Blodprov, bruten armbåge och lite idyll däremellan

Okej, låt oss snacka min helg… Haha det hela är rätt tragikomiskt och det är ju tur att jag har en rätt märklig humor som gör att jag kan se det här lite utifrån och därmed skratta åt det. Samt att jag är väldigt smärttålig, utan dessa två aspekter hade jag antagligen legat ner på golvet och gråtit nu.

Men okej, vi börjar med fredagen. Jag har ju innan skrivit om att jag misstänker att jag har en överaktiv sköldkörtel och det behövs det då tas blodprov för att kollas. I fredags var det dags för blodprovet!

Man skulle ju kunna känna sig lite mesig när man promenerar till vårdcentralen samt sitter i väntrummet med bedövningsplåster på armarna, men lika bra att äga sin fobi, dessutom enda alternativet när det är typ 30 grader varmt.. Nu är det ju inte själva smärtan jag är rädd för, men att iaf inte känna sticket tar bort en del av upplevelsen. Jag hade planerat att använda samma tankar och samma musik som på förlossningen. När jag satt där bakåtlutad i stolen med hörlurar på dock och sköterskan klämmandes på min arm kom paniken ikapp mig i full kraft, slängd av mig hörlurarna och slängde mig själv på golvet. Att föda barn verkar väldigt mycket mer lätthanterligt för mig än att ge blod. Låg där ett tag och ojade mig och försökte samla ihop mig i mig istället för att blåsa iväg med panikångesten. En ny sköterska kom in, jag blev arg på henne pga kan inte hantera känslor i sådant läge. Blev dock till slut så arg att jag bara tänkte att nej nu gör jag det här. Satte mig i stolen utan musik och avslappnande tankar, tittade bort och lätt dem ta testet. Fick vara kvar en stund efteråt sedan gick jag och köpte en glass och gick hem.

Så åkte vi till landet och det var sååå skönt, så varmt och vi badade massa på både fredagen och lördagen. Bobbo matade Zappa med sina rån (och smör i hela ansiktet^^)

Och spelade gitarr..

Alltså lägg av så söt..

På söndagen fyllde världens bästa bror år så vi skulle åka raka vägen dit efter att vi hängt vid sjön lite.

Idyll!

Vägen upp från sjön är en skogsväg i en rätt brant backe, med Bobbo på ena armen gav jag mig glatt och småpratandes med honom upp för att byta kläder. Så bara pang, RAMLADE jag! Fastnade väl i nåt. Landade instinktivt på armen jag inte var honom på, eventuellt på en sten, det hela är lite oklart. Han klarade sig iaf, blev rädd och ledsen men slog sig inte och blev snabbt som vanligt igen. Jag däremot kände rätt snabbt att jag inte kunde röra armen jag landat på. Carro fick komma och ta över Bobbo medan jag försökte analysera armen som började göra mer och mer ont istället för att bli bättre. Jag ville ändå åka hem till Patrik, fick byta klädplan bara eftersom jag inte kunde röra armen och därmed inte ta på min blus jag hade tänkt ha. Carro och de andra undrade om jag verkligen var säker men jag var säker och tänkte att jag får väl gå till sjukhuset imorgon om det fortfarande gör ont då. Som sagt, smärttålig, för mycket för mitt eget bästa antagligen.

När vi satt i bilen på väg till Patrik började jag dock spontangråta av smärta när vi åkte över grusväg så armen råkade hoppa till lite. Gjorde även ont när vi svängde så till slut insåg jag att jag nog måste till sjukhuset ändå. Där vill man ju inte alls vara nu i coronatider men fanns liksom inget alternativ. Carro släppte av mig på Mölndal strax innan 14 och 8 timmar senare var jag hemma igen. Phiiiiiew!

Träffade sköterskor, läkare, fick göra två olika slags röntgen, fick bara ondare och ondare, fick morfin i omgångar, armen svullnade upp så en sköterska fick ta av min vigselring som brukar vara för stor med massa vaselin. Till slut konstaterades det att armbågen verkligen var av, jätte-av. När läkaren sa att den var av samt visade bilder på det trodde jag på riktigt att han skämtade, letade i hans ansikte efter -skojaaa! Tänkte att det måste vara tydligt på bilderna att det inte är något och att jag borde förstå det pga uppenbart skämt (några doser morfin in kan tilläggas…) Men nej, det var inget skämt. Då började jag superfulgråta istället, han sa att jag skulle sövas och opereras och de skulle sätta in skruvar i armbågen. Jag trodde att det skulle ske NU och blev ännu ledsnare, ville verkligen bara hem till min familj. Det skulle dock inte ske NU utan inom en vecka förmodligen. Blev gipsad och fick bli hämtad hem efter strul på apoteket där receptet på min smärtstillande medicin inte kommit in ännu.

Här var jag inte så tuff längre..

Till slut kom jag iallafall hem och är nu sjukskriven och Carro får vabba och ta hand om oss. Blir lite omöjligt att själv ta hand om en vild 1-åring som vill att jag skall bära honom väldigt ofta. Så sorgligt att inte kunna förklara läget för honom också, nu är det ju bara som att jag inte VILL bära honom. Vilket jag vill mest i hela världen.

Ja så nu väntar jag på operationsdatum då, är totalt opepp på att sövas, verkar ju sjukt läskigt! Och så har jag så himla ont hela tiden, inte ens morfinet tar bort det. Har aldrig haft såhär ont innan så börjar tröttna på det. Vill bara opereras trots att det verkar såå läskigt. Men bättre än att bara gå runt och ha ont. Svårt att sova med eftersom det gör ont hur jag än ligger, sitter, står. Finns liksom inget som avlastar. Blev ju bättre med gipset så armen inte bara råkar röra sig, men ändå löjligt ont.

Sjukhus och idyll är helgens ledord alltså:)

2 thoughts on “Blodprov, bruten armbåge och lite idyll däremellan

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *