Not all superheroes wear capes…

Ja igår hände en sak som jag önskar jag hade haft på film men nej har ej så får återge denna vardagliga men ack så fina händelse med ord istället.

En av mina sysslor i hushållet är att ha hand om återvinningen så därför hade jag igår med två välfyllda påsar begett mig till återvinningen som ligger en liten bit bort. När jag tömde påsarna och sorterade som bäst så suckade jag djupt när jag stötte på en stor glasskiva från en trasig ram. Denna glasskiva hade jag sneaky försökt slänga i de vanliga soporna för ett tag sedan men den hade plockats upp och sedan placerats i min återvinning istället trots att jag under vilda protester hävdat att jag aldrig kommer kunna slänga den eftersom hålet in i glasåtervinningen är litet och runt. Jag blev ombedd att då göra sönder glasskivan i en påse och slänga i den del för del. Jag hatar sådant eftersom olyckor så lätt händer mig och saker som olyckor kan ske med. Förträngde väl det hela men kom då på det nu igår igen när väl stod där med den stora glasskivan.

Trevande slog jag påsen i marken några gånger för att glasskivan skulle gå sönder i små bitar och jo den gick sönder men i för stora bitar. Ungefär här hörde jag hur en bil stannade in bakom mig samtidigt som jag försökte med en ny för stor glasbit som jag lite tafatt tryckte mot hålet precis som att den skulle kunna böja sig.

Jag kände att någon närmade sig bakom mig och vände mig om med världens mest uppgivna uttryck och tanken om att be om hjälp vem det än må vara (haha så ynkligt alltså). Och då visade det sig att det var Carro! Som på väg hem från jobbet sett mig ägna mig åt detta sorgligt patetiska:) Carro fixade biffen lätt som en plätt och snitt snapp snut så var alla glasbitar slut! En sådan liten feel good-historia va! Ja jag tycker det är himla fint idag också alltså.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *