Livet som var

Idag fick jag reda på att en gammal kompis har dött. Eller jag vet inte om jag kan kalla henne för kompis egentligen, så nära vara vi inte varandra, men jag verkar å andra sidan vara väldigt mycket mer restriktiv med det här med vilka jag kallar kompisar, än vad andra är. Vi var kompisar i kaos, i missbruket och destruktiviteten, för många år sedan.

Hon dog av en överdos. Jag har gråtit och jag gråter men jag vet inte om det är på grund av saknad av henne eller hur sorglig hela situationen är. Jag har inte pratat med henne på flera, flera år. Hon var kvar i det jag lyckades lämna. Det är nog hela situationen som gör mig ledsen. Jag är så ledsen för hennes brors skull, honom har jag varit närmre vän med och det är inte första gången en av hans familjemedlemmar går detta öde till mötes. Jag kan inte föreställa mig hur det känns att bli av med familjemedlem efter familjemedlem till drogernas helvete och sedan döden.

Jag kopplar det till mig med. Det kunde lika gärna ha varit jag som inte lyckades ta mig ur drogernas och destruktivitetens klor utan bara vävt in mig djupare och djupare i en nedåtgående spiral som till slut blev för svår för att ta sig ur.

Det är sällan jag tänker på det, hur himla långt jag har kommit, och hur långt bort jag har kommit ifrån allt det där. Jag är frisk nu, jag har inte precis blivit frisk, jag har varit frisk i många år. Jag är inte beroende längre, det är också riktigt länge sedan nu. Jag missbrukade så mycket att jag fick en hjärnskada, men hjärnan är plastisk och nu har den läkt. Jag har inga bevis på att den har läkt, men sätten som skadan yttrade sig på har försvunnit. Jag har inte vaknat upp på sjukhus efter att ha svimmat av i ett krampanfall på över tio år. Jag kan bara anta att hjärnan har läkt. Jag kan tänka tillbaka på överdoser där jag legat i duschen och kräkts över golvet, spolat iskallt vatten på mitt huvud för att få det att sluta bulta sönder. Jag kan tänka tillbaka på ambulansfärder, men minnen är allt vad det är. Det är inte min verklighet, det är så långt ifrån den. Kanske har det präglat vem jag är idag, eller ja med all säkerhet har det gjort det; som allt gör. Så kanske kan jag sända en tanke av tack till det, för att det bidrog till livet jag lever idag. Men det är svårt att tacka något som förstörde så mycket.

Jag tog mig ur det. Jag borde tänka på det oftare, ge mig själv cred och klappa mig inte bara på axeln utan på hela kroppen för det är så jävla bra jobbat. Jag gjorde det själv. Det var ingen som hjälpte mig, ingen som lyfte mig ur situationen jag befann mig och sa att nu gör vi såhär, så blir det bra. Jag gjorde det själv. Att jag blev frisk psykiskt har jag såklart också mina terapeuter att tacka för, alla år på Borderline-enheten där det tragglats och grävts. Men det stora jobbet, det gjorde jag. Jag vet inte vad det var som gav mig styrkan egentligen. Kanske har jag en oövervinnlig överlevnadsinstinkt.

Jag är så ledsen för din skull A, att du fastnade i den där spiralen och inte fick ta del av allt fint som kan vara i livet på andra sidan all skit. Jag antar att du verkligen är på en bättre plats nu än där du befann dig innan du lämnade jorden. Jag önskar att jag kunde ha gjort något för dig och inte bara ha varit en kompis i kaos för länge, längesedan.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *