Min förlossning, del 1

Den här lilla skatten fyller 5 månader idag!

Och jag ligger och skall sova men är sådär piggtrött och kom att tänka på att men hallå jag har ju inte berättat om min förlossning här i bloggen! Denna storslagna händelse som väl ja, faktiskt är det största jag har varit med om. SÅ vad passar väl bättre än att jag börjar göra just det just nu?

Det var så konstigt för det var liksom både en lång och kort upplevelse, en lugn men ändå väldigt dramatisk, det var liksom allt.

Mitt beräknade förlossningsdatum var den 17 juli, han föddes den 21a, fast typ halv ett på natten så nästan den 20e:P Jag gjorde vad jag kunde för att få det hela att sätta igång, hade ätit många dadlar varje dag i flera veckor, massvis med ananas de sista dagarna och även champagne som en mild form av förlossningsdrinken. Var inte så pepp på ricinolja som det är i den ursprungliga förlossningsdrinken, så förfinade det aningens..

På kvällen den 19e började jag känna att saker var på g, jag kunde inte sätta fingret på det men kände bara att things about to happen här alltså.. Vi gick och la oss och Carro somnade, strax därefter fick jag min första värk. En rätt mild sådan men jag förstod ändå med en gång var det var. Hade varit rätt orolig för det innan, hur skall jag veta hur det känns och vad som är en riktig värk?! Men jag förstod. Det blev liksom ingen sömn den natten. Jag lät Carro sova så länge jag kunde eftersom jag tänkte att hon behöver vara pigg så hon kan stötta mig igenom det här när det verkligen kommer behövas. I början fick jag en värk kanske en gång i halvtimmen, det kändes som starka sammandragningar i nedre delen av magen och var väl rätt uthärdligt de första timmarna.. Vid 3 tände jag ett kanelljus inne på badrummet (hade köpt detta ljus specifikt för detta ändamål) och tog ett bad för hade ju hört så himla gott om bad, ville till och med föda i vattnet, samt naturligt utan smärtlindring, men mer om det senare.. Hur som helst så kunde jag bara bada en liten stund för det var inte alls skönt utan bara jobbigt. Jag tror det var här någon gång Carro vaknade., Jag plockade fram min mjukisälg som jag haft sedan jag var liten (och numera förvarar i en låda under sängen, never grow up – its a trap) och tryckte henne mot min mage när det kom värkar för nu började det göra rätt rejält ont. Värmde även en vetekudde som jag tryckte omväxlande mot magen och ryggen. På något sätt kunde jag här somna lite, men bara tre kvartar i taget för varje kvart kom det en ny värk och att vakna av dem gjorde ännu ondare än att ta dem när jag var vaken. Fast obs! Eliminerade ord som ont under denna process, tänkte på det som intensivt istället. Dessa tre kvartar var iallafall vad jag sov på hela natten. Framåt morgonen bredde Carro de smörgåsar jag ville ha med mig på förlossningen- hönökakor med ost och gurka och hällde upp Fireball i en fickplunta (Fireball var nämligen tänkt att ta när bebis kommit ut. Älskar Fireball, längtade mycket efter Fireball under graviditeten). Jag laddade ner en värkapp för att mäta hur ofta värkarna kom och vi informerade Camilla på nedervåningen om att det snart var dags att åka in, hon skulle nämligen också vara med. När det gick ner mot 7 minuter mellan värkarna var det rätt outhärdligt alltså så jag ringde in och sa att jag tänkte komma nu, det tänkte de dock inte alls på Östra, där jag skulle föda, utan sa istället att jag skulle ta en alvedon. Efter en stund orkade jag inte tjata emot längre, tänkte att jaja jag får väl föda hemma då om du nu är så jävla dum i huvudet och inte fattar att det här är på g, och tog en alvedon. Varje gång det kom en värk registrerade jag det i appen som också visade hur lång den i genomsnitt var och därmed också kunde visa när den började klinga av. En liten stund senare tvingade jag Carro att ringa in och skrek i bakgrunden när jag hörde att hon i telefonen protesterade igen att -SÄG BARA ATT VI KOMMER NU ÄNDÅ! Och vägrade något annat såå vi packade ihop oss i bilen och vid 8 for vi iväg till sjukhuset! Nu var värkarna täta och de tre jag fick i bilen var totalt okul. Det var en så absurd känsla att gå från bilen in på sjukhuset i dagsljus, knappt ha sovit något, dessa värkar som kändes som att jag skulle gå av på mitten och vetskapen om att härifrån kommer jag komma ut med ett barn, mitt barn kommer snart att födas.

Vi blev visade till ett rum som jag inte alls trodde skulle bli det rummet jag skulle föda i men det visade det sig att det visst skulle bli! Mina trosor var helt plaskvåta så jag var rätt säker på att vattnet hade gått, de skickades iväg på analys och jag, som innan sagt att jag ville ta mina värkar upprätt, började göra just det på till exempel en stå och gåstol som fanns på rummet

Fick ett par snygga nättrosor också med en tjock binda i för att samla upp eventuellt resterande vatten. Det absolut bästa när en värk kom var när Carro hårt pressade ihop mina höfter. Hon hade väldigt mycket träningsvärk i armarna efter denna förlossning:DJa, här står jag och skrattar också, man är ju ändå sjuk i huvudet haha.. Nämen jag skrattade mig igenom en väldigt stor del av förlossningen faktiskt haha.. störd alltså.

Gainomax blåbär rekommenderar jag extremt varmt till alla som planerar att föda! Jag drack flera stycken och när det var svårt att äta så funkade det väldigt bra att få i sig lite flytande mat på detta sätt. Annat jag ville ha med – och hade, var hönökaksmörgåsarna då, några burkar Coca cola, en Marabou salta mandlar chokladkaka, ett par Plopp och Dextrosol druvsocker. Banden som sitter på mig mätte ett mina värkar och det andra Bobbos puls. Det som mätte mina värkar satt dock skevt på något sätt hela tiden så det stämde ofta inte alls – extremt provocerande! Jag ville ta av det flera gånger..

Jag hade sagt i min journal att jag ville ha smärtlindringsakupunktur så fort vi kom in men detta förhalades hela tiden och jag hade rätt fullt upp med värkarna så glömde av det emellanåt också,

Mitt blodtryck var högt så det hölls lite koll på mig. Jag ville veta hur mycket öppen jag var men eftersom de inte visste om det var mitt vatten som hade gått så ville de inte kolla efter förrän analysen av detta var klar, har vattnet fått är det nämligen extra infektionskänsligt och då vill de inte hålla på att kolla sådant för mycket. Om jag minns rätt.

Vi fick gå på en liten visning av avdelningen och jag haltade efter och hade värkar som var helt hysteriska och jag fattade inte varför jag skulle gå runt och få reda på allt det här just NU, men Carro gick med mig efter de andra och stöttade upp mig när jag veks. Det var så konstigt också för jag var liksom inte så förberedd på att värkarna skulle göra sådär ont, eller jag menar kännas sådär intensivt. Trodde ju att det var själva utsrivningsprocessen som skulle vara jobbig.. Var dock fortfarande fast besluten om att ha en naturlig födsel utan medicinsk smärtlindring trots att jag förstod att det här kommer inte kännas mindre framöver direkt..

Nämnas bör väl också att jag sedan ett tag tillbaka tänkt på min förlossning som en katarsis, en ultimat rening och rensning på gammal skit som ligger kvar, psykiska ärr på insidan från saker man varit med om genom livet och inte fullt bearbetat. Och det gjorde jag även nu. När det rev genom min kropp visualiserade jag hur gammalt skräp lossnade från insidan, att det var därför det gjorde ont, för det här behövde lossas och komma ut och ja, då gör det ont för det måste göra ont för det är stort och viktigt. Jag tror det hjälpte mig att tänka så.

Pausar här just nu, det här ofantligt stora kan inte skrivas rakt av såhär i ett inlägg bara. Såå, to be continued!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *