Att inte bråka så mycket mer.

Alltså det jobbiga i att vilja ta varenda fight man ser på Facebook när man väl är därinne och påminns om hur dum en stor del av mänskligheten är. Att vara en sådan som spontant rycker in i bråk och orättvisor om jag ser sådana på stan. Att vara en som inte backar att skydda och försvara när något är fel. Med bebis kom rädslan, inget får hända honom. Om jag utsätter mig för risk så utsätter jag honom för risk. Bara det att jag tog beslutet att skaffa barn i en samkönad relation gör oss till en måltavla för så många. Att jag då skall dra på mig mer strider, för att jag kan för att jag vill fast jag kan inte längre. För hur mycket jag än vill stötta, stödja och hjälpa de som far illa så vill jag inte råka rikta mer negativt mot honom, för han är värd mer och allt för mig. Det är svårt.

Det är som att jag blivit någon jag inte vill, en passiv person som inte ger mig in i fighter. Med sådana nära mig för att jag inte orkar för all min energi riktas till bebis, det är han som får mig och jag har inte plats för massa negativ energi. Och med alla svin; för säkerhets skull. Aaaah så svårt det är! Vill inte vara en som är rädd, men är så rädd om honom. Antar att många som blivit föräldrar känner samma, och så den där extra twisten då, att dessutom vara lesbisk och därmed inte priviligerad på samma sätt som många andra, utan i marginalen. Gah!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *