Archives

Blodanalys idag!

Jag har omväxlande min pekfingertopp i munnen och i ögat, jamen lite som att jag vill lugna den, lugna mig. För fingertoppen och jag har nämligen varit utsatta för trauma idag. Blodprov. Sådant som vissa, ja kanske de flesta, tar lugnt och lätt och med inga problem. Medans jag laddar såhär inför:

Emblaplåster på alla tänkbara provområden (var inte ens Embla förresten för det var SLUT på apoteket så köpte något som hette Tapin istället som apotekspersonalen sa var precis samma sak och eftersom det lät nästan som tapir som jag ju älskar, så gick jag på det). Laddade även med totalpanik inombords, som jag försökte hålla i schack utåt. För jag hatar blodprov, alltså HATAR. Jag kan inte. Redan som barn tog jag initiativ som att springa ut från rummet och bort bort från vårdcentralen om blodprov nämndes. Sedan har jag helt enkelt INTE, vare sig sprutor eller blodprov. Den här stickfobin alltså! Ologisk tycker de som ser mina tatueringar, som ser mina ärr. Men ja, fobier ÄR ju ologiska. Och jag har sådan EXTREM stickfobi. Vill inte ens jobba på det för det innebär ju att jag måste utsättas för det, så jag har bara undvikt istället. Men det senaste året har jag tagit TVÅ. Sjukt!

Idag skulle jag göra en blodanalys. Hade blivit tipsad om det här av ett medium som jag verkligen litar på (jajamän, samma som föreslog att jag inte skulle äta gluten) så jag bara förlikade mig med tanken; det skall göras. Har gått bra tills idag när det var dags.

1. De brukar ta testet i långfingret för där känner man minst tydligen. (Hade inte laddar med plåster där så tog i pekfingret ändå)

2. Sådana här plåster funkar inte på fingret fick jag reda på där (märkte jag ju kanske även när jag fick tejpa fast det med andra plåster.) (Tack och lov blev jag inte informerad om att det inte funkar förrän efter testet var gjort annars hade det ju varit kört).

3. DET KÄNDES ÄNDÅ.

Men nu är ju inte själva sticket värsta saken egentligen, jag är ju inte SMÄRTrädd, det är bara principen och då tänker jag att jag kan ju ta bort känslan av sticket iallafall, så blir det liiiite bättre.

Carro och Elvis var med, Carro höll upp en tröja mellan mig och armen och Elvis höll mig i handen. Alltså haha tro mig, jag är inte stolt i sådana här ögonblick :’). Försökte såklart spela lite cool ändå, särskilt som mitt fina lilla 8-åriga bonusbarn är med för guds skull. Trodde jag skulle klara det galant men neeeeejdå, när sticket (som gjorde ont och kändes då) var avklarat skulle ju blod samlas upp helt länge vilket gjorde att panikångest utlöstes och jag fick lägga mig på en brits medan jag hade svårt med andning, hörde inte yttervärlden, skakade, fläktades och ja ni who knows knows och ni som inte knows; var glada för det!

Efter långt om länge kunde jag dock sätta mig upp igen och lyssna på vad hon hade att säga. Obs! Bad lite ynkligt om ett plåster först, trots att jag inte blödde, trots att inget syntes. Sedan var ändå Elvis den som fick välja en liten leksak ur en stor låda för att HAN hade skött allt så bra:(. Hähä nä fattar väl att det inte skulle vara jag men ÄNDÅ, något kan man väl få… OBS! (Igen). Elvis var så himla bra alltså, finns nog ingen så positiv och social som honom, han märkte inte ens av min totala panikångestattack haha.

Iallafall så visade testet så himla bra resultat! Hon sa att jag är fräsch som en nyponros, hon hade inte träffat på någon som är så frisk som jag på länge och allt såg superbra ut. Med en liten klämma på fingret mätte hon av saker som puls och sådant och de bekanta orden –du är väldigt mycket uppe i ditt huvud va? Väldigt mycket tankar? Kom än en gång. Så hon påpekade (som alla) att jag behöver balansera mig, jorda mig, och vara mer i kroppen, så skall fortsätta jobba på det. Hon såg dessutom att mina celler är 6 år yngre än min verkliga ålder så det var ju trevligt:)

Enligt ayurveda är jag en typisk vata-personlighet tydligen, vilket ju då är sjukt logiskt när jag nu läst på om det.

Är sååå himla glad att hon inte kom med massa kostråd och saker jag inte skall äta eller dricka haha..

Ja sedan gick vi till ett glasscafé och åt supergoda glassar som belöning.

Massa pengar och en panikångestattack senare är jag ändå så himla glad och stolt att jag vågade göra testet och att det visade på så himla bra resultat!

Det här med ålder…

Ja jag är ju medelålders nu. Tror jag att det räknas som iallafall… Jag är iallafall en ålder som jag för typ 20 år sedan, aa kanske till och med 10 år sedan. såg som superdupergammal.

Gråa hår har liksom börjat skjutas ut ur huvudet, och ja verkligen skjutas för helt plötsligt finns det ett långt, vitt, krusigt hår där som jag aldrig tidigare sett. I en annan konsistens än de andra hårstråna dessutom. Till slut började jag rycka dem, ville inte ha dem. Sedan såg jag reklam för en hårfärg som räckte gråa hår och köpte den haha. Men seriöst, gråa hår? Eller vita då.

Rynkor dyker upp på ställen jag inte ens visste att man kunde ha rynkor, helt plötsligt ser jag rynkor på min arm när jag håller runt den, jag har rynkor över knäna när jag böjer mig framåt.

Jag gick och gjorde en synundersökning mest för skojs skull men jojo, jag behöver progressiva glasögon. För att dämpa detta åldersfall kan jag dock tillägga att optikern sa att man kunde få det subventionerat från landstinget via någon ungdomsförsäkring som man kunde ha om man var under 20, så han såg väl iallafall inte de gråa håren. Dessutom så är det rätt frivilligt med glasögonen, han sa att jag kunde ha det om jag ville. Mennn här sitter jag faktiskt as we speak med Carros glasögon på mig nu när jag skriver på datorn haha.

Mitt ansikte ser givetvis inte ut som det brukade, rynkorna är fler och huden hängigare än vad den tidigare varit. Har införskaffat exklusiva produkter som jag kombinerar med min vanliga mandelolja…

MEN jag lever.

Vilket jag som yngre knappast trodde att jag skulle göra när jag var 37 år. Jag lever och jag är nöjd med livet. Saker jag aldrig trodde skulle ske.

Jag tror det var Floribama shore jag såg på när en 23-årig tjej hade varit gift mellan typ 19 och 22 och sa att han fick hennes bästa år, i samma program är en 25-årig tjej med som vill bevisa för sig själv att hon fortfarande är tillräckligt snygg för att få en kille typ. Jag har hört andra som pratat om att deras bästa tid var antingen strax innan 20 eller kort därefter. Det verkar vara den vanligaste tiden när livet var på topp? Jag kan lätt säga NU. Nu är mina bästa år, vare sig jag har gråa hår, rynkor på knäna eller progressiva glasögon. Knappast att det var runt 20, från där och uppåt eskalerade allt som hade geggats runt i under tonåren, ångesten som tidigare pratat i mig började skrika, beteenden eskalerade, allt drogs till sin spets, ut till kanterna, över kanterna. Allt välte. Jag blev sjukare och mer insnärjd i mig själv. Jag fick fler och fler mediciner och började själv medicinera mig med tyngre droger, men inget funkade. Så doserna ökade. Men det funkade inte ändå. Jag var övertygad om att jag hade ett monster i magen. Jag hade borderline personlighetsstörning och uppfyllde alla kriterier så hårt att det vällde över. Jag skar mig både när jag var ledsen, arg, tom, glad, så fort jag kände känslor som blev för starka (vilket alla blev) så skar jag mig. Jag ville bara dö, knarka ihjäl mig och dö, det var mitt mål. Jag vet inte hur många gånger jag skrev den meningen i mina dagböcker: “allt jag vill är att knarka och dö”. Andra trodde också att jag skulle dö. Jag har läst mina psykologers journaler i efterhand, det var inte mycket hopp där. Jag hade psykoser där min kropp satte mig i situationer som jag själv inte förstod hur jag hamnat i och inte kunde ta mig ur förrän jag vaknade till.

Jag pratar rätt sällan om allt det här. Eller jag kan skriva det såhär men det är många som inte vet om det, det är inget som märks på mig nu. Förutom om jag är barbent då och man ser ärren som jag försökt ta fokus från genom att tatuera över och runt. Jag pratar inte om det för jag vill inte att andra skall se mig som någon som det är synd om, någon som är svag eller någon som det kan knäppa till i helt plötsligt så blir jag galen igen. Men egentligen borde jag ju prata mer om det för jag är sjukt stolt över att jag tog igenom mig alla de där åren. Det är ju inte direkt svagt, det är ju sjukt starkt. Min mamma dog under de där åren också, det värsta som kunde hända, något jag fortfarande inte kan acceptera. Men mot alla odds överlevde jag det också.

Jag gick i terapi på borderlineenheten under flera år, att jag till slut räknades som att jag inte var i akut kris gjorde att jag fick börja gå i en terapiform som var flera timmar varje dag, där lärde jag mig lite rutiner och jag tror att det var tack vare det året som jag kunde komma på lite fötter igen, även om allt inte blev bra direkt efter det.

Nej jag älskar att vara 37 år, de mörka åren ligger flera år långt bakom mig och inte där och lurar i skuggorna. Jag vet att jag inte faller avgrundsdjupt när jag faller. För alla faller vi ibland, iallafall de som lever på riktigt. Jag faller bara inte ner flera meter under ytan till svart klet och rakblad längre. Och som alltid, så reser jag mig upp igen.

Jag BÖRJAR ju liksom nu (ja okej jag är inte precis i början jag har ju hunnit med en hel del och blev friskförklarad för flera år sedan). När andra har kommit långt i sina karriärer, bildat familj sedan länge, och liksom är klara. Då börjar jag (ja, inte precis nu då alltså kan ju tilläggas igen haha). För mitt vuxenliv började som sagt inte som andras, det började inte med att landa ett jobb som jag sedan kunde klättra i, det började med en sjukskrivning som höll i sig i många år. Jag lärde mig inte allt man skulle lära sig sådär tidigt, jag ville inte göra vuxensaker när jag blev vuxen, för jag varken kunde eller ville bli vuxen. Så för min del kom starten lite senare, men nu befinner jag mig precis där jag vill vara i livet. Fantastiska saker har hänt och fantastiska saker är på väg, det här är bra.

Jag älskar att jag lever, är frisk, är gift med mitt livs kärlek, och TRIVS i livet. Ja, jag älskar faktiskt livet.

Sluta snusa pt 2

Ja jag har ingen lämplig snusbild som kan illustrera detta inlägg så därför får denna bilden på en rökande mig, tagen av Jonas för längesedan illustrera det hela istället… Även om jag fann det lättare att sluta röka.

HURSOMHELST. Jag håller fortfarande på att sluta snusa, givetvis. Och liksom hell, kan det inte vara lite lätt? Det jobbigaste är att det påverkar mitt humör så mycket. Jag har som ett konstant åskmoln inuti, som bara väntar på att få bubbla ut och förstöra även för de i min närhet. Och så det här med munnen, att ha något i munnen. Jag kommer bli tjock. För nu ÄTER jag ju istället. Inget snus? Aja, då blir det chips då! Motgångar just nu är liksom inte ett alternativ, jag klarar dem inte.

Jag har slutat snusa tidigare som sagt, men då uppenbarligen börjat igen. Jag antar att den stora irritationen denna gången ligger i att jag har bestämt mig för att faktiskt sluta for realz nu. Jag vet att det inte finns någon återvändo. Så jag är arg istället.

Hur kan det bli en så behaglig, hemvan och trevlig känsla att ha en liten påse med gift konstant i munnen? Hur kan frånvaron av dem påverka allt så det blir negativt?

Jag kör ju en morgonsnus denna veckan då, så egentligen hinner ju inte giftet ens gå ur min kropp, därav att irritationen måste ligga i beslutet snarare än abstinensen. Det knäppa med att jag kör morgonsnus som jag också tänker på varje morgon, är att då har jag ju den under mina lugna ritualer. Jag stoppar in snusen efter att ha druckit mitt glas med varmt citronvatten, som ju skall rensa bort gifter. Plopp, in med gifter med en gång bah! Sedan har jag den i under tiden jag gör solhälsningen och under tiden jag mediterar, också det renande processer. Så jag förgiftar liksom dem redan från start sådär. Anledningen till att jag kör just morgonsnus är dock för att ta bort själva njutningsaspekten, skulle jag ta en snus när jag kom hem från jobbet istället, eller när jag slappnar av på kvällen, så skulle det kännas BÄTTRE antagligen, och det vill jag komma bort ifrån. Jag skall inte hålla på att belöna mig med snus. Men aja, snart slutar jag även med morgonsnus. Även om jag redan nu har smått panik för det och försöker lägga upp en ny strategi, just nu är det att ta en snus varannan dag nästa vecka, istället för att inte ta någon alls som var ursprungsplanen. Får se vad det blir. Jag är duktig iallafall, kom jag på nu, som slutar, jag borde börja belöna mig på olika sätt. Någon som har något lämpligt belöningssätt när man slutar med saker såhär?

Imorgon skall Carro och jag bo på hotell! För att fortsätta med månadens hotelltradition:) Men det har ju varit bestämt ett tag så det kan jag inte se som en belöning såhär i efterskott liksom… Men iallafall, det skall bli skönt! Skall bo på Radisson blu Riverside, eller vad det nu heter, igen, det med bubbelpool på taket och sånt. Sköönt!

Min nära utbrändhet upplevelse

Jamen lite på samma sätt som en del har varit med om en nära döden upplevelse har jag varit med om en nära utbrändhets upplevelse. Det fick mig att inse att utbränd, det är något jag aldrig vill vara. Något jag helt enkelt aldrig får bli.

Jag hade rätt nyligen börjat jobba efter att ha varit sjukskiven en längre tid, jamen det var det där borderline då som gjorde att jag inte kunde jobba på några år. Obs! friskförklarad. Jag hade pluggat på distans ett par år men nu var det alltså dags att jobba på riktigt. Hur som helst, det stod i en del gamla sjukskrivningar att jobba, det var nog inget jag någonsin skulle kunna göra, definitivt inte 100% i alla fall. Så när jag faktiskt fick två jobb och faktiskt kunde jobba blev jag ju väldans glad och ivrig och hybrisig och tog alla pass jag kunde. Det var då på M-shop och på El Bastardo. En del dagar dubbelarbetade jag, 11-18 på El Bastardo (utan lunchledigt) och sedan sprang jag till Mshop som låg en bit bort och jobbade 18-22. Det gjorde jag väl ett veckor i sträck där och jo ja, det funkade ju bra.

Men så helt plötsligt en dag på El Bastardo började allt kännas rätt konstigt. Jag tappade liksom kroppen och kontakten med den. När kunderna kom in visste jag inte riktigt om de pratade och om de gjorde det så visste jag definitivt inte vad de sa. Jag svarade med ord men visste inte heller vad jag sa. Kanske märktes det här inte utåt, jag kan ha pratat på av vana men för mig kändes allt helt overkligt och noll-kontrolligt. Till slut blev allt så obehagligt att jag ringde Helena, som äger butiken, och sa att hon måste komma dit. Så fort hon kom så bara gick jag.

Vanligtvis tog det högst fem minuter att gå till spårvagnen men denna dag tog denna lilla promenad mig typ 40 minuter. För precis när jag hade börjat gå mot spårvagnen så glömde jag av hur man gör när man går och jag hade heller ingen aning om vart jag var. Alltså jag hade ingen aning om vart jag var i hela världen, i mitt huvud hade jag lika gärna kunnat vara på andra sidan jorden. Jag fick anstränga mig för att prata med kroppen -lyft det ena benet, sätt ner det en bit framför kroppen. Lyft det andra benet, sätt ner det en bit framför kroppen. Sedan tappade jag balansen, sjönk ner mot en vägg, ringde R och försökte förklara läget. Han fick försöka ledsaga mig till vagnen och peppa mig om hur man gör när man går. Till slut kom jag fram till vagnen och kunde sätta mig på den. Ringde Johanna som kom och mötte mig på hållplatsen och ledde mig hem. Väl hemma satte jag mig i soffan och där satt jag sedan några dagar. Helt tom på all form av känslor, alla former av behov. Jag var inte hungrig, inte törstig, behövde inte gå på toaletten, var inte trött, var inte pigg, var inte glad, inte ledsen. Jag var ingenting. Jag minns att pappa kom dit men jag minns inte vad jag sa, om jag sa något, att prata kändes helt menlöst och allt var ändå helt overkligt och jag visste inte vad jag sa, om jag sa.

Efter några dagar gick det över.

Det var så himla sjukt! Verkligen som att det hade blivit en hardcore kortslutning i hjärnan. Jag antar att det medförde något bra för jag insåg att jag måste ta det lite lugnt (även om jag inte direkt gjorde det sedan, men jag insåg det iallafall). Jag insåg att jag aldrig kan hamna i det stadiet igen för tänk om det inte skulle gå över? Jag fick också en väldigt utökad empati för de som är utbrända och även de som fortsatte vara sjuka när jag själv blivit frisk några år tidigare. Innan hade jag liksom tänkt att aha, kan jag bli frisk så kan alla bli friska, och alla borde bli friska.

Jag vet inte om det är såhär utbrändhet ser ut för alla eller om detta vara en extrem variant av prova på, men hell ett så extremt obehagligt läge!

Det här med stress…

Ja det här med stress alltså..

Jag hatar stress. Jag hatar det så himla mycket och har så länge jag kan minnas varit övertygad om att allt ont härstammar i stress. Typ alla sjukdomar som inte är på grund utav virus tror jag beror på stress, att en stressad kropp liksom lättare utvecklar dem. I och för sig, kanske en stressad kropp också lättare tar till sig även de sjukdomar som sprids via virus. Så himla stressande då när man inser att man vet detta men ändå ligger där med hjärtklappning när man skall sova och känner stressen rida genom en i svallvågor.

Bråk och sådant blir ju också så mycket lättare stora och fel när personerna i fråga är stressade. ALLT blir liksom fel när stressen ligger där som en grund.

Jag är så stressad nu, och har liksom inte riktigt belägg för det. Kanske är det det där med att jag är stresskänslig då. Att det så lätt rinner över för mig. Jag behöver en mall där jag vet ungefär vad som händer, läggs något till, när det är som värst kan det även vara roliga saker, så är det kört. Då blir det hyperventilering, ont överallt, stresshjärta, skakningar och hela grejen.

Jag behöver lugn och ro, jag behöver få bestämma över mina tider. Jag behöver alltså inte ett traditionellt jobb. Men nu har jag det och måste försöka arbeta omkring det. Försöka att inte vara så stressad över allt jag nu inte orkar eller hinner göra och BLI LUGN. Så jävla svårt att tvinga fram ett lugn. Blir stressad över att försöka tvinga fram ett lugn.

Jag är så bra på att hjälpa andra som är stressade, att bena upp och lugna. Men när det kommer till mig blir det bara kaos. Jag sitter där och försöker meditera men kan inte slå bort alla tusen saker i huvudet. Och så vill jag inte ta emot tips från någon heller för jag förkastar dem alla och tänker att jag vet ju hur man gör. Bara det att jag glömmer hur man gör, jag kan inte applicera mina råd till andra på mig själv. Och så blir jag stressad över det.

Och så ser jag ner på stressade människor, aa det är ju en fin egenskap. Men det gör jag för att jag tycker att det är så lätt att komma ur, jag kan ju ge dem råd som funkar. HUR stressande är inte det att veta då? Hur stressande är det inte att se att man ser ner på sig själv helt plötsligt också?

Jag är typ aldrig stressad över samma saker som andra heller. Jag blir stressad över det som andra ser som trevligt eller som vardagen. Är det mycket på jobbet kan jag hantera det galant, förutom att jag blir stressad över att jag får mindre ork att göra sådant jag helst vill göra då.

Oh suck det är så tröttsam att alltid klamra sig fast vid den där ytan, att se att snart, snart kommer det bli bättre, jag skall bara göra det och det först och så skall det bara hända, och så det och sedan kan jag få ta det lite lugnt och bli lugn. Men nej, för efter de där sakerna så kommer det alltid mer. Jag skulle vilja att ingen bad mig om något, att ingen ställde några krav eller hade några förväntningar på mig ett tag. Men det går ju inte, för så är inte livet. Och så får jag hanka mig fast där vid ytan igen, simma desperata simtag med benen så jag i alla fall har munnen över ytan och kan andas. Klänga mig fast vid den där bergskanten över stupet med all styrka i armarna jag har för att i alla fall inte rasa ner och gå sönder.

Oh life.