Archives

Mamma <3

Idag vill jag skicka ett blomsterfält fyllt med gula blommor och a whole lot och nallebjörnar till överallt och ingenstans eller vart mamma nu befinner sig.

Yellow-flower-field-beautifulsteamworkshop_webupload_previewfile_383713685_preview

För idag är mammas fördelsedag. En dag jag är så oerhört tacksam över. Hade denna dag inte funnits hade världens bästa mamma inte funnits i mitt liv under så många år, eventuellt hade jag heller inte funnits.

Det är lite knepigt det där, att vara tacksam för den tiden man fick och inte fokusera på den tid man inte fick och så hemskt gärna vill ha. Men jag är glad och jag är tacksam för att jag fick ha den mamma jag hade (har) under den tiden jag hade och inte någon annan mamma som jag fortfarande skulle ha. För jag ville ha precis henne.

Have some fucking fun

Det här är vad jag vill göra:

9ed3fc125cdde9e590b6d56bf0bedc4d

Ha lite jävla roligt bara. Skall det vara så svårt? För tillfället är allt i mitt liv så himla seriöst. Vet inte hur det hände. Det är döden, det är seriositet, det är allvar, det är på riktigt. Kan inte allt bara få glittra och skimra lite? Jag föredrar att leva livet så.  Nu är det snarare som att allt tar tag i varandra och liksom trycker på mig, ger mig svårigheter att andas. Och då är det ändå vår. Och det bubblar och brusar i mig, men så kommer något nytt och bara poff – hej här kommer jag också och bidrar till detta allvarsamma läge du skall befinna dig i nu fröken Dollheart. Men jag vill inte vara där, för jag vill bara vara glad över allt det jag har att vara glad över. OOOHHHH jag hatar när allt skall vara så himla allvarligt! Det är inte min grej.

Håller på att planera när min boy-bff Jonas kan komma hit, mycket bra grej. Honom har jag alltid roligt och oseriöst med. Även om vi såklart kan vara seriösa också. Men han är inte heller för det här med att ta allt så himla allvarligt utan mer leva nu och ha kul.

Hello, jag vill injicera denna visdom i alla människor, FATTA DET HÄR NU BARA: Man VET inte vad som händer imorgon, eller ens om en minut, man kan få en hjärtattack, den du älskar men inte vågar visa det för kan få en hjärtattack. Man kan få cancer, man kan bli påkörd av en bil, man kan bli kär i någon annan, ett bråck kan brista i hjärnan, man kan bli med barn, man kan bli frälst, man kan bli våldtagen; MAN HAR INGEN ANING om vad som kan hända med en själv eller de i ens närhet, de som betyder saker för en. Så lev nu, carpe fucking diem. Lev inte i framtiden, visst man kan göra upp planer och se långsiktigt men skjut inte på livet. Gör det du vill göra nu; NU. För du vet inte om det finns en morgondag, eller om den du vill ha en morgondag med kommer vilja det imorgon. SÅ ta inte livet så himla seriöst. Det som sker det sker. Jag antar att denna visdom är lättare att ha för de som gått igenom hell, de flesta som delar den med mig har också gjort det. Men lita på en som har det då! Lär av mina misstag och lär av vad jag kommit fram till genom att ha gått igenom både dem och även enorma sorger och förluster. Jag skulle kunna vara bitter över vad som hänt tidigare i livet, vad som tagits från mig och vad jag utsatts för av andra människor, jag skulle kunna vara helt ärrad av det. Men det är jag inte. Jag kan vara arg, och även ledsen. Men viktigast är att jag har lärt mig att inte ta något för givet och att leva i NU. Gör det du också. Livet blir bättre då.

 

Kan man bli frisk från Borderline?

DSC6651-639x960

Wear it like a crown

Kan man bli frisk från Borderline? Många säger att nää har man en gång fått det så är man stuck for life. Men jag blev ju faktiskt det. Efter många år av harvande och karvande visade sig de där formulären jag årligen fyllde i på Borderlineenheten jag gick på att jag inte längde uppfyllde kriterierna. Jag var frisk. Så småningom slutade jag gå i terapi, och det funkade! Så småningom därefter slutade jag också äta mina mediciner; antidepressiva, antipsykotiska och lugnande. Och jag funkade. Så småningom började jag också arbetsträna och därefter plugga för att därefter börja jobba alldeles på riktigt. Och det funkade. Jag som haft sjukskrivningar där det stod att jag förmodligen aldrig skulle kunna ha ett arbete, i vilket fall som helst inte på heltid, fann mig själv jobba för fullt; och det funkade!

 

Men blev jag då som en helt lycklig, helt välfungerande, helt fantastisk övermänniska? Nej, det är klart att jag inte blev. Jag har alltid haft mitt mörker och det stannade kvar, bara inte lika kolsvart och jag använde mig inte av lika drastiska metoder för att få det att ljusna lite. Och det besöker mig inte längre lika ofta, inte i närheten av lika ofta.

 

Fråga 1A är egentligen om Borderline är den diagnos jag borde ha fått. Kanske skulle de ha grävt lite djupare och hittat ADHD istället, såhär i efterhand tycker jag själv att det ser ut så. Hade jag istället fått den diagnosen hade jag också fått andra mediciner, till exempel sådana som i svag dos innehöll den drogen jag nu istället började självmedicinera med, kanske hade jag inte sugit i mig en så stor mängd amfetamin om jag istället fått det utskrivet.

Men om vi nu utgår från att läkare, psykologer och formulär hade rätt; att jag hade Borderline. Hur ser det ut nu om man jämför med nu och då?

 

Lets look at kriterierna för Bordeline Personlighetsstörning:

 

1        Gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller inbillade separationer. Observera: Självmords- eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5 räknas inte in här. , separationer har alltid varit det värsta jag vet. Jag har varit livrädd att bli lämnad hela livet. Separationsångesten kunde slå till även om jag skulle säga hejdå till en person jag visste att jag skulle träffa dagen därpå. Jag blev som en hysterisk tejp som vägrade släppa taget, vägrade låta gå. NU, jag hatar fortfarande separationer, men jag har varit med om så stora här i livet, att min mamma dog för att nämna det största, att jag vet att jag klarar det. Det har gett mig en styrka och en tillit till att lita på att det som sker det sker av en anledning. Men jag går hellre själv än låter någon lämna mig.

2        Uppvisar ett mönster av instabila och intensiva relationer med andra människor som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering. , men gud ja. Jag älskade och jag hatade med en sådan frenesi att jag blev helt slutkörd. NU, mina känslor är fortfarande stora när de släpps lösa men de pendlar inte lika snabbt och jag analyserar dem istället för att bara explodera dem. Och mina relationer är inte längre instabila.

3        Uppvisar identitetsstörning: påtaglig och varaktig instabilitet i självbild och identitetskänsla. , mitt självförtroende och min självkänsla åkte bergochdalbana hela tiden. Så som jag älskade och hatade andra älskade och hatade jag även mig själv. NU, jag vet vem jag är. Jag är rätt märklig ibland, men jag har en trygghet i att jag är jag och jag är faktiskt rätt bra.

4        Visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning). Observera: Självmords- eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5 räknas inte in här. , de där exemplen beskriver vem jag var, jag gjorde allt det. Förutom hetsätning iofs. Jag tänkte aldrig ett steg längre, jag bara gjorde. NU, jag vet att det finns de som fortfarande ser mig som impulsiv men de var inte med när det var som ovan. Jag är en person som hellre gör än tänker på att göra, nu ser jag det som positivt att jag tar tag i saker och får saker gjorda. Så impulsiviteten må vara kvar men på ett heeelt annat sätt nu än då. Även om jag ofta blir stannad när jag går rakt ut i vägen.

5        Uppvisar upprepat självmordsbeteende med gester, hot eller självstympande handlingar. , hela tiden. Jag levde för att dö. Jag fann mig i livshotande situationer så ofta att det är ett mirakel att jag fortfarande lever. Mitt skärande var dock aldrig för att dö, ej heller ett rop på hjälp. Mitt skärande var lösningen på allt. Mitt sätt att hantera känslor så stora att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, när känslor fyllde mig lättade jag på trycket, gjorde en ventil där det kunde pysa ut lite. Därför skar jag mig även när jag var lycklig. NU, jag lever för att leva. Visst kan jag skrika att jag vill dö när allt kaosar sig, men det vill jag inte. Jag vill bara ha en paus, och döden är ingen paus. Den är definitiv. Kanske ville jag inte dö då heller, jag klarade bara inte av livet. Kan jag ju se såhär i efterhand. Jag skulle aldrig skära mig igen. Min blodsfobi som jag hade innan jag började med skärandet har slagit till med full kraft igen, råkar jag skära mig när jag rakar benen får jag panik och måste sätta mig ner för att inte svimma,

6        Affektiv instabilitet som kommer av en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (t ex intensiv, episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar några timmar och endast i enstaka fall längre än några dagar). , mitt humör var lika mycket bergochdalbana som mina känslor. Hur någon ens stod ut med mig har jag svårt att förstå. NU, visst kan mitt humör pendla, men av anledningar som är logiska. Och visst kan mitt mörker komma och slå till även en varm sommardag, men det har jag accepterat. Och oftast vet jag vad som triggar det och kan undvika just de sakerna.

7        Kronisk tomhetskänsla. , ja. Hela. Jävla. Tiden. NU, nej, extremt sällan slår mig den tomheten som då slukade allt.

8        Uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller svårighet att kontrollera ilska (t ex ofta förekommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål). , jag gav mig in i slagsmål som jag var dömd att förlora som en förlängning på min självdestruktivitet. Jag tände till snabbare än en racerbil och jag valde aldrig mina strider. Våld och död var mina ledstjärnor i livet. Och jag var så arg, på allt, på alla, på mig själv. NU, jag är rak. Jag tar upp saker och är inte rädd för konflikter. Men jag slåss inte. Visst kan jag på fyllan komma med dumdristiga infall att slå ner någon jag blir arg på, men jag gör det tack och lov inte.

9        Har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symptom. DÅ, oh my god vad jag hade det. Kan inte finnas någon som trott att det finns kameror på så många ställen som jag trott. Jag trodde även att jag hade diverse ting i mig. Mina konspirationsteorier var många och stora. NU, okej jag är fortfarande lite konspiratorisk av mig haha, tror att folk lyssnar när jag pratar med någon, har tankar om läkemedelsindustrin osv… Men de handikappar mig inte. Får mig inte att undvika att göra saker, förutom kanske att prata om saker jag inte vill att någon skall höra på spårvagnen. Men det är ju rätt lugnt och man jämför.

 

Kanske kan det ge någon hopp. Någon som sitter där med rakbladet djupt ner i armen, någon som gråter för att allt är åt helvete och det känns som att det aldrig någonsin skall bli bra igen. Det svåra med en personlighetsstörning är att särskilja personligheten från störningen, det som är personligheten kommer onekligen att finnas kvar, om man inte försöker bli någon man inte är. Men störningen, det som får en att absolut inte se något ljus, att leta inåt istället för framåt, den går att få kontroll över. Våga ge det tid, det är du värd.

Jag trodde inte att jag skulle överleva, det var rätt många med mig som delade den tron. Men jag sitter här nu, friskförklarad, medicinfri och drogfri sedan flera år tillbaka. Stora känslor har jag inuti mig men det är mer på grund av att det är personer jag känner mycket för än att det är vad och vem som helst. Och jag störtar och rasar ibland, likt alla. Men jag vet min historia och jag vet att jag aldrig kommer falla så lågt. Jag tar hand om mig själv, jag är min egen läkare och psykolog. Jag är som en hundvalp ibland, springer rätt in i saker utan att tänka ett steg längre. Kan inte behärska mig. Men jag skulle aldrig, aldrig, röra de saker som höll mig där nere. Att jag skulle ta upp ett rakblad och dela min hud och finna tröst i blodet finns inte.

Det var inte helt lätt i början, att sluta skära sig när det var det som hade varit min lösning på allt. Jag stod där utan instrument för hur jag skulle gå vidare. Att helt plötsligt vara frisk från att nästan alltid ha varit sjuk, var rätt omställande. Det borde finnas en kurs i hur man går tillväga, inte bara den där arbetsträningen även om nu rutiner kan hjälpa en att fungera i vardagen.

Jag är så tacksam över att det fanns hjälp att få, även om Borderline inte var rätt diagnos så hjälpte åren på Borderlinenheten mig att fungera på ett sätt som fick mig att må mycket bättre. Det finns hjälp att få, kom ihåg det. Men hjälpen hittar inte alltid dig, och ibland kanske de runt om dig inte heller kan hjälpa dig att hitta den utan du måste söka upp den själv.

Det må vara många år sedan jag räckte över min remiss från psykologen i Stockholm, täckt med åtskilliga post its på där jag förklarade att så var det inte alls angående olika punkter, till någon på Borderlineenheten, men ibland känner jag mig fortfarande som den där obstinata tjejen men de blodiga benen och förvirrad flackande blick. Jag är bara så himla tacksam för att jag inte längre är henne. Jag är personligheten, men jag är inte störningen. Och hade jag inte haft personligheten hade jag antagligen inte upplevt och uppnått allt det jag hittills har upplevt och uppnått i livet. SÅ man kan plocka russinen ur kakan och vända det till något positivt, så länge man vågar ta steget och vågar lita på att good things can come.

Vuxen rulez.

En sak som så ofta slår mig är hur glad jag är att jag är vuxen och får bestämma själv. Inte så att jag var så himla hårt hållen och hade så hårda restriktioner som liten men nu är det verkligen JAG som bestämmer. Och det tycker jag om. Jag är mitt ansvar. Blir extra tydligt när jag bor ensam också, samma sak där; inte så att hade massa regler jag var tvungen att förhålla mig till innan heller. Men som ensamboende och utan barn är det liksom heeeelt okej om jag äter popcorn till middag och kakor som förrätt. Jag kan sova på soffan istället för i sängen om jag vill, utan att det är något konstigt. Jag kan gå och lägga mig när jag vill och jag kan klä mig exakt hur jag vill. Jag kan välja att lägga alla mina pengar på dyra underkläder och äta billig mat (popcorn) resten av månaden. Jag kan välja att lägga alla mina pengar på resor och se världen, och jag kan se världen. När jag vill, hur jag vill. Jag kan sälja mina använda trosor dyrt om jag så önskar och på så sätt få in extra pengar (nej, jag gör inte det). Jag kan spendera mina lediga dagar med att skriva på min bok eller kolla på RuPauls Dragrace hela dagen. Jag kan göra konstiga tatueringar. Jag kan ligga på soffan och sippa på ett glas Fireball i min ensamhet. Jag kan kolla på sorgliga filmer och gråta ihjäl mig. Jag kan skratta åt mina egna skämt hur högt och länge jag vill. Jag kan liksom göra vad jag vill. Och jag är bara mitt eget ansvar, Och det är så himla skönt:) Life is good.

Life-is-Sweet3

El Bastardo plåtning

928891_754910944627796_241656903_n11176262_1617779865123391_1921395041_n

Igår innan jag drog till jobbet hade vi en arla El Bastardo plåtning med Peter Pousard! Mycket skjortor, kepsar och hattar, tror det kommer bli grymma bilder:) Se bara på det här resultatet till exempel:

26348281-origpic-4db54e

Lite ovan look för mig med så mycket mustasch men tycker det blev bra ändå! Ehe hähähä nå, det är inte jag såklart utan en av de andra modellerna. Will update you när mer bilder kommer.

Update angående Trulsan är att han mer och mer kommer tillbaka till sitt vanliga fantastiska jag vilket gör mig himla glad. Blir så nervös ibland att saker skall vara för evigt och trodde lite att han skulle vara forever depressed. Jag förstår att han saknar henne ännu, och det kommer han nog alltid att göra. De spenderade ju ändå nio år tillsammans i samma lägenhet och då väldigt närt och kärt och kramigt. Men djur ser väl oftast lite annorlunda på det här med döden än vad vi människor gör. Tanken på att skaffa en katt till är ambivalent hos mig… Han är ju van vid att ha sällskap om dagarna liksom och jag jobbar ju en del. Men å andra sidan kanske han liksom jag uppskattar att vara ensam då och då också. Svårt det här när man inte kan prata med honom om saken.

So I came to the conclusion…

Helt plötsligt i fönsterputsandet bestämde jag mig för att berätta en sak för er. Ni vet när man helt plötsligt inser något med full kraft? Mm lite så är det. Fast bara inte som att jag insåg det just NU utan för rätt längesedan.

Jag har så länge jag kan minnas gått fram och tillbaka mellan att gilla killar och gilla tjejer. Jag var kär i flickor som barn på samma sätt som jag var kär i pojkar. Och när jag blev äldre drogs jag till tjejer ibland och killar ibland. Det har aldrig varit en stor grej för mig, inget jag funderat över utan något som bara varit. Och varit helt okej för mig. Och har någon annan tyckt något annorlunda har jag inte brytt mig om det.

Jag har av någon konstig anledning aldrig sett mig själv som mig bisexuell, utan mer straight ett tag och sedan flata och sedan straight och sedan tillbaka och tillbaka igen och fram och tillbaks. Vet inte varför jag inte bara embraceat att vara bi men det låg inte för mig helt enkelt. Sedan rätt länge tillbaka har jag sett mig som flata med pojkvän. R var helt enkelt undantaget som bekräftade regeln, den enda kille jag var intresserad av.

Men.

conclusion

Det tog liksom över. Och nu vet jag att jag är klarexperimenterad, jag är helt enkelt klar med män. Blir inget mer av den varan för mig. Det beror inte på några negativa erfarenhet, det är ingen som har behandlat mig illa. Jag är bara klar.

Jag är 100% och på heltid och vad jag är quite positive på: forever, flata.

Aa, det var bara det. Skål och puss!

Oh life.

adventure-quotes-dao3b63c_mg_3664_web_by_tzr-d8idzlj

 

Så har jag bokat massagetid så muskelknutorna kan lösas upp istället för att dras åt. Jag har hittat en yogaform jag måste prova på. Jag älskar livet. Så fina saker händer. Bra saker. Det gör mig glad:) Och våren är här. Och adventures awaits.

Känslostormar och kroppen i en kramp

521374_373815752675740_1382949476_n

Foto: Sofia Studencki

Oh herregud vad jag behöver boka en massagetid. Min kropp orkar inte kylan och den blir knäpp av alla känslor. Den knäpper och knakar så fort jag rör på mig. Krampar och hukar sig. Drar ihop sig till en konstig hållning. Oh kom nu våren, kom med dina varma lena solstrålar och knoppar och lös upp mig och mina muskelknutor som bara dras åt.

All gladhet, all förvirring, all stress, all nervositet, all vemodighet, all rädsla, all förvirring. Att inte veta och bara undra. Och undra. Att inte ha kontroll. Det. Är. Så. Mycket. Nu.

Kroppen vet inte hur den skall hantera det. Så den krampar istället.

Oh my. Jag vill att vissa saker skall ske nu. Och jag orkar inte vänta på sedan jag vill dem NU. Jag har inget tålamod, orkar inte ha någon framförhållning.

 

LFF goes möhippa och Liseberg!

Igår var en himla rolig dag på Liseberg! Jag har sedan gymnasietiden ett crew, ifall någon missat det, crewet heter LFF och vad LFF står för tänker jag inte skriva ut haha men vi är politiskt och religiöst obundna och stolta över vad vi är, så mycket kan jag säga;) Snart är inte mindre än tre av oss gifta damer och detta firar vi lite då och då, som till exempel igår; med en möhippa! Hillevi gifter sig om mindre än en månad så det var henne vi överraskade med denna dag! Här ser du henne äta ostkex i form av precis vad det ser ut att vara:D

10693659_705086652902156_988757784_n

Efter lite ost och skumpa begav vi oss till Liseberg! INGEN vet hur åkrädd jag är, detta inkluderar ALLA haha.. Med andra ord, en välbevarad hemlighet tills nu. Jag bet dock ihop och lät glatt ett åkband sättas på min hand med tanken att här skall det fan åkas, NU skall jag bli tuff inom även detta område.

10694887_10152376514991395_1147553773_n

Här gör vi vårt hemliga tecken på väg mot Lisebergshjulet, en lagom farlig åkattraktion:)

Här åker resterande LFF en jätteläskig åkattraktion

10360241_10152348477066659_2081830365143302206_n

Jag hade också tänkt åka den men när vi kom fram i kön tog jag beslutet att klättra ut ur kön. Alltså seriöst, ser ni hur läskig den ser ut eller??? Vi påbörjade allt åkandet med Balder, snabb och brant bergochdalbana i trä. Jag började gråta under åkturen.

10693380_1575129169381744_513348053_n

Här är jag glad igen men som synes, ett smått panikslaget skratt haha.

Jag kan berätta ett par Lisebergsminnen från när jag var barn:

  • De stora maskotarna som är utklädda till Lisebergskaninen och andra gulliga djur var jag LIVRÄDD för.
  • En gång lät mina föräldrar mig bli sminkad till clown på Liseberg. När jag fick syn på mig själv i en spegel började jag gråta och kunde inte sluta. Finns bilder.
  • När jag åkte farfarsbilarna som liten var jag PANIKSLAGEN och höll med ett hårt grepp runt ratten samtidigt som jag grät och var jättenervös för jag kunde ju inte köra bil!! Och här satt jag i en bil och körde och hade ansvar för den! Visste inte att den gick på ett spår.

Jag är ungefär lika modig nu:) +att jag tycker att så många av åkattraktionerna påminner om en panikångestattack. Men det var ju en ROLIG dag sa jag ju! Och det var det, även om det låter ångest hahaha… Men det var kul att vara där tillsammans och vi åkte till exempel gamla bergochdealbanan och den gillar jag hur mycket som helst! Hade tänkt åka Helix också, när det blev dags bangade jag dock och promenixade ensam mot Sagoslottet istället. Himla fint slott!

1966728_10152348480051659_8776376210394028981_n

Fick en skrattattack i kön också när jag tänkte på hur det skulle se ut om någon av de vakande föräldrarna bortanför kön skulle se hur jag började prata med deras barn i kön och sedan kröp ner i samma vagn som dem HAHAHAHA. Jag åkte dock själv.

10660980_10152376514491395_270558962_n

Här står vi alla i kön till bergochdalbanan! Hillevi fick mynt när hon svarade rätt på quizfrågor vi hade och för dessa mynt fick hon spela, extremt lyckat vann hon två storvinster!

10706479_10152376513601395_1007987434_n

Och vi var världens mest peppade eller besvikna gäng beroende på om hon vann eller inte vid spelandet^^ Och yes, tecknet syns på bilden ovan också:)

Ja det var en himla bra dag det:)