Livet utan honom.

Det är så absurt att de här bilderna är tagna i juni och att det alldeles precis nu är juli. Så nyligen, så långt bort. Och vad jag inte kunde ana att jag en månad senare skulle sitta här utan honom nu.

Är glad att allt gick så fort ändå, skulle vara så extra fruktansvärt att hålla på med massa behandlingar och hopp och tvivel under en längre tid, att utsätta honom för det och massa mer prover. Nu hade han ju varit sjuk längre än dessa två veckor som vi märkte av men det var inget han led av och heller inget som märktes; han var som vanligt. När katter får problem med njurarna visar de inte symptom förrän bara 25% av njurarnas kapacitet finns kvar. Och sedan kan väl saker och ting gå snabbare eller långsammare, men för honom gick det snabbt då.

Jag tror jag förstod vart det var på väg redan från start. Att jag kände det i mig någonstans, därför jag grät konstant och inte kunde äta antar jag. Samt var extremt mån om att ta tillvara på vår sista tid tillsammans. Ja nu hade jag såklart iofs agerat likadant om det “bara” hade varit oro också.

Det är så tomt här utan honom. Han var liksom ingen liten diskret katt som mest höll sig undan. Utöver att vara stor så var han ju också jämt MED. Kunde vara världens jobbigaste haha, som när han ville att jag skulle vakna och tog till ALLT, eller hur han jämt ville äta allt och tvätta mig konstant. Han anade sig till sexsituationer som en magnet och kom högt spinnandes i full fart och försökte trycka sig ner mellan oss; mys?? Count me in! Och kräva att bli klappad. Haha lilla knäppgök, han hade så konstiga saker för sig. Men var så fin så söt så underbar jämt.

Förstår inte hur livet skall vara utan honom? Något mer jobbigt får iaf definitivt inte hända för det klarar jag inte hans tröst. Jag bryter ihop så lätt, det behövs bara en tanke på honom, att jag tycker att jag hör honom att jag tror att jag ser honom, att jag petar på hans leksaker som fortfarande ligger utspridda. Hans mat och vatten står fortfarande kvar, hans låda står fortfarande kvar.

Det är så knäppt att inte anpassa runt honom! Att kunna ha alla fönster öppna utan att det finns risk att han ramlar ut, att inte behöva lämna toadörren öppen så han kan gå på toa, att kunna lämna matrester framme.

Jag behöver komma bort härifrån lite tror jag, resa bort. Men är så rädd för att komma hem och slås ännu hårdare av att han inte är här.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *