Min operation

Heeej hej! Aa eftersom att jag skrev att jag skulle opereras kanske jag också skulle ta och säga att nu har jag blivit det och tack och lov så vaknade jag då också upp efter narkosen, något jag var rätt orolig för att inte göra. Mm valde att sövas då, eller alltså det var liksom ingen diskussion om saken och jag tog inte upp det för att motsätta mig:P

Här ligger jag och har vaknat.

Hände så mycket saker när jag kommit in till sjukhuset. Blev helt överväldigad och började gråta pga allt var läskigt. Skulle få en infart i armen och var rädd för det, var rädd för att bli sövd, för att bli opererad, för allt. Alla var så fina, det var många där och de tog så himla fint hand om mig. Pratade lugnt med mig, klappade på mig, sa att allt skulle bli bra. Jag har faktiskt aldrig träffat på någon som har mer respekt för rädslor och fobier än de som jobbar inom sjukvården. När en man kom och skulle berätta om ett steg de förstod att jag inte skulle uppskatta stod två sjuksystrar vid mig och jag kände verkligen deras stöd. Vad skulle han då berätta? Kanske du tänker nu. Jomen att de skulle titta på mina nerver i nacken och ge mig en blockad i armen genom ett STICK I HALSEN bara. En spruta på sidan av halsen. Till detta bör tilläggas att jag i större delen av mitt liv alltid sovit med halsen täckt pga rädsla för att en vampyr skall bita mig i halsen. Gör inte det längre förutom ibland (ja, jag är rädd för mkt saker men även väldigt orädd faktiskt). Fick den där infarten satt och blev inkörd på operationssalen där jag även fick lugnande rakt in i infarten och blockaden sattes. Sedan minns jag att de sa -Är du redo att sova lite? Och jag minns att jag utan att tveka svarade -Ja. Och sedan minns jag inget förrän jag upptäckte att jag inte hade några trosor på mig, sa att -Ja det är ju allas dröm att vakna upp ur en narkos utan trosor. Och så var jag vaken. De hade satt en kateter som jag såklart kissat loss massor i, därav inga trosor. Operationen tog 90 minuter och armen var fortfarande totalt bedövad när jag vaknade. Som en stor och tung död utväxt på kroppen som bara ramlade runt i sitt gips. Som i en skräckfilm ungefär. Jag trodde att armen var på ett ställe men såg sedan att den var någon helt annanstans, såg den ramla runt i ögonvrån när jag reste mig upp och fick panik när den röntgades och bara rördes runt på men utan att jag kände något. Var vid gott mod ändå, skämtade och skrattade och måste ha varit fruktansvärt irriterande för övriga patienter i uppvakningsrummet. Hade infarter i arm, hand och fot och de gjorde ont och bara det obehagliga i att veta att jag hade slangar i mig. Fick till slut bort dem, fick fika och hjälp med att ta på mig mina kläder och gå och möta Carro som hämtade mig. Kändes som att jag rymde från sjukhuset pga helt lost och kunde inte ens gå rakt. Men så skönt att få komma hem!

Här var jag igår. Värsta dagen på länge. Blockaden hade släppt och all känsel i armen var tillbaka, aldrig haft så ont! Tog denna bild, i övrigt gjorde jag inte så mycket mer. Orkade inte öppna munnen, röra mig eller något. Fy fy alltså. Detta är så tråkigt. Tänk vad konstigt att man bara poff ramlar så går man sönder, måste lagas och sedan läka. Vill vara som vanligt! Kunna leka med Bobbo och lyfta runt honom, ta hand om mig själv och inte vara beroende av att Carro skall göra allt. Armen är 100% nedsatt tills i början av oktober. Hoppas den gör mindre ont snart. Aaa där har vi mitt lilla läge just nu! Jag hoppas att du mår bättre:)

Ps! Ful lugg har varit genomgående tema sedan armbågen bröts. Längtar tills det vänder också, saknar fin lugg:)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *