Archives

Min nära utbrändhet upplevelse

Jamen lite på samma sätt som en del har varit med om en nära döden upplevelse har jag varit med om en nära utbrändhets upplevelse. Det fick mig att inse att utbränd, det är något jag aldrig vill vara. Något jag helt enkelt aldrig får bli.

Jag hade rätt nyligen börjat jobba efter att ha varit sjukskiven en längre tid, jamen det var det där borderline då som gjorde att jag inte kunde jobba på några år. Obs! friskförklarad. Jag hade pluggat på distans ett par år men nu var det alltså dags att jobba på riktigt. Hur som helst, det stod i en del gamla sjukskrivningar att jobba, det var nog inget jag någonsin skulle kunna göra, definitivt inte 100% i alla fall. Så när jag faktiskt fick två jobb och faktiskt kunde jobba blev jag ju väldans glad och ivrig och hybrisig och tog alla pass jag kunde. Det var då på M-shop och på El Bastardo. En del dagar dubbelarbetade jag, 11-18 på El Bastardo (utan lunchledigt) och sedan sprang jag till Mshop som låg en bit bort och jobbade 18-22. Det gjorde jag väl ett veckor i sträck där och jo ja, det funkade ju bra.

Men så helt plötsligt en dag på El Bastardo började allt kännas rätt konstigt. Jag tappade liksom kroppen och kontakten med den. När kunderna kom in visste jag inte riktigt om de pratade och om de gjorde det så visste jag definitivt inte vad de sa. Jag svarade med ord men visste inte heller vad jag sa. Kanske märktes det här inte utåt, jag kan ha pratat på av vana men för mig kändes allt helt overkligt och noll-kontrolligt. Till slut blev allt så obehagligt att jag ringde Helena, som äger butiken, och sa att hon måste komma dit. Så fort hon kom så bara gick jag.

Vanligtvis tog det högst fem minuter att gå till spårvagnen men denna dag tog denna lilla promenad mig typ 40 minuter. För precis när jag hade börjat gå mot spårvagnen så glömde jag av hur man gör när man går och jag hade heller ingen aning om vart jag var. Alltså jag hade ingen aning om vart jag var i hela världen, i mitt huvud hade jag lika gärna kunnat vara på andra sidan jorden. Jag fick anstränga mig för att prata med kroppen -lyft det ena benet, sätt ner det en bit framför kroppen. Lyft det andra benet, sätt ner det en bit framför kroppen. Sedan tappade jag balansen, sjönk ner mot en vägg, ringde R och försökte förklara läget. Han fick försöka ledsaga mig till vagnen och peppa mig om hur man gör när man går. Till slut kom jag fram till vagnen och kunde sätta mig på den. Ringde Johanna som kom och mötte mig på hållplatsen och ledde mig hem. Väl hemma satte jag mig i soffan och där satt jag sedan några dagar. Helt tom på all form av känslor, alla former av behov. Jag var inte hungrig, inte törstig, behövde inte gå på toaletten, var inte trött, var inte pigg, var inte glad, inte ledsen. Jag var ingenting. Jag minns att pappa kom dit men jag minns inte vad jag sa, om jag sa något, att prata kändes helt menlöst och allt var ändå helt overkligt och jag visste inte vad jag sa, om jag sa.

Efter några dagar gick det över.

Det var så himla sjukt! Verkligen som att det hade blivit en hardcore kortslutning i hjärnan. Jag antar att det medförde något bra för jag insåg att jag måste ta det lite lugnt (även om jag inte direkt gjorde det sedan, men jag insåg det iallafall). Jag insåg att jag aldrig kan hamna i det stadiet igen för tänk om det inte skulle gå över? Jag fick också en väldigt utökad empati för de som är utbrända och även de som fortsatte vara sjuka när jag själv blivit frisk några år tidigare. Innan hade jag liksom tänkt att aha, kan jag bli frisk så kan alla bli friska, och alla borde bli friska.

Jag vet inte om det är såhär utbrändhet ser ut för alla eller om detta vara en extrem variant av prova på, men hell ett så extremt obehagligt läge!

Det här med stress…

Ja det här med stress alltså..

Jag hatar stress. Jag hatar det så himla mycket och har så länge jag kan minnas varit övertygad om att allt ont härstammar i stress. Typ alla sjukdomar som inte är på grund utav virus tror jag beror på stress, att en stressad kropp liksom lättare utvecklar dem. I och för sig, kanske en stressad kropp också lättare tar till sig även de sjukdomar som sprids via virus. Så himla stressande då när man inser att man vet detta men ändå ligger där med hjärtklappning när man skall sova och känner stressen rida genom en i svallvågor.

Bråk och sådant blir ju också så mycket lättare stora och fel när personerna i fråga är stressade. ALLT blir liksom fel när stressen ligger där som en grund.

Jag är så stressad nu, och har liksom inte riktigt belägg för det. Kanske är det det där med att jag är stresskänslig då. Att det så lätt rinner över för mig. Jag behöver en mall där jag vet ungefär vad som händer, läggs något till, när det är som värst kan det även vara roliga saker, så är det kört. Då blir det hyperventilering, ont överallt, stresshjärta, skakningar och hela grejen.

Jag behöver lugn och ro, jag behöver få bestämma över mina tider. Jag behöver alltså inte ett traditionellt jobb. Men nu har jag det och måste försöka arbeta omkring det. Försöka att inte vara så stressad över allt jag nu inte orkar eller hinner göra och BLI LUGN. Så jävla svårt att tvinga fram ett lugn. Blir stressad över att försöka tvinga fram ett lugn.

Jag är så bra på att hjälpa andra som är stressade, att bena upp och lugna. Men när det kommer till mig blir det bara kaos. Jag sitter där och försöker meditera men kan inte slå bort alla tusen saker i huvudet. Och så vill jag inte ta emot tips från någon heller för jag förkastar dem alla och tänker att jag vet ju hur man gör. Bara det att jag glömmer hur man gör, jag kan inte applicera mina råd till andra på mig själv. Och så blir jag stressad över det.

Och så ser jag ner på stressade människor, aa det är ju en fin egenskap. Men det gör jag för att jag tycker att det är så lätt att komma ur, jag kan ju ge dem råd som funkar. HUR stressande är inte det att veta då? Hur stressande är det inte att se att man ser ner på sig själv helt plötsligt också?

Jag är typ aldrig stressad över samma saker som andra heller. Jag blir stressad över det som andra ser som trevligt eller som vardagen. Är det mycket på jobbet kan jag hantera det galant, förutom att jag blir stressad över att jag får mindre ork att göra sådant jag helst vill göra då.

Oh suck det är så tröttsam att alltid klamra sig fast vid den där ytan, att se att snart, snart kommer det bli bättre, jag skall bara göra det och det först och så skall det bara hända, och så det och sedan kan jag få ta det lite lugnt och bli lugn. Men nej, för efter de där sakerna så kommer det alltid mer. Jag skulle vilja att ingen bad mig om något, att ingen ställde några krav eller hade några förväntningar på mig ett tag. Men det går ju inte, för så är inte livet. Och så får jag hanka mig fast där vid ytan igen, simma desperata simtag med benen så jag i alla fall har munnen över ytan och kan andas. Klänga mig fast vid den där bergskanten över stupet med all styrka i armarna jag har för att i alla fall inte rasa ner och gå sönder.

Oh life.