Archive | June 2018

Min älskade lilla gamla bebis

This baby, mitt livs kärlek och min bästa vän, håller på att bli gammal och det håller på att göra mig GALEN. Han är 13 år och jag planerar att han skall bli supergammal, helst äldre än mig för jag kan liksom inte tänka mig världen utan honom.

Det är så svårt att veta vad som är ålderdom och vad som är något annat. Han har gått ner en hel del i vikt det sista, nu var han ju rätt överviktig innan så skulle någon se honom för första gången skulle de inte reagera, han ser liksom normalvikt ut. Han har blivit tröttare, sover mer och på nya ställen, sover lite djupare så han ligger på sätt han tidigare inte legat på. Han som alltid ätit ALLT vill nu inte alls äta lika mycket, definitivt inte allt. Även om han gladeligen åt gurka igår.

Han äter, dricker, kissar, bajsar, tvättar sig, hoppar, springer till och med men det är NÅGOT liksom, jag kan inte sätta fingret på vad. Han är lite slö liksom. Och jag är så himla, himla orolig. Alla tecken han uppvisar är de som katter visar när de blir äldre så är det bara det? Eller är det något annat?

Jag försöker tänka positivt men är så himla orolig och min orolighet speglas såklart i honom.

Jag har en känsla av att det är något med njurarna så köpte speciell njurmat till honom, den äter han glatt men inte alls med lika stor aptit sedan innan.

Fick tid hos Blå Stjärnan för en seniorkontroll imorgon, då kollar de bland annat njurarna. Jag hoppas av hela mitt hjärta att de inte hittar något fel på honom, eller ett litet litet fel som lätt kan åtgärdas så han blir sig själv igen.

Någon som har varit med om något liknande och kan berätta vad som hände? OBS!!! Vill INTE höra något om någon som dog för det klarar jag inte nu, är för orolig redan.

Skolavslutning och sånt..

I torsdags var det skolavslutning! Detta firade jag med att ta en selfie på jobbtoaletten. Ajamän ny klänning har jag också. Avslutningsanpassad genom att jag sytt ihop urringningen med en hel del stygn.

Jag var ju dessutom på två avslutningar, Elvis på morgonen och min skolas på eftermiddagen. Så många gråtlägen! Barnsång, finklädda barn, kyrka, ännu mera barn, säga HEJDÅ till mina elever eftersom de slutade trean nu och jag skall jobba i en ny etta till hösten. Och för att påminna lite om hur fantastiska mina elever har varit så denna teckningen:

Alltså I love them! Ja och så få massa fina presenter på det. Så jag reagerade som jag gör när saker blir FÖR känslosamma, byggde upp JÄRNMURAR. Någon mer som har denna skyddsinstinkt? Både praktisk och märklig..

Oh jag blev så himla stolt också för föräldrar sökte liksom upp mig bara för att tacka för hur bra värderingar jag gett just deras barn, så fint så fint!!

Igår inledde vi förresten vårt liv som stödfamilj! Skall ha en 8-årig tjej hemma hos oss en helg i månaden framöver. Det gick jättebra och jag är så himla glad att vi skall göra det här, känns så bra att kunna hjälpa till lite.

Aja nu skall jag återgå till att umgås med min fru i lugn och ro i soffan. Ha en fin söndag! <3

Har du inget att göra idag kan jag förresten tipsa om att lyssna på P3 Historia, såå himla intressant!

Nackdelar med självbevarelsedrift

Ja här sitter jag och funderar, som synes… Tänker på det här med självbevarelsedrift. Det är ju en sjukt bra sak att ha och jag har det kanske en miljon gånger mer nu än när jag var yngre och mådde psykiskt dåligt. Tar liksom vara på mig och hand om mig. MEN så kom jag på att det här med mycket självbevarelsedrift, det är ju inte alls en så himla bra sak alltid och behöver inte alls glorifieras så mycket som jag har glorifierat det genom åren! Såklart bra sak att ha mennnn om vi till exempel tar en titt på det här med fobier…

Jag har en del fobier, stickfobi, ormfobi, vissa slags scener i filmer till exempel. Så vad gör jag då med dessa fobier? Ja tack vare min självbevarelsedrift så undviker jag dem totalt! Blodprov och sprutor bara TAR jag inte (förutom dessa två jag skrivit om under det senaste året då, senaste två åren är det kom jag på) jag bara vägrar liksom, jag blundar så fort det kommer en orm på tv och går givetvis inte och tittar på ormar om de finns någonstans. En gång var det en stor orm på Hollywood boulevard när jag var där och jag bara sprang rakt ut i vägen och fortsatte springa, blev hellre överkörd än var nära en orm. Jag tittar bort och går upp och rör på mig för att inte få panikångest (obs! Har inga stora problem med panikångest som det kanske låtit som nu det senaste, det är bara kopplat till mina fobier nowadays) om det kommer en sådan där slags scen jag inte kan se i filmer. FINNS inte att utsätta mig för det liksom. Och vad leder det till då? Jamen att allt blir värre såklart!! När jag väl nu MÅSTE ta ett blodprov så halvdör jag och jag får garanterat panikångest om jag råkat missa signalerna på att en sådan slags scen som jag inte kan se på film är på väg och därmed råkar se lite. Bilderna lagras i min gamla bildbank i hjärnan och spelas upp om och om igen, tillsammans med annat lagrat material.

Jag skulle liksom aldrig få för mig att söka upp KBT för att behandla mina fobier för det skulle ju också innebära att jag måste UTSÄTTAS för det jag tycker är obeskrivligt obehagligt.

Skulle vara så himla mycket bättre att vara lite mer chill med det hela liksom men HUR är man det???? Ungefär lika lätt som att försöka tänka mindre vilket jag har quite a struggle med om man säger så..

Trött in absurdum!

Ja här sitter jag och rättar lite böcker på min rast och är så SJUKT TRÖTT! Fattar inte vad det är med mig. Varit som en zombie både igår och idag, känns verkligen som att jag går som en zombie haha… Vad kan det vara? Är det att kroppen börjar fatta att semestern snart är här så lika bra att börja koppla ner? Är jag helt plötsligt pollenkänslig? Har jag inte återhämtat mig från blodprovet ännu? Är det för att det har blivit lite kallare ute? Fattar ej! Är det norm att vara såhär trött nu? Är det någon annan som är det? Håller jag på att bli sjuk? Damn, frågorna är så många!!

Blodanalys idag!

Jag har omväxlande min pekfingertopp i munnen och i ögat, jamen lite som att jag vill lugna den, lugna mig. För fingertoppen och jag har nämligen varit utsatta för trauma idag. Blodprov. Sådant som vissa, ja kanske de flesta, tar lugnt och lätt och med inga problem. Medans jag laddar såhär inför:

Emblaplåster på alla tänkbara provområden (var inte ens Embla förresten för det var SLUT på apoteket så köpte något som hette Tapin istället som apotekspersonalen sa var precis samma sak och eftersom det lät nästan som tapir som jag ju älskar, så gick jag på det). Laddade även med totalpanik inombords, som jag försökte hålla i schack utåt. För jag hatar blodprov, alltså HATAR. Jag kan inte. Redan som barn tog jag initiativ som att springa ut från rummet och bort bort från vårdcentralen om blodprov nämndes. Sedan har jag helt enkelt INTE, vare sig sprutor eller blodprov. Den här stickfobin alltså! Ologisk tycker de som ser mina tatueringar, som ser mina ärr. Men ja, fobier ÄR ju ologiska. Och jag har sådan EXTREM stickfobi. Vill inte ens jobba på det för det innebär ju att jag måste utsättas för det, så jag har bara undvikt istället. Men det senaste året har jag tagit TVÅ. Sjukt!

Idag skulle jag göra en blodanalys. Hade blivit tipsad om det här av ett medium som jag verkligen litar på (jajamän, samma som föreslog att jag inte skulle äta gluten) så jag bara förlikade mig med tanken; det skall göras. Har gått bra tills idag när det var dags.

1. De brukar ta testet i långfingret för där känner man minst tydligen. (Hade inte laddar med plåster där så tog i pekfingret ändå)

2. Sådana här plåster funkar inte på fingret fick jag reda på där (märkte jag ju kanske även när jag fick tejpa fast det med andra plåster.) (Tack och lov blev jag inte informerad om att det inte funkar förrän efter testet var gjort annars hade det ju varit kört).

3. DET KÄNDES ÄNDÅ.

Men nu är ju inte själva sticket värsta saken egentligen, jag är ju inte SMÄRTrädd, det är bara principen och då tänker jag att jag kan ju ta bort känslan av sticket iallafall, så blir det liiiite bättre.

Carro och Elvis var med, Carro höll upp en tröja mellan mig och armen och Elvis höll mig i handen. Alltså haha tro mig, jag är inte stolt i sådana här ögonblick :’). Försökte såklart spela lite cool ändå, särskilt som mitt fina lilla 8-åriga bonusbarn är med för guds skull. Trodde jag skulle klara det galant men neeeeejdå, när sticket (som gjorde ont och kändes då) var avklarat skulle ju blod samlas upp helt länge vilket gjorde att panikångest utlöstes och jag fick lägga mig på en brits medan jag hade svårt med andning, hörde inte yttervärlden, skakade, fläktades och ja ni who knows knows och ni som inte knows; var glada för det!

Efter långt om länge kunde jag dock sätta mig upp igen och lyssna på vad hon hade att säga. Obs! Bad lite ynkligt om ett plåster först, trots att jag inte blödde, trots att inget syntes. Sedan var ändå Elvis den som fick välja en liten leksak ur en stor låda för att HAN hade skött allt så bra:(. Hähä nä fattar väl att det inte skulle vara jag men ÄNDÅ, något kan man väl få… OBS! (Igen). Elvis var så himla bra alltså, finns nog ingen så positiv och social som honom, han märkte inte ens av min totala panikångestattack haha.

Iallafall så visade testet så himla bra resultat! Hon sa att jag är fräsch som en nyponros, hon hade inte träffat på någon som är så frisk som jag på länge och allt såg superbra ut. Med en liten klämma på fingret mätte hon av saker som puls och sådant och de bekanta orden –du är väldigt mycket uppe i ditt huvud va? Väldigt mycket tankar? Kom än en gång. Så hon påpekade (som alla) att jag behöver balansera mig, jorda mig, och vara mer i kroppen, så skall fortsätta jobba på det. Hon såg dessutom att mina celler är 6 år yngre än min verkliga ålder så det var ju trevligt:)

Enligt ayurveda är jag en typisk vata-personlighet tydligen, vilket ju då är sjukt logiskt när jag nu läst på om det.

Är sååå himla glad att hon inte kom med massa kostråd och saker jag inte skall äta eller dricka haha..

Ja sedan gick vi till ett glasscafé och åt supergoda glassar som belöning.

Massa pengar och en panikångestattack senare är jag ändå så himla glad och stolt att jag vågade göra testet och att det visade på så himla bra resultat!

PRIMARK Pride!

Nämen assssååååå…..!! Jag är ju gravt kär i PRIMARK, ja nästan så jag planerar resmål efter vart det finns PRIMARK för att vara helt ärlig. Jag följer dem på Instagram vilket bara är självplågeri för då vill jag ju åka ditt ännu oftare. Jag har återkommande drömmar om PRIMARK på nätterna och lyckokänslan som slår mig när jag väl skall IN på ett PRIMARK i verkligheten är svårslagen. Mm och nu så bara har PRIMARK gjort det här, en Pride-kollektion där en del av intäkterna går till välgörande ändamål och KOLLA!!

Nämen jag orkar liksom inte, jag vill ju ha ALLT! Och allt är såklart till helt låga priser också…

Filar hårt på hur jag skall kunna ta mig till PRIMARK nu på sommaren… Skall eventuellt till Tyskland, då är det bara två timmar till Hamburg där det finns ett PRIMARK… Är dock osäker på om jag verkligen kommer bli körd dit, alla andra i min närhet är inte lika PRIMARKcrayzee… De har ju dessvärre inte heller någon webshop:'(

Nämen alltså det är så snygga saker jag avlider!

If you can dream it you can do it!

Ja här går jag runt och sprider positiva budskap med min nya tröja från H&M’s barnavdelning!

Är sjukt bakis idag alltså. Hade sommarfest med jobbet igår. Mm bakis borde man ju inte kunna bli efter en skolfest kan tyckas?! Trodde jag verkligen inte heller, trodde inte ens att det skulle serveras alkohol men deeeeet gjorde det! Sedan fick Camilla och jag den då strålande idén att ha EFTERFEST hemma hos oss till helt supersent! Ojojoj… idag har varit skakigt alltså. Men jag har ändå glatt gått på både hot yoga och varit och ätit sushi med Johanna.

Var väldigt kul igår också dock! Jag har ju slutat äta gluten nu också sedan en månad tillbaka ungefär, det var ett medium jag gick till som sa att jag kanske inte skulle äta gluten och jag tänkte att nej, det kanske jag inte borde – jag slutar! Så slutade jag. Jag är med andra ord typ världens jobbigaste att bjuda på mat nu haha. Fick en liten specialpaj (samt dessert) igår på festen och skrattade extremt mycket inombords över hur krånglig kollega jag är^^

Väldigt god paj! Var någon form av havreskal på och svamp i.

Nej nu skall jag ta och däcka igen. Hallå förresten kan vi inte ha mer av en dialog här i bloggen? Ni behöver liksom inte skriva på allt men är så kul när ni kommenterar! Jag vet ju att det är många som läser, ni är så tysta här bara; jag vill höra er! <3

Samtyckeslagen och de som tycker att den är en jobbig idé!

Samtyckeslagen! Äntligen finns den, sjukt att den inte har gjort det innan men lagar som en tycker är en självklarhet har ju en tendens att låta vänta på sig. Som det där med att det slutade vara steriliseringstvång för transpersoner först 2013. Men åter till samtyckeslagen!

Självfallet finns det nu då de män som säger:

Vadå måste man ha kontrakt för att få ligga nu? Och då vill jag slå dem i huvudet, eftersom jag tycker att våld löser allt. Nej det tycker jag inte såklart. Men blir så arg. Och tänker att det är en speciell sorts människor som säger sådant, det är även de som:

  • Tycker att vegetarianer och veganer äter upp djurens mat. “Vadå hur kan du kalla dig djurvän som äter upp djurens mat?!” My god liksom, jag orkar inte ens bemöta det.
  • Tycker att feminismen har gått för långt.
  • Tycker att det borde finnas en internationell mansdag också, totalt ovetandes om att det GÖR det, det är den 19e november men det spelar ingen roll för de skulle inte uppmärksamma den dagen ändå, de tycker bara det är orättvist att kvinnor får ha en EGEN dag.
  • Tycker att sexköp är det ultimata samtycket.

Kort sagt så är det de människor som jag ändå tror innerst inne vet att de gör lite (eller mycket) fel och därmed känner sig hotade.

Jag tycker inte om den sortens människor. Men jag tycker verkligen om den nya samtyckeslagen!

Penntricket och ny bild!

Foto: Jenhell

Inatt fick jag en ny bild av Jenny Hellström från vår plåtning i slutet av förra sommaren. Lägligt nog kom den att passa ämnet på detta blogginlägg riktigt bra! Det handlar nämligen om el boobz.

Ja ni ser ju ovan hur mina bröst ser ut ungefär vid 37-års ålder. De står liksom rakt ut, så rätt logiskt var de varken större eller hängigare när jag var 13 år.

Men vid 13 års ålder köpte jag min livs första VeckoRevyn och blev därmed i ett litet inslag bekant med begreppet taxöron, när det kommer till bröst. I samma lilla inslag stod det att en kunde testa om en har taxöron genom att göra penntricket, alltså sätta en penna under bröstet och se om pennan sitter kvar. Gör den det så har du taxöron, sa inslaget.

Mina bröst kan inte ens hålla fast en tops idag (ja, jag testade inför detta inlägget så jag vet att jag för med sanning).

Men vid 13 års ålder satte jag ändå en penna under bröstet för att se om jag hade taxöron. Pennan for givetvis till golvet. Men jag tycker det är så sorgligt att jag ens testade! Jag har ju varken då eller nu brytt mig så mycket om min kropp och dess form, samhällets normer har inte lyckats nå mig trots mycket bantande i min närhet och mina bröst har alltid varit en precious del av mig. Men bara det att jag GJORDE testet känns som att det säger så mycket om samhället, att lilla jag med pyttesmå bröst ändå stod där och testade. Och vad spelar det ens för roll? Alla bröst är ju olika och alla bröst är bra bröst vare sig inget fastnar under dem/det eller du får plats med ett helt pennfack.