Uppdatering om Trulsa

Och samtalet kom och kanske letar jag halmstrån men jag kände mig ändå lite positivare efter samtalet.

Han är slö men stabil, han har ätit lite. Han är lite piggare. Det går inte säga om behandlingen funkar ännu, för tidigt. Men han får dropp med vätska och antibiotika, vätska för njurarna och antibiotika mot inflammationen i bukspottskörteln. Hon pratade om en EFTER, sa att han kommer behöva äta njurmedicin och specialfoder när han kommer HEM, hela livet. Det var det där efter som fick igång mitt inre lite. Att han KAN komma hem, även om hon inte gav några garantier.

Han har något blåsljud på hjärtat men tydligen kan det bli så av stress, de skulle hålla koll på det och se om det försvinner. Jag tror det är stress, har bara en så stark känsla av att hans hjärta är som det skall.

Han har högt protein i urinen, det är det han medicineras för redan nu och kommer fortsätta med sedan då. Det verkar som att han han akut och kronisk njursvikt. Den akuta behandlas med vätskan nu och den kroniska får man hålla i skick med medicin och specialfodret.

Jag frågade om vi gick hälsa på och man kan göra det efter någon dag men då kan det bli ytterligare stress för honom när vi går igen, samt att han måste kopplas loss från droppet. Så svårt att veta vad som är det bästa då? Att visa att vi finns och älskar honom eller vänta med det tills efteråt? Det är fortfarande planerat att han skall vara där i fyra dagar.

Är så himla van vid att alltid ha honom nära, att se honom så ofta, bära runt på honom, ha honom sovandes på min mage, spola ur badkaret efter att han har kissat i det (mm han tycker det är fräschare att kissa där än i lådan och vem är jag att döma, jag kissar också i duschen när jag kan) Förväntar mig liksom att han skall kunna vara här nu också, trots att jag vet att det är HAN som är på sjukhus så vill jag ändå ha HONOM här, och inte bara vill, jag TROR att han är här, att han kan komma och trösta mig för att jag är ledsen. Att han är här i närheten. Det känns som att han är här, för han brukar alltid vara här. Så svårt att inte ha honom här. Som de som känner honom vet så är han liksom inte bara en katt, han är Trulsa, det finns ingen som honom. Jag menar katter är överlag inte ens mitt favoritdjur. Men han slår alla levande ting med hästlängder. Och som de som känner mig vet så är min kärlek till honom så extremt stor, han är verkligen en del av mig. Han har gått igenom så mycket med mig, jag känner av honom och han känner av mig. Han är den som liksom knyter ihop dåtid och nutid, den som alltid är vid min sida, extremt irriterande ibland men så fantastiskt underbar alltid.

Jag längtar ihjäl mig efter att få hem honom och överösa honom med kärlek igen.

7 thoughts on “Uppdatering om Trulsa

  1. Så skönt att det blir bättre och de är ju proffs på djuren! Trulsa blir bra omhändertagen! Tror dock att om han är/var stressad så kan besök förvärra utan vänta tills ni får hämta hem Trulsa 😉 Ha en så fin midsommar det bara går! 😍

  2. Förstår så väl dina känslor över att inte ha honom hemma. Man vill vara kvar hela tiden och hålla tassen och prata och vara nära när dom måste vara kvar hos veterinären. Men det låter som att ni var inne snabbt med honom och att behandlingen kom igång fort. Har en jobbar kompis som råkade ut för samma med sin katt. Det blev mediciner för kissen och det funkar fin fint. Hoppas ni snart får hem honom. Katter lämnar verkligen spår av tassar i hjärtat. I alla fall i mitt..

    • Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att mediciner kan göra något och mycket. Och ja!!!! Vill verkligen bara vara där nu när han inte kan vara här. Ja det är de där speciella som liksom inte bara lämnar spår utan ÄR hjärtat.

  3. Åh mitt hjärta… lilla gubbkatten. Jag skulle också tolkat det positivt eftersom hon pratade om mat och behandling efteråt.
    Om besök, så skulle min logiska sida försöka att inte hälsa på om de säger att det kan stressa, och det är svårt att veta om de förstår att vi kommer ses igen. Om katten känner sig lämnad, om den då känner sig lämnad igen?
    Min känslomässiga sida hade dock hälsat på om det blivit för olidligt – för mig då… och jag hade sagt just att vi kommer snart igen, för det brukar jag göra och jag tror/hoppas att de förstår ändå.
    Hoppas han får komma hem snart!!

    • Låter inte lika positivt nu längre men kan inte ge upp honom.
      Ja nä nu funderar jag mer på att bara hämta hem honom istället. Försöka ställa allt tillrätta med kärlek och medicin. Så svårt när man inte kan prata med dem och förklara vad som händer!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *