med men det är NÅGOT liksom, jag kan inte sätta fingret på vad. Han är lite slö liksom. Och jag är så himla, himla orolig. Alla tecken han uppvisar är de som katter visar när de blir äldre så är det bara det? Eller är det något annat?

Jag försöker tänka positivt men är så himla orolig och min orolighet speglas såklart i honom.

Jag har en känsla av att det är något med njurarna så köpte speciell njurmat till honom, den äter han glatt men inte alls med lika stor aptit sedan innan.

Fick tid hos Blå Stjärnan för en seniorkontroll imorgon, då kollar de bland annat njurarna. Jag hoppas av hela mitt hjärta att de inte hittar något fel på honom, eller ett litet litet fel som lätt kan åtgärdas så han blir sig själv igen.

Någon som har varit med om något liknande och kan berätta vad som hände? OBS!!! Vill INTE höra något om någon som dog för det klarar jag inte nu, är för orolig redan.

Skolavslutning och sånt..

I torsdags var det skolavslutning! Detta firade jag med att ta en selfie på jobbtoaletten. Ajamän ny klänning har jag också. Avslutningsanpassad genom att jag sytt ihop urringningen med en hel del stygn.

Jag var ju dessutom på två avslutningar, Elvis på morgonen och min skolas på eftermiddagen. Så många gråtlägen! Barnsång, finklädda barn, kyrka, ännu mera barn, säga HEJDÅ till mina elever eftersom de slutade trean nu och jag skall jobba i en ny etta till hösten. Och för att påminna lite om hur fantastiska mina elever har varit så denna teckningen:

Alltså I love them! Ja och så få massa fina presenter på det. Så jag reagerade som jag gör när saker blir FÖR känslosamma, byggde upp JÄRNMURAR. Någon mer som har denna skyddsinstinkt? Både praktisk och märklig..

Oh jag blev så himla stolt också för föräldrar sökte liksom upp mig bara för att tacka för hur bra värderingar jag gett just deras barn, så fint så fint!!

Igår inledde vi förresten vårt liv som stödfamilj! Skall ha en 8-årig tjej hemma hos oss en helg i månaden framöver. Det gick jättebra och jag är så himla glad att vi skall göra det här, känns så bra att kunna hjälpa till lite.

Aja nu skall jag återgå till att umgås med min fru i lugn och ro i soffan. Ha en fin söndag! <3

Har du inget att göra idag kan jag förresten tipsa om att lyssna på P3 Historia, såå himla intressant!

Nackdelar med självbevarelsedrift

Ja här sitter jag och funderar, som synes… Tänker på det här med självbevarelsedrift. Det är ju en sjukt bra sak att ha och jag har det kanske en miljon gånger mer nu än när jag var yngre och mådde psykiskt dåligt. Tar liksom vara på mig och hand om mig. MEN så kom jag på att det här med mycket självbevarelsedrift, det är ju inte alls en så himla bra sak alltid och behöver inte alls glorifieras så mycket som jag har glorifierat det genom åren! Såklart bra sak att ha mennnn om vi till exempel tar en titt på det här med fobier…

Jag har en del fobier, stickfobi, ormfobi, vissa slags scener i filmer till exempel. Så vad gör jag då med dessa fobier? Ja tack vare min självbevarelsedrift så undviker jag dem totalt! Blodprov och sprutor bara TAR jag inte (förutom dessa två jag skrivit om under det senaste året då, senaste två åren är det kom jag på) jag bara vägrar liksom, jag blundar så fort det kommer en orm på tv och går givetvis inte och tittar på ormar om de finns någonstans. En gång var det en stor orm på Hollywood boulevard när jag var där och jag bara sprang rakt ut i vägen och fortsatte springa, blev hellre överkörd än var nära en orm. Jag tittar bort och går upp och rör på mig för att inte få panikångest (obs! Har inga stora problem med panikångest som det kanske låtit som nu det senaste, det är bara kopplat till mina fobier nowadays) om det kommer en sådan där slags scen jag inte kan se i filmer. FINNS inte att utsätta mig för det liksom. Och vad leder det till då? Jamen att allt blir värre såklart!! När jag väl nu MÅSTE ta ett blodprov så halvdör jag och jag får garanterat panikångest om jag råkat missa signalerna på att en sådan slags scen som jag inte kan se på film är på väg och därmed råkar se lite. Bilderna lagras i min gamla bildbank i hjärnan och spelas upp om och om igen, tillsammans med annat lagrat material.

Jag skulle liksom aldrig få för mig att söka upp KBT för att behandla mina fobier för det skulle ju också innebära att jag måste UTSÄTTAS för det jag tycker är obeskrivligt obehagligt.

Skulle vara så himla mycket bättre att vara lite mer chill med det hela liksom men HUR är man det???? Ungefär lika lätt som att försöka tänka mindre vilket jag har quite a struggle med om man säger så..

Trött in absurdum!

Ja här sitter jag och rättar lite böcker på min rast och är så SJUKT TRÖTT! Fattar inte vad det är med mig. Varit som en zombie både igår och idag, känns verkligen som att jag går som en zombie haha… Vad kan det vara? Är det att kroppen börjar fatta att semestern snart är här så lika bra att börja koppla ner? Är jag helt plötsligt pollenkänslig? Har jag inte återhämtat mig från blodprovet ännu? Är det för att det har blivit lite kallare ute? Fattar ej! Är det norm att vara såhär trött nu? Är det någon annan som är det? Håller jag på att bli sjuk? Damn, frågorna är så många!!

Blodanalys idag!

Jag har omväxlande min pekfingertopp i munnen och i ögat, jamen lite som att jag vill lugna den, lugna mig. För fingertoppen och jag har nämligen varit utsatta för trauma idag. Blodprov. Sådant som vissa, ja kanske de flesta, tar lugnt och lätt och med inga problem. Medans jag laddar såhär inför:

Emblaplåster på alla tänkbara provområden (var inte ens Embla förresten för det var SLUT på apoteket så köpte något som hette Tapin istället som apotekspersonalen sa var precis samma sak och eftersom det lät nästan som tapir som jag ju älskar, så gick jag på det). Laddade även med totalpanik inombords, som jag försökte hålla i schack utåt. För jag hatar blodprov, alltså HATAR. Jag kan inte. Redan som barn tog jag initiativ som att springa ut från rummet och bort bort från vårdcentralen om blodprov nämndes. Sedan har jag helt enkelt INTE, vare sig sprutor eller blodprov. Den här stickfobin alltså! Ologisk tycker de som ser mina tatueringar, som ser mina ärr. Men ja, fobier ÄR ju ologiska. Och jag har sådan EXTREM stickfobi. Vill inte ens jobba på det för det innebär ju att jag måste utsättas för det, så jag har bara undvikt istället. Men det senaste året har jag tagit TVÅ. Sjukt!

Idag skulle jag göra en blodanalys. Hade blivit tipsad om det här av ett medium som jag verkligen litar på (jajamän, samma som föreslog att jag inte skulle äta gluten) så jag bara förlikade mig med tanken; det skall göras. Har gått bra tills idag när det var dags.

1. De brukar ta testet i långfingret för där känner man minst tydligen. (Hade inte laddar med plåster där så tog i pekfingret ändå)

2. Sådana här plåster funkar inte på fingret fick jag reda på där (märkte jag ju kanske även när jag fick tejpa fast det med andra plåster.) (Tack och lov blev jag inte informerad om att det inte funkar förrän efter testet var gjort annars hade det ju varit kört).

3. DET KÄNDES ÄNDÅ.

Men nu är ju inte själva sticket värsta saken egentligen, jag är ju inte SMÄRTrädd, det är bara principen och då tänker jag att jag kan ju ta bort känslan av sticket iallafall, så blir det liiiite bättre.

Carro och Elvis var med, Carro höll upp en tröja mellan mig och armen och Elvis höll mig i handen. Alltså haha tro mig, jag är inte stolt i sådana här ögonblick :’). Försökte såklart spela lite cool ändå, särskilt som mitt fina lilla 8-åriga bonusbarn är med för guds skull. Trodde jag skulle klara det galant men neeeeejdå, när sticket (som gjorde ont och kändes då) var avklarat skulle ju blod samlas upp helt länge vilket gjorde att panikångest utlöstes och jag fick lägga mig på en brits medan jag hade svårt med andning, hörde inte yttervärlden, skakade, fläktades och ja ni who knows knows och ni som inte knows; var glada för det!

Efter långt om länge kunde jag dock sätta mig upp igen och lyssna på vad hon hade att säga. Obs! Bad lite ynkligt om ett plåster först, trots att jag inte blödde, trots att inget syntes. Sedan var ändå Elvis den som fick välja en liten leksak ur en stor låda för att HAN hade skött allt så bra:(. Hähä nä fattar väl att det inte skulle vara jag men ÄNDÅ, något kan man väl få… OBS! (Igen). Elvis var så himla bra alltså, finns nog ingen så positiv och social som honom, han märkte inte ens av min totala panikångestattack haha.

Iallafall så visade testet så himla bra resultat! Hon sa att jag är fräsch som en nyponros, hon hade inte träffat på någon som är så frisk som jag på länge och allt såg superbra ut. Med en liten klämma på fingret mätte hon av saker som puls och sådant och de bekanta orden –du är väldigt mycket uppe i ditt huvud va? Väldigt mycket tankar? Kom än en gång. Så hon påpekade (som alla) att jag behöver balansera mig, jorda mig, och vara mer i kroppen, så skall fortsätta jobba på det. Hon såg dessutom att mina celler är 6 år yngre än min verkliga ålder så det var ju trevligt:)

Enligt ayurveda är jag en typisk vata-personlighet tydligen, vilket ju då är sjukt logiskt när jag nu läst på om det.

Är sååå himla glad att hon inte kom med massa kostråd och saker jag inte skall äta eller dricka haha..

Ja sedan gick vi till ett glasscafé och åt supergoda glassar som belöning.

Massa pengar och en panikångestattack senare är jag ändå så himla glad och stolt att jag vågade göra testet och att det visade på så himla bra resultat!

PRIMARK Pride!

Nämen assssååååå…..!! Jag är ju gravt kär i PRIMARK, ja nästan så jag planerar resmål efter vart det finns PRIMARK för att vara helt ärlig. Jag följer dem på Instagram vilket bara är självplågeri för då vill jag ju åka ditt ännu oftare. Jag har återkommande drömmar om PRIMARK på nätterna och lyckokänslan som slår mig när jag väl skall IN på ett PRIMARK i verkligheten är svårslagen. Mm och nu så bara har PRIMARK gjort det här, en Pride-kollektion där en del av intäkterna går till välgörande ändamål och KOLLA!!

Nämen jag orkar liksom inte, jag vill ju ha ALLT! Och allt är såklart till helt låga priser också…

Filar hårt på hur jag skall kunna ta mig till PRIMARK nu på sommaren… Skall eventuellt till Tyskland, då är det bara två timmar till Hamburg där det finns ett PRIMARK… Är dock osäker på om jag verkligen kommer bli körd dit, alla andra i min närhet är inte lika PRIMARKcrayzee… De har ju dessvärre inte heller någon webshop:'(

Nämen alltså det är så snygga saker jag avlider!

If you can dream it you can do it!

Ja här går jag runt och sprider positiva budskap med min nya tröja från H&M’s barnavdelning!

Är sjukt bakis idag alltså. Hade sommarfest med jobbet igår. Mm bakis borde man ju inte kunna bli efter en skolfest kan tyckas?! Trodde jag verkligen inte heller, trodde inte ens att det skulle serveras alkohol men deeeeet gjorde det! Sedan fick Camilla och jag den då strålande idén att ha EFTERFEST hemma hos oss till helt supersent! Ojojoj… idag har varit skakigt alltså. Men jag har ändå glatt gått på både hot yoga och varit och ätit sushi med Johanna.

Var väldigt kul igår också dock! Jag har ju slutat äta gluten nu också sedan en månad tillbaka ungefär, det var ett medium jag gick till som sa att jag kanske inte skulle äta gluten och jag tänkte att nej, det kanske jag inte borde – jag slutar! Så slutade jag. Jag är med andra ord typ världens jobbigaste att bjuda på mat nu haha. Fick en liten specialpaj (samt dessert) igår på festen och skrattade extremt mycket inombords över hur krånglig kollega jag är^^

Väldigt god paj! Var någon form av havreskal på och svamp i.

Nej nu skall jag ta och däcka igen. Hallå förresten kan vi inte ha mer av en dialog här i bloggen? Ni behöver liksom inte skriva på allt men är så kul när ni kommenterar! Jag vet ju att det är många som läser, ni är så tysta här bara; jag vill höra er! <3

Samtyckeslagen och de som tycker att den är en jobbig idé!

Samtyckeslagen! Äntligen finns den, sjukt att den inte har gjort det innan men lagar som en tycker är en självklarhet har ju en tendens att låta vänta på sig. Som det där med att det slutade vara steriliseringstvång för transpersoner först 2013. Men åter till samtyckeslagen!

Självfallet finns det nu då de män som säger:

Vadå måste man ha kontrakt för att få ligga nu? Och då vill jag slå dem i huvudet, eftersom jag tycker att våld löser allt. Nej det tycker jag inte såklart. Men blir så arg. Och tänker att det är en speciell sorts människor som säger sådant, det är även de som:

  • Tycker att vegetarianer och veganer äter upp djurens mat. “Vadå hur kan du kalla dig djurvän som äter upp djurens mat?!” My god liksom, jag orkar inte ens bemöta det.
  • Tycker att feminismen har gått för långt.
  • Tycker att det borde finnas en internationell mansdag också, totalt ovetandes om att det GÖR det, det är den 19e november men det spelar ingen roll för de skulle inte uppmärksamma den dagen ändå, de tycker bara det är orättvist att kvinnor får ha en EGEN dag.
  • Tycker att sexköp är det ultimata samtycket.

Kort sagt så är det de människor som jag ändå tror innerst inne vet att de gör lite (eller mycket) fel och därmed känner sig hotade.

Jag tycker inte om den sortens människor. Men jag tycker verkligen om den nya samtyckeslagen!