Min lilla älskade älskling.

Jag kan liksom gå runt och vara glad, le och skratta. Det kan verka som att allt är helt okej med mig. Men varje dag bryter jag ihop, varje sekund har jag ett stort hål i mig. Ett hål efter honom. Jag saknar honom så mycket att jag tror att jag skall gå under. Jag får vänja mig vid livet utan honom varje dag. Varje dag på nytt. Jag vaknar. Inte av att han går in bakom persiennen för att titta ut och därmed släpper in massa ljus, inte av att han hoppar upp på mig eller går på mitt hår. Jag dricker mitt varma citronvatten utan att han gosar med koppen och spiller ut vatten på mig. Jag mediterar utan att han går runt mig och jamar eller slickar på mina händer. Jag äter frukost utan att han försöker äta upp min frukost, utan att han jamar och vill gå ut på balkongen. Jag gör mig i ordning utan att han är med. Jag går till jobbet utan att lyfta upp honom och pussa honom hejdå. Jag kommer hem ifrån jobbet utan att han kommer och möter mig, utan att kunna säga hej till honom. Jag är här hemma utan honom, utan att han trycker sitt huvud mot min mun och vill att jag skall pussa honom på huvudet igen och igen och igen. Jag går på toa utan att han står utanför och gräver på dörren och också vill gå på toa. Jag sitter i soffan utan att han också skall sitta i soffan.

Jag kan inte klappa honom, inte titta in i hans gulgröna ögon. Han rullar inte runt och sträcker upp armarna och vill att jag skall klappa honom på magen. Jag ligger inte bredvid honom med hans tass mot min mun. Jag går inte och lägger mig och han tänker jaha nu skall vi lägga oss och hoppar upp i sängen och går fram och tillbaka och fram och tillbaka över mitt och Carros hår innan han väljer en bra plats i sängen. Han sitter inte bredvid kudden och mitt huvud, rakryggad och redo att försvara mig om det skulle behövas. Han ligger inte bredvid mig och småsnarkar. Han går inte upp och öppnar dörren till soporna för att se om det ligger något ätbart i komposten.

Alla hans ljud är borta. Toadörren kan vara stängd, halldörren kan vara öppen. Matrester behöver inte slängas med en gång. Jag är så van vid att ställa saker på hans låda inne på toaletten, nu är bara golvet där. Hans matskål och vattenskål står kvar och hjärtat stannar nästan varje dag för jag ser att det inte är något vatten i vattenskålen, sedan kommer jag på att det har torkat ur och att det inte behövs fyllas på. Jag saknar hans päls under mina fingrar, jag saknar hans nos hårt tryckt mot mitt ansikte. Jag saknar hans nysningar, hans gäspningar, hans pratande, hans mjuka tassar. Jag saknar honom, hela honom, något så alldeles fruktansvärt. Hur vänjer man sig vid livet utan den som var så mycket livet?

One thought on “Min lilla älskade älskling.

  1. åh, det är så svårt att hantera denna smärta som saknaden och tomheten för med sig… Det är det som är så fruktansvärt sorgligt med livet- allt har ett slut… Förutom kärleken till våra älskade, den varar för evigt! ❤️

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *