Hopp och förtvivlan

Det är så svårt att veta. Vad är hopp? Vad är insikt? Vad är rädsla?

Jag är så rädd. Mest rädd för att han skall försvinna. Rädd för att delar av mig har gett upp. Rädd för att jag inte vet om delar har gett upp på grund utav insikt att det blir inte bra eller för att jag är rädd och orolig. Vill inte ge upp honom om det finns chanser, men hur vet man vad som är chanser och vad som är hopp?

Som nu så åt han precis. Inte mycket och inte den maten han skall, men till slut även den maten han skall äta blandad med den han inte bör äta. Inte mycket, men lite iaf. Måste bara få honom att äta så han får någon form av energi, så han bajsar dessutom. Han har kissat tre gånger sedan han kom hem, men det är liksom DET. Han söker inte upp maten, han söker inte upp vattnet. Så svårt att tvångsmata honom med en spruta, som jag försökt, för vill ju inte koppla negativa känslor till mat. Samma med vattnet som jag också har sprutat i honom. Undviker att ge mat och vatten i samband med medicin också, för att han inte skall koppla det till det.

Antibiotikan han äter skall han äta två gånger om dagen men bara i en vecka. Det är alltså en stor klump salva. Vem skulle rimligtvis vilja äta det? Översätter jag det till människostorlek så är det ju nästan en deciliter jag skulle behöva äta varje gång, av en SALVA. Blodtrycksmedicinen är en tablett. Inte heller helt uppskattad. Får lägga in den i lite lite tonfisk (lite för han skall ju inte äta tonfisk) och lurtvinga med betoning på tvinga i honom. VARFÖR gör de inte djurmediciner som är antingen flytande som njurmedicinen eller som smakar mat eller godis?! HUR svårt kan det vara??

Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Jag ger detta en vecka ungefär, en vecka då både han och jag får kämpa. Så svårt när man inte kan ha en rak kommunikation! Men tror han förstår vad jag menar. Jag kan inte se honom såhär, känns som att jag försöker lura livet. Jag tänker på hans värdighet, på hans lycka. Men så spinner han så mycket när jag gosar med honom, när jag borstar honom, och ljuset tänds igen. Att det kan bli bra. Jag lever i nuet nu, och han också. Vi gör vad vi kan och jag önskar det vore mer.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *