Jag saknar dig.

Jag förstår liksom bara inte. Hur skall jag kunna leva hela livet utan dig??

På nätterna träffar jag honom för jag drömmer om honom varje natt, övertygad om att han hälsar på mig så mycket han kan för det är verkliga drömmar och jag känner honom trycka sig mot mig.

Men tomheten, tomheten! Jag trodde att han alltid skulle vara med mig. Naivt jag vet men jag har liksom känt det från start; han kommer ALLTID vara med mig. Och så bara är han inte det. Och det funkar inte, nej det funkar ju inte. Hur kan jag vara jag utan honom?? Det kan jag ju inte.

Allt med honom. Jag saknar ALLT med honom. Hans raka små ben som jag fascinerat skrattat åt SÅ många gånger, hur hans ben liksom är så raka och slutar i en pytteliten fot. Sådant alla kanske ser hos katter men jag såg det hos HONOM och hans ben var speciella, de var allt. Att titta på honom och allt som fascinerade mig så var mitt fånga dagen, mitt leva i ögonblicket. Hans svans, hur den böjde sig når den låg över saker, hur svanstippen vippade omkring vare sig han var arg eller glad. Hur jag alltid kunde gosa in mig i honom, ha jans lukt överallt och känna mig lugn och trygg, för att han FANNS. Hur jag kunde titta in i hans ögon och han i mina och veta att vi förstår varandra precis. Och nu kan jag inte göra det och jag vet liksom inte vart jag skall ta vägen. Mina tårar borde ha tagit slut för länge sedan men jag bara fortsätter gråta. Får rusa iväg om jag är i sällskap för jag hatar att andra ser mig gråta. Men jag bara gråter. För han fattas mig så extremt mycket. Känns som att någon har tagit ett stort bett av mitt hjärta och det gör ont ont ont. Allt gör bara ONT ONT ONT.

One thought on “Jag saknar dig.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *