Gick sönder men håller på att lagas

Hm har velat lite angående om jag skall skriva det här eller ej, men så tänkte jag nu att äh fuckit, vem vet kanske kan det till och med hjälpa någon på något sätt.

Iallafall, jag hatar att vara och visa mig svag, det är typ det värsta jag vet. Och nej, hade detta gällt någon annan än mig så hade jag inte kallat den svag och jag vet egentligen att jag inte är det heller. Men hur som helst, kanske är det just för att detta är något jag hatar så som kroppen tog till det ultimata när jag inte lyssnade på dess signaler om vad som höll på att hända; jag började gråta. Typ hela tiden och typ överallt. Jag fick snabbt slinka in på toaletter eller bara in i hörn under ett par veckors tid. Snabbt försöka stoppa gråten. Att gråta inför andra är liksom toppen av det jag hatar att visa mig som. Jag klarar inte av att andra ser när jag gråter, känner mig som utan hud och att de ser mig gå sönder. Vill inte ens att mina närmsta skall göra det. Men nu började kroppen glatt gråta på jobbet, på väg till jobbet, på väg hem från jobbet, den hittade de värsta tillfällena hela tiden.

Så självklart reagerade jag med gråt när jag bara skulle prata lite snabbt med en i ledningen också. Och inte så lite gråt heller, kunde liksom inte sluta. Hon gick in och tog mina lektioner för dagen och jag fick gå hem. Hon fixade en kontakt till mig på Företagshälsan och jag fick träffa henne och prata, fick träffa en läkare.

Jag höll såklart på att gråta ihjäl mig under de här mötena också. Samt hela vägen dit och hela vägen hem. Det var som att min kropp hade bestämt sig för att den måste tömma sig på all vätska.

När jag pratade om situationen utifrån hörde jag hur det lät, hur illa det faktiskt stod till med mig. Innan hade jag inte velat bli sjukskriven, det kändes liksom lite väl 2000 när jag var långtidssjukskriven för borderline. Men hon jag pratade med och läkaren hjälpte mig med att inse att det är inte ett återfall till det och att jag inte skall vara sjukskriven i flera år. Jag behöver bara hamna på fötter lite, få återhämta mig. Jag har liksom inte borderline igen, jag är fortfarande friskförklarad från det. Det jag har är en reaktion på svår stress.

Hade jag lyssnat på kroppen bättre (något jag alltid sagt mig vara väldigt bra på att göra men tydligen missade denna gång), hade återhämtningen kanske tagit kortare tid. Hade jag gått längre (vilket jag säkert hade kunnat men då brutits ned än mer), så hade det tagit längre tid, kanske till och med år. Men nu lyssnade jag på kroppen NU iallafall. Eller ja, lyssnade och lyssnade, löd är väl mer korrekt uttryckt. Så det får väl ta lite tid nu då, att läka ihop mig. Men jag har redan varit sjukskriven ett tag och känner att jag har kommit någonstans, kanske till hälften iallafall.

Jag var liksom så himla stolt över att ha varit sjukskriven så länge och rätt utdömd och sedan så bara dadaaa!! Kolla mig, kolla vad jag kan! Jag kan livet precis och minst lika bra som andra, ja mer till och med skulle jag nog säga! Så därför blev det väl lite extra hårt när jag “helt plötsligt” kraschade många år senare. Men det är ju så livet är. Alla kan inte hålla på att vara starka och stabila hela tiden. Kanske särskilt inte dem som har en slags känslighet sedan typ födseln. Kanske är jag fucked for life, vad vet jag. Men det känns inte så just nu. Går det så bra i flera år för att sedan rasa under ett par månader, jamen då är det väl ändå värt det. Får ha lite bättre koll bara så det inte kommer som en chock. Samt ändra om livet så kanske det faktiskt inte rasar alls mer. Är på god väg med det.

Så just nu tar jag det mest lugnt, är själv, vilar, läser, skriver, mediterar och yogar, både yinyoga, restorative yoga och hot yoga. Läker och helar min frontal-lob så den kan börja fungera som den skall igen. Den har slitits av alla tankar, tydligen gör den det och då är det yoga, meditation och motion som läker den.

Försöker också att träffa och socialisera med mina nära och kära då och då, samt ägna mig åt andra saker som jag vet gör mig glad och ger energi även om jag blir trött av det just då.

Japp, så här är jag just nu! Var ju oväntat, mest för mig själv kanske haha. Men det är okej. Jag mår okej. Jag mår faktiskt rätt bra till och med. Skall bara få till att göra det i större utsträckning och klara av att göra det på jobbet också.

6 thoughts on “Gick sönder men håller på att lagas

  1. Du har ju förlorat din bästa vän, då måste man ge sig tid att sörja och läka lite. Sen är det kanske fler saker som hänt men bara att vänja sig vid ett liv utan misen blir ju att gå igenom en kris. <3

    • Ja alltså hade han funnits kvar hade ju resten inte kunnat ta mig lika hårt, så är det ju. Och saknade efter honom lär ju aldrig försvinna eller ens lätta som det känns nu.

  2. Shit, jag får lite igenkänning på det där. Har själv en tendens att överskatta min styrka, inser inte mina begränsningar. Fast jag försöker ha koll och inte va för “duktig”.

    Igår gick jag o frågade vår arbetsledare på mitt jobb om en julmiddag som det spekulerats endel om bland personalen pga dåligt val av datum. Jag gillar mer raka rör än skvaller. Det visade sig att det var precis som det så negativt hade pratats, att julmiddagen mest är tänkt för ledning och styrelse, inte för oss som arbetar på “golvet” på firman. Fast det kanske va dumt att fråga. Jag drabbades akut av jätteont i halsen och allmänt feelbad. Hade sovit dåligt föregående nätter också. For hem, idag har jag stannat hemma o tagit hand om mig själv och allt är mycket bättre.

    Sen har jag mer känslor än vad de flesta andra verkar ha, fast många trycker ju bara ner sina känslor så det är jättesvårt att veta med det också, haha. Jag har en sjukdom som jag märkt att jag får känningar av om jag trycker ner mina känslor för mycket, måste ta itu med dom istället. Acceptera o sen gå vidare, det är inte alltid någon stor process, men kan inte bara ignorera dom. Om jag gör det, trycker ner mina känslor, så trycks immunförsvaret också ner. Jag försöker se det som en gåva och inte en förbannelse.

    Kropp och själ hör ju ihop, ingen är mer än människa. Så man kanske ska va tacksam att den säger till en.

    Tillåt dig att bara vara och sörja din fina kisse.

    Ta hand om dig! <3

    • Vad bra att du frågade ändå! Alltid bäst att fråga saker rakt ut istället för att gå runt och spekulera:)
      Ja jag vet hur det är… Men tänker att trycker man ner känslor så blir man sjuk, så lika bra att ut med dem! För dig har det ju dessutom manifesterats fysiskt då ju, säkert kroppens sätt att ta hand om dig.

      Mm tack jag gör det. Men det är alltså inte ”bara” pga hans bortgång jag är sjukskriven just nu.
      <3

  3. oj! läser bloggar i perioder och kom till detta inlägg nu. några tankar till dig, mig eller någon annan fast det var ett tag sen detta inlägg skrevs: klart du behöver ta tid att sörja. sorger kan lätt staplas och om en inte hinner sörja färdigt förbränn livet ger en nya kan det lätt bli många innan en hinner ifatt.
    tycker det är ltie tråkigt att det är sånt ideal att vara frisk, “stark” och PRODUKTIV hela tiden! som att livet inte är mer…
    borderline, depression, sorg eller annat: tycker inte det behöver va dåligt heller att just ha borderline.. det är ju samhällets krav på styrka som lyser igenom tror jag. i kommunals tidning skrevs en ledare vars innehåll gick i stil med att alla samhällets medborgare kan inte alltid jobba 100 %, men är det det vi måste sträva efter? samhället är till för människorna, inte tvärtom. vi måste få vara sjuka, psykiskt eller inte, psykiskt störda eller inte, och ändå få tillhöra samhället. vi ska ju ta hand om alla…
    iaf nice att du hittat läkemetoder för just dig. önskar alla människor detta <3 och hoppas på en värld i föärändring.

    • Nej såklart det inte är dåligt att ha borderline, men för en som ältat runt i det halva livet och sedan lyckats bli friskförklarad blir det lite extra tråkigt när känslor som påminner om det igen återkommer..
      Nej jag fattar absolut inte det där med att alla håller på att jobba 100%, det hade jag ALDRIG gått med på! Så konstigt att det är standard alltså..

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *