Archive | July 2018

Fortsatt camping

Hemma igen. Efter att ha campat in the woods och paddlat loss ett dygn åkte vi till vår lilla stuga på landet och hängde där i solen och badade. Har badat så himla mycket det senaste alltså!

Såg så himla fina näckrosor ute på sjön! Som en saga. Jag blev så ivrig av att titta, fota, vara nära att jag råkade paddla rakt in i dem, oops.

Vi såg en sjukt stor skalbagge vid strandkanten!

Visade sig vara en vattenskalbagge kollade vi upp.

Vi grillade mat på flertalet grillar men som synes i bakgrunden vägrade barnen ge upp idén på att göra upp en egen eld hehe, the brightness.. sött ändå.

Någon annan bodde i närheten där vi bodde och det var något som gjorde att de såg så läskiga ut, jag blev typ övertygad om att de skulle försöka mörda oss när vi somnat så jag laddade upp med både paddel och kniv vid min sida, låg sedan vaken extremt länge och lyssnade efter ljud. Borde bli mer chill alltså.. dagen därpå i dagsljus såg de jättesnälla ut dessutom. Även om det där med “se ut” inte är något man kan basera något på.

Jamen väldigt idylliskt allt iallafall!

Har hämtar Trulsas aska på Blå Stjärnan idag, bröt ihop såklart. SÅ SJUKT hur mitt fluffiga lilla allt nu är ett PULVER. Eller det är inte HAN såklart, men resterna av hans kropp iallafall. Han står här i en liten urna av trä nu. Väldigt fin urna faktiskt, med hans namn på en liten guldskylt på, föredrog dock att jag honom här med både kropp och själ och mjukheten. Alltså jag rasar, så ofta rasar jag, som att allt bara sugs ur mig, jag kan inte FÖRSTÅ att han inte är här och aldrig kommer gå runt här mera. Hur förstår man? Jag vet inte.

Jag saknar dig.

Jag förstår liksom bara inte. Hur skall jag kunna leva hela livet utan dig??

På nätterna träffar jag honom för jag drömmer om honom varje natt, övertygad om att han hälsar på mig så mycket han kan för det är verkliga drömmar och jag känner honom trycka sig mot mig.

Men tomheten, tomheten! Jag trodde att han alltid skulle vara med mig. Naivt jag vet men jag har liksom känt det från start; han kommer ALLTID vara med mig. Och så bara är han inte det. Och det funkar inte, nej det funkar ju inte. Hur kan jag vara jag utan honom?? Det kan jag ju inte.

Allt med honom. Jag saknar ALLT med honom. Hans raka små ben som jag fascinerat skrattat åt SÅ många gånger, hur hans ben liksom är så raka och slutar i en pytteliten fot. Sådant alla kanske ser hos katter men jag såg det hos HONOM och hans ben var speciella, de var allt. Att titta på honom och allt som fascinerade mig så var mitt fånga dagen, mitt leva i ögonblicket. Hans svans, hur den böjde sig når den låg över saker, hur svanstippen vippade omkring vare sig han var arg eller glad. Hur jag alltid kunde gosa in mig i honom, ha jans lukt överallt och känna mig lugn och trygg, för att han FANNS. Hur jag kunde titta in i hans ögon och han i mina och veta att vi förstår varandra precis. Och nu kan jag inte göra det och jag vet liksom inte vart jag skall ta vägen. Mina tårar borde ha tagit slut för länge sedan men jag bara fortsätter gråta. Får rusa iväg om jag är i sällskap för jag hatar att andra ser mig gråta. Men jag bara gråter. För han fattas mig så extremt mycket. Känns som att någon har tagit ett stort bett av mitt hjärta och det gör ont ont ont. Allt gör bara ONT ONT ONT.

Gone camping IGEN!

Börjar fundera på vilka vi är men efter en natt hemma gav vi oss raskt vidare av vidare i friluftslivet!

Rättare sagt till Hindås där vi hyrde kanoter och paddlade iväg några timmar på sjön!

Nu har vi anlänt vår destination, fällt upp våra tält och börjat förbereda för kvällens grillning. Carros tredje syster med familj har trevligt nog joinat! Dessvärre har snyggcampet har bytts ut mot vårt snygga tält och två ULTRALÄTTA överlevnadstält. Stilen framförallt, tänker vi dock.

Ingen behöver oroa sig för att någon fisk offras här, snarare barn som stryps av fiskelinan. Fiskeskillsen är lika med noll.

Lite smått ont i armarna nu efter dessa timmar av intensivt paddlande men härligt att vara ute i naturen i must say! Och skönt att inte vara hemma, gör liksom ont varje sekund där, här är det iallafall bara varannan.

Best of Feddet

Amen vissa saker får ju igång mig lite extra, två saker på campingen var dessa:

  1. Giraffrutschkanan. Gick förbi den en dag och såg att det ser ju precis ut som att någon skurit upp giraffens hals och att själva rutschkanan är en blodström ut ur dens hals!:’D Haha smaklig lekplats!
  2. BarntoalettenHöll ju på att avlida när en dörr inne på toalettutrymmet öppnades och visade en minivärld! Pyttesmå duschar där barnen får klättra upp och duschas av. Pyttesmå toaletter som barnen kunde gå på, la mina solglasögon på en toalett så det skall synas hur små de är, duschade jag i miniduscharna? Nej det gjorde jag inte men jag gick definitivt på de små toaletterna, så söta!

Influencer gone glamping!

Nej men alltså lägg av vad bra vi har det! Skulle åkt vidare/hem idag egentligen men bestämde oss sent igår för att stanna kvar en dag till och det kan ju ha varit årets bästa beslut. Är så himla skönt här! Varmt, Danmark, strand, glamping. Jag saknar min bebis så jag dör ibland, sitter och tittar på bilder och gråter. Men hellre att göra det här än hemma där han jämt var med.

Igår försökte vi grilla men blev snabbt tillsagda att det var grillförbud, jag lyckades dessutom fånga de chockerade minerna hos Carro och Kristian när en tältgranne ilade fram och informerade om detta, våra extremt fina tält dessutom:

Kanske fick han dåligt samvete, kanske var han bara snäll men han erbjöd oss iaf att grilla på hans stora gasolgrill som var tillåten och vilka var vi att säga nej när han dessutom hade en tax!

Milton hette han. Taxen alltså, grannen har jag ingen aning om.

Vega alltså. Hon är ju pure healing hon! Känns som att jag är på värsta influencerresan med alla dessa bilder haha. Det är Camillas fel, hon som har tagit alla bilder jag är med på. Hon är med som inhyrd fotograf alltså.. jag är ju ändå bloggare. Hahaha nämen usch nu kom jag att tänka på det! Allt som är så extremt tillrättalagt och “vardagsbilder” som inte alls är hey ho här tog jag en liten bild när jag gör något vanligt, utan folk som anlitar fotografer som hänger med dem och tar typ tusen bilder där en blir bra och läggs upp och mat beställs in på restauranger enbart för att poseras med och inte ätas. Folk som bryr sig om hur deras instagramflöden ser ut och går tillbaka och raderar gammalt om bilderna inte passar in i flödet. Så sjukt! Varför skall allt vara så tillrättalagt?? Kan lova att det aldrig kommer ske här^^ Bilderna i detta inlägg togs EN gång:D

Carro och jag återupplivade våra gamla piercings hillbillystyle!

Barnen är ju galna och badar massor. Det är ISKALLT i vattnet, jag badade förut, simmade ut till någon flotte med studsmatta och höll seriöst på att DÖ. Tog lång tid att bli upptinad efter det badet alltså… som nålar över hela kroppen!

En nyckelpiga landade på min näsa igår!

Extremt mycket smådjur här. Myror, som redan sagts. Men även nyckelpigor, flugor, blinningar och sandloppor eller vad det är. Vi var ju här förra året och då var det sjukt mycket mygg så vi hade gjort oss redo för det med massvis med myggmedel, så är det ANDRA djur. Vad blir det nästa år?? Apor, hoppas jag. Finns även större djur här som klappades igår:

Älskar Danmark alltså. Och att campa med de här. Som balsam för själen för att använda ett uttryck jag eventuellt aldrig använt innan. Imorgon drar vi vidare! Oklart vart men den inhyrda fotografen följer med så do not worry!

Gone camping!

Vi drog till Danmark! Nu är vi på världens varmaste campingplats och jag dricker en Tuborg och försöker svalka ner mig, svettas liksom till och med från ögonen.

Vi stannade till i Malmö på vägen hit för att äta falafel såklart, mycket mycket gott..

Skönt att komma hemifrån lite! Upptäckte precis att jag har satt mig i en stor myransamling, bör flytta mig snarast.. NU typ.

Dagens NMR är gårdagens SD

Det kan inte bara vara jag som ser det? Där NMR är nu var SD för bara några år sedan, då var det de som marscherade runt, var öppet rasistiska och spred sin rasistiska propaganda. Nu sitter de i riksdagen och är ett av Sveriges absolut största partier, allt är lite tillfixat, åsikterna har tonats ned men ligger där till grund för deras politik ändå.

Vilka som är morgondagens NMR vill jag inte ens tänka på, ej heller vart NMR kan befinna sig om några år.

Jag tar en paus i sorgen för jag måste skriva om det som pågår nu, just nu i dagarna. NMR fick inte tillåtelse att stå bland övriga partier och organisationer i Almedalen detta år, men de fick likväl tillåtelse att vara på Gotland och hålla sina torgmöten. Jag antar att många har sett videos på vad de gör mer? De går runt och trakasserar oliktänkande, och de tar till våld. Polisen?! Polisen vart är du?! Är du ute och skyddar morgondagens Hitler nu igen? HUR kan nazister få tillåtelse att demonstrera, sabotera, trakassera och hålla sina jävla möten och sprida sin skit?? Nej, det ingår inte i demokratin för NMR är EMOT demokratin, ingenstans skall det få utrymme. Låt dem sitta och trycka på sin kammare och tycka vad de tycker då men att hålla på att sprida det i den takt de gör?? Helt oacceptabelt!

Skulle NMR kunna ha blivit så stora och få så mycket utrymme om SD inte var ett så stort parti? Nej, för hatet har normaliserats, gränser har flyttats. Skulle Jimmy Durmaz i svenska herrfotbollslandslaget fått så mycket rasistiska påhopp nyligen om inte SD var ett så stort parti? Nej för hatet har NORMALISERATS.

SD är ett rasistiskt parti, men tänker de som röstar på SD för att “de är de enda som gör något åt invandrarna” på att SD även är ett kvinnofientligt och HBTQ-fientligt parti? (Kan iofs tänka mig att de inte bryr sig om det, att rösta på SD känns inte förenat med att vara engagerad i kvinno- och HBTQ-frågor direkt..) SD vill återinföra sambeskattningen som togs bort på 70-talet eftersom den hindrade kvinnor från att komma ut i arbetslivet. De vill att kvinnor skall vara hemma med barnen. SD vill förbjuda samkönade par att skaffa barn eftersom “alla barn skall ha rätten till en mamma och en pappa”, men SD, alla barn HAR inte en mamma och en pappa, inte ens de som blev till av en kvinna och en man. Detta står alltså i deras partiprogram, men kommer de till toppen, tror du att dessa saker skulle tonas ner då? Eh nej, snarare ökas upp. Det vi ser i partiprogrammet är bara toppen på isberget av vad SD står för. De extremt sexistiska, rasistiska och homofoba kommentarer SD-politiker fäller som ibland kommer upp till ytan och sprids; toppen på isberget.

Kom ihåg att röstar du på SD så röstar du emot att min fru och jag skall få skaffa barn.

NMR är en nazistisk organisation, deras åsikter är så skruvade att jag inte ens vet vart jag skall börja. De är emot ALLA förutom heterosexuella etniska svenskar, män, antar jag då för de är inte direkt kvinnokamp de står för, snarare direkt tvärtom. De vill inte bara att min fru och jag inte skall få skaffa barn, de vill att det skall vara STRAFFBART att vara homosexuell. Och de är emot demokrati. De är EMOT demokrati, ändå tillåts de marschera, demonstrera och trakassera. Det är så ABSURT.

Vänd det här nu, låt inte hatet normaliseras och gränser för vad som är okej flyttas ännu längre bort. Ingen kan göra allt men alla kan göra något och det du kan göra är att som en start rösta på ett parti som inte strävar bakåt, rösta på ett parti som inte gör att hatet normaliseras och att fler antidemokratiska rörelser får mer fotfäste. Ta ditt ansvar så vi slipper leva i ett land där rasism, sexism och homofobi är standarden.

Sorgehantering

Det här med sorg alltså. Det går upp och det går ner, ena stunden sitter jag och gråter och allt känns tomt, andra stunden gör jag framtidsplaner och känner mig rätt positiv till livet. Jag började väl sörja så fort jag fick reda på att han var sjuk, det var som att något drogs ur mig då, eller som att jag drogs ur något. Sammanhanget, mitt sammanhang, det jag haft så länge jag kan minnas. Det känns nästan egoistiskt att vilja ha honom tillbaka för jag vet ju att han har det så mycket bättre nu, men jag vill inte ens att sjukdomen skulle komma, såklart. Jag vill tillbaka till innan. Det enda som kan trösta mig nu är tanken jag hade när mamma gick bort också; nu kan det här aldrig hända mig igen. Just denna död kan inte hända mig, för det har redan hänt.

Jag har varit med om stora förluster innan. Mamma som sagt, för 12 år sedan, och Kattsson för 3 år sedan. Skillnaden mellan dem och den här är att Trulsa var med mig vid de två första, han var där och tröstade mig, kröp så nära, slickade bort mina tårar, fick mig att inte känna mig så ensam.

Jag vill inte vara med om fler förluster nu. Jag orkar inte.

Är så himla glad att jag har Carro, hon har hanterat allt det här så himla bra, funnits för mig när jag har behövt, låtit mig vara ledsen och inte hållit på att tjata om att jag skall vara glad eller släppa det.

Jag är också glad att jag har yin yoga och nia yoga så nära, har försökt gå på minst två pass varje vecka som det här har varit. Försökt hitta mig själv i det hela, lugna inifrån. Är också glad att rödvin finns. Jag har druckit så mycket rödvin. Men inte druckit och blivit full, det är precis som att vinet har förstått att när jag inte äter så får jag få näringen därifrån istället, så det har bara lagt sig som en aningens bedövande hinna över allt. Eller det är vad jag har försökt iallafall, att bedöva lite.

Idag har jag varit och gett hans mat och medicin till ett katthem. Skall försöka göra mig av med hans kattlåda snart också. Hans leksaker skall jag ha kvar. Mattskålen och vattenskålen skall jag försöka förmå mig att tömma och diska snart. Lakanen som han och jag låg i den sista natten skall tvättas. Men så svårt.

Han är separat kremerad så jag skall få tillbaka hans aska, sprida ut lite, tatuera in lite, ha lite kvar. Har köpt en fin gammal sockerskål som får bli hans urna.

Det är så svårt att gå vidare från det här. Jag försöker göra små saker. Igår var jag med Johanna och hennes barn, imorgon skall jag till lillebror och hans barn. Jag behöver resa bort för att lämna allt här lite, och skall göra det snart. Men kommer vara en så enorm tomhet att komma hem igen och att han inte är här. Kommer antagligen skjuta på att vi skall åka hem så länge jag kan.

Livet utan honom.

Det är så absurt att de här bilderna är tagna i juni och att det alldeles precis nu är juli. Så nyligen, så långt bort. Och vad jag inte kunde ana att jag en månad senare skulle sitta här utan honom nu.

Är glad att allt gick så fort ändå, skulle vara så extra fruktansvärt att hålla på med massa behandlingar och hopp och tvivel under en längre tid, att utsätta honom för det och massa mer prover. Nu hade han ju varit sjuk längre än dessa två veckor som vi märkte av men det var inget han led av och heller inget som märktes; han var som vanligt. När katter får problem med njurarna visar de inte symptom förrän bara 25% av njurarnas kapacitet finns kvar. Och sedan kan väl saker och ting gå snabbare eller långsammare, men för honom gick det snabbt då.

Jag tror jag förstod vart det var på väg redan från start. Att jag kände det i mig någonstans, därför jag grät konstant och inte kunde äta antar jag. Samt var extremt mån om att ta tillvara på vår sista tid tillsammans. Ja nu hade jag såklart iofs agerat likadant om det “bara” hade varit oro också.

Det är så tomt här utan honom. Han var liksom ingen liten diskret katt som mest höll sig undan. Utöver att vara stor så var han ju också jämt MED. Kunde vara världens jobbigaste haha, som när han ville att jag skulle vakna och tog till ALLT, eller hur han jämt ville äta allt och tvätta mig konstant. Han anade sig till sexsituationer som en magnet och kom högt spinnandes i full fart och försökte trycka sig ner mellan oss; mys?? Count me in! Och kräva att bli klappad. Haha lilla knäppgök, han hade så konstiga saker för sig. Men var så fin så söt så underbar jämt.

Förstår inte hur livet skall vara utan honom? Något mer jobbigt får iaf definitivt inte hända för det klarar jag inte hans tröst. Jag bryter ihop så lätt, det behövs bara en tanke på honom, att jag tycker att jag hör honom att jag tror att jag ser honom, att jag petar på hans leksaker som fortfarande ligger utspridda. Hans mat och vatten står fortfarande kvar, hans låda står fortfarande kvar.

Det är så knäppt att inte anpassa runt honom! Att kunna ha alla fönster öppna utan att det finns risk att han ramlar ut, att inte behöva lämna toadörren öppen så han kan gå på toa, att kunna lämna matrester framme.

Jag behöver komma bort härifrån lite tror jag, resa bort. Men är så rädd för att komma hem och slås ännu hårdare av att han inte är här.