Archives

Kan man bli frisk från Borderline?

DSC6651-639x960

Wear it like a crown

Kan man bli frisk från Borderline? Många säger att nää har man en gång fått det så är man stuck for life. Men jag blev ju faktiskt det. Efter många år av harvande och karvande visade sig de där formulären jag årligen fyllde i på Borderlineenheten jag gick på att jag inte längde uppfyllde kriterierna. Jag var frisk. Så småningom slutade jag gå i terapi, och det funkade! Så småningom därefter slutade jag också äta mina mediciner; antidepressiva, antipsykotiska och lugnande. Och jag funkade. Så småningom började jag också arbetsträna och därefter plugga för att därefter börja jobba alldeles på riktigt. Och det funkade. Jag som haft sjukskrivningar där det stod att jag förmodligen aldrig skulle kunna ha ett arbete, i vilket fall som helst inte på heltid, fann mig själv jobba för fullt; och det funkade!

 

Men blev jag då som en helt lycklig, helt välfungerande, helt fantastisk övermänniska? Nej, det är klart att jag inte blev. Jag har alltid haft mitt mörker och det stannade kvar, bara inte lika kolsvart och jag använde mig inte av lika drastiska metoder för att få det att ljusna lite. Och det besöker mig inte längre lika ofta, inte i närheten av lika ofta.

 

Fråga 1A är egentligen om Borderline är den diagnos jag borde ha fått. Kanske skulle de ha grävt lite djupare och hittat ADHD istället, såhär i efterhand tycker jag själv att det ser ut så. Hade jag istället fått den diagnosen hade jag också fått andra mediciner, till exempel sådana som i svag dos innehöll den drogen jag nu istället började självmedicinera med, kanske hade jag inte sugit i mig en så stor mängd amfetamin om jag istället fått det utskrivet.

Men om vi nu utgår från att läkare, psykologer och formulär hade rätt; att jag hade Borderline. Hur ser det ut nu om man jämför med nu och då?

 

Lets look at kriterierna för Bordeline Personlighetsstörning:

 

1        Gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller inbillade separationer. Observera: Självmords- eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5 räknas inte in här. , separationer har alltid varit det värsta jag vet. Jag har varit livrädd att bli lämnad hela livet. Separationsångesten kunde slå till även om jag skulle säga hejdå till en person jag visste att jag skulle träffa dagen därpå. Jag blev som en hysterisk tejp som vägrade släppa taget, vägrade låta gå. NU, jag hatar fortfarande separationer, men jag har varit med om så stora här i livet, att min mamma dog för att nämna det största, att jag vet att jag klarar det. Det har gett mig en styrka och en tillit till att lita på att det som sker det sker av en anledning. Men jag går hellre själv än låter någon lämna mig.

2        Uppvisar ett mönster av instabila och intensiva relationer med andra människor som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering. , men gud ja. Jag älskade och jag hatade med en sådan frenesi att jag blev helt slutkörd. NU, mina känslor är fortfarande stora när de släpps lösa men de pendlar inte lika snabbt och jag analyserar dem istället för att bara explodera dem. Och mina relationer är inte längre instabila.

3        Uppvisar identitetsstörning: påtaglig och varaktig instabilitet i självbild och identitetskänsla. , mitt självförtroende och min självkänsla åkte bergochdalbana hela tiden. Så som jag älskade och hatade andra älskade och hatade jag även mig själv. NU, jag vet vem jag är. Jag är rätt märklig ibland, men jag har en trygghet i att jag är jag och jag är faktiskt rätt bra.

4        Visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning). Observera: Självmords- eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5 räknas inte in här. , de där exemplen beskriver vem jag var, jag gjorde allt det. Förutom hetsätning iofs. Jag tänkte aldrig ett steg längre, jag bara gjorde. NU, jag vet att det finns de som fortfarande ser mig som impulsiv men de var inte med när det var som ovan. Jag är en person som hellre gör än tänker på att göra, nu ser jag det som positivt att jag tar tag i saker och får saker gjorda. Så impulsiviteten må vara kvar men på ett heeelt annat sätt nu än då. Även om jag ofta blir stannad när jag går rakt ut i vägen.

5        Uppvisar upprepat självmordsbeteende med gester, hot eller självstympande handlingar. , hela tiden. Jag levde för att dö. Jag fann mig i livshotande situationer så ofta att det är ett mirakel att jag fortfarande lever. Mitt skärande var dock aldrig för att dö, ej heller ett rop på hjälp. Mitt skärande var lösningen på allt. Mitt sätt att hantera känslor så stora att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, när känslor fyllde mig lättade jag på trycket, gjorde en ventil där det kunde pysa ut lite. Därför skar jag mig även när jag var lycklig. NU, jag lever för att leva. Visst kan jag skrika att jag vill dö när allt kaosar sig, men det vill jag inte. Jag vill bara ha en paus, och döden är ingen paus. Den är definitiv. Kanske ville jag inte dö då heller, jag klarade bara inte av livet. Kan jag ju se såhär i efterhand. Jag skulle aldrig skära mig igen. Min blodsfobi som jag hade innan jag började med skärandet har slagit till med full kraft igen, råkar jag skära mig när jag rakar benen får jag panik och måste sätta mig ner för att inte svimma,

6        Affektiv instabilitet som kommer av en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (t ex intensiv, episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar några timmar och endast i enstaka fall längre än några dagar). , mitt humör var lika mycket bergochdalbana som mina känslor. Hur någon ens stod ut med mig har jag svårt att förstå. NU, visst kan mitt humör pendla, men av anledningar som är logiska. Och visst kan mitt mörker komma och slå till även en varm sommardag, men det har jag accepterat. Och oftast vet jag vad som triggar det och kan undvika just de sakerna.

7        Kronisk tomhetskänsla. , ja. Hela. Jävla. Tiden. NU, nej, extremt sällan slår mig den tomheten som då slukade allt.

8        Uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller svårighet att kontrollera ilska (t ex ofta förekommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål). , jag gav mig in i slagsmål som jag var dömd att förlora som en förlängning på min självdestruktivitet. Jag tände till snabbare än en racerbil och jag valde aldrig mina strider. Våld och död var mina ledstjärnor i livet. Och jag var så arg, på allt, på alla, på mig själv. NU, jag är rak. Jag tar upp saker och är inte rädd för konflikter. Men jag slåss inte. Visst kan jag på fyllan komma med dumdristiga infall att slå ner någon jag blir arg på, men jag gör det tack och lov inte.

9        Har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symptom. DÅ, oh my god vad jag hade det. Kan inte finnas någon som trott att det finns kameror på så många ställen som jag trott. Jag trodde även att jag hade diverse ting i mig. Mina konspirationsteorier var många och stora. NU, okej jag är fortfarande lite konspiratorisk av mig haha, tror att folk lyssnar när jag pratar med någon, har tankar om läkemedelsindustrin osv… Men de handikappar mig inte. Får mig inte att undvika att göra saker, förutom kanske att prata om saker jag inte vill att någon skall höra på spårvagnen. Men det är ju rätt lugnt och man jämför.

 

Kanske kan det ge någon hopp. Någon som sitter där med rakbladet djupt ner i armen, någon som gråter för att allt är åt helvete och det känns som att det aldrig någonsin skall bli bra igen. Det svåra med en personlighetsstörning är att särskilja personligheten från störningen, det som är personligheten kommer onekligen att finnas kvar, om man inte försöker bli någon man inte är. Men störningen, det som får en att absolut inte se något ljus, att leta inåt istället för framåt, den går att få kontroll över. Våga ge det tid, det är du värd.

Jag trodde inte att jag skulle överleva, det var rätt många med mig som delade den tron. Men jag sitter här nu, friskförklarad, medicinfri och drogfri sedan flera år tillbaka. Stora känslor har jag inuti mig men det är mer på grund av att det är personer jag känner mycket för än att det är vad och vem som helst. Och jag störtar och rasar ibland, likt alla. Men jag vet min historia och jag vet att jag aldrig kommer falla så lågt. Jag tar hand om mig själv, jag är min egen läkare och psykolog. Jag är som en hundvalp ibland, springer rätt in i saker utan att tänka ett steg längre. Kan inte behärska mig. Men jag skulle aldrig, aldrig, röra de saker som höll mig där nere. Att jag skulle ta upp ett rakblad och dela min hud och finna tröst i blodet finns inte.

Det var inte helt lätt i början, att sluta skära sig när det var det som hade varit min lösning på allt. Jag stod där utan instrument för hur jag skulle gå vidare. Att helt plötsligt vara frisk från att nästan alltid ha varit sjuk, var rätt omställande. Det borde finnas en kurs i hur man går tillväga, inte bara den där arbetsträningen även om nu rutiner kan hjälpa en att fungera i vardagen.

Jag är så tacksam över att det fanns hjälp att få, även om Borderline inte var rätt diagnos så hjälpte åren på Borderlinenheten mig att fungera på ett sätt som fick mig att må mycket bättre. Det finns hjälp att få, kom ihåg det. Men hjälpen hittar inte alltid dig, och ibland kanske de runt om dig inte heller kan hjälpa dig att hitta den utan du måste söka upp den själv.

Det må vara många år sedan jag räckte över min remiss från psykologen i Stockholm, täckt med åtskilliga post its på där jag förklarade att så var det inte alls angående olika punkter, till någon på Borderlineenheten, men ibland känner jag mig fortfarande som den där obstinata tjejen men de blodiga benen och förvirrad flackande blick. Jag är bara så himla tacksam för att jag inte längre är henne. Jag är personligheten, men jag är inte störningen. Och hade jag inte haft personligheten hade jag antagligen inte upplevt och uppnått allt det jag hittills har upplevt och uppnått i livet. SÅ man kan plocka russinen ur kakan och vända det till något positivt, så länge man vågar ta steget och vågar lita på att good things can come.

Mer nostalgi..

När jag hittade de gamla bilderna här nedan hittade jag även min gamla Helgon-dagbok! Både underhållande och deprimerande läsning. Men hittade precis ett inlägg som är sjuuuuukt kul hahahahaha….  Var ju många som ville vara jag under de där babydoll-åren, använde sig av samma namn som jag (hette), och allt det andra. Det var förvirrande för mig. För jag hade inte koll på gränser och var smått psykotisk hela tiden vilket ledde till att jag trodde att andra ibland var jag och att jag kanske var ingen eller alla. Så det var inte bara det där -men sluta härmas! Det blev svårt på riktigt. Men kunde inte riktigt säga det då. Hur som helst så är detta inlägg riktat till de som var sådär och här kommer det:

helenefixa3

CANDYSHOP

Daterat: Lördagen den 8:e oktober 2005 kl 18:59               Läst: 235 gånger

hej alla främmande människor som jag inte känner men som av någon anledning vill se ut som o göra som jag! varför nöja sig med att vara en blek kopia? nu öppnar jag candyshop där du kan köpa saker o tjänster utöver det vanliga, du kan bli en del av mig, jag kan bli en del av dig! välkommen till candyshop, här säljer jag de perfekta presenterna till dig o dina vänner, kanske en julklapp?

här har du sortimentet o de överkomliga priserna!

 

MITT SOCKERKANDERADE BAJS, aktuellt diamantpris

MITT KRÄKS, 15:-/dl

EN KANYL FYLLD ME CANDYKISS, 50:-

EN SIGNERAD BILD AV MIG, 50:-

EN BILD PÅ DIG O MINA BABYDOLLSYSTRAR, 80:-

EN BILD PÅ DIG O MIG, 50:- (om jag måste va fulare än dig tillkommer 50:-)

EN KOPIA AV MITT LEG, 10:- (nu kan du OCKSÅ heta annakarin candy dollheart på RIKTIGT!)

MITT ORIGINAL LEG, högstbjudande

MINA ANVÄNDA TROSOR, 100:-/par

 

 

kom hem till mig! (adressen hittar du på eniro.se)

 

ETT SNABB BESÖK, 50:-

KLAPPA MIN KATT, 10:-/strykning (vid avstrukna hårstrån tillkommer 5:-/hårstrå)

KLAPPA MIG, fr 4:- o uppåt, beroende på var du väljer att klappa mig.

STICK IN ETT FINGER I MIG, fr 70:- o uppåt, beroende på var du sticker in fingret

PROVLIGG MIN SÄNG, 50:-, halvtimme (vill du ha mitt sällskap i sängen tillkomer 50:-/halvtimme, vill du ha min pojkväns sällskap tillkommer 800:-/halvtimme)

EN HELDAG I MITT BADRUM, 500:-, mina ev toalettbesök o tvättningar INGÅR!

EN HELDAG I MITT KÖK, 400:-, här kan du laga mat till mig, titta på mina gerbiler osv på köpet

EN KRAM AV MIG, 40:-

RING FRÅN MIN TELEFON O UTGE DIG FÖR ATT VARA JAG! 5:-/samtal

TITTA PÅ MINA ÄRR IRL, 30:-/minut

SKÄR MIG ME ETT RAKBLAD, 20:-/cm

BLANDA BLOD ME MIG, 100:-

FÖLJ ME TILL MIN PSYKOLOG, 200:-/h

MITT KÖTT, 100:-/kvadratcentimeter

EN TOFS UR MITT HÅR, 20:- (perfekt att fläta in i ditt eget hår!)

MITT AVSKURNA ANSIKTE ATT ANVÄNDA SOM MASK PÅ DITT EGET ANSIKTE, 1000:-

 

***********

paketerbjudande!

***********

1 heldag me mig, hos mig. dagen börjar me att du ger mig kaffe o en cig för att sedan assistera mig vid ev toabesök, klä både mig o dig i de kläder du väljer ur min garderob, vi kollar lite på tv, röker, slappar, leker me katten, ja kallar givetvis dig för candy hela dagen, du får kalla mig va du vill. lämna önskemål på fler aktiviteter! extra saker 5:-/st

 

allt detta för endast 700:-!!!

 

***************************************

 

passa på att fynda!

Oh babydoll, what a whore you are

gk

OLYMPUS DIGITAL CAMERAhelene o jaSANYO DIGITAL CAMERASANYO DIGITAL CAMERASANYO DIGITAL CAMERA1111111DSCF0282OLYMPUS DIGITAL CAMERADSCF0195DSCF1126SANYO DIGITAL CAMERA

Babydoll
She stares too long into the sun
Now I want a cancer that the crooked eye spun for you
I don’t mind my energy
‘Cause baby, you are so much bigger than me
Babydoll
Little girl, she’s on the floor
She gets it all ’cause she’s a whore
Little girl, she’s on the ground
She gets it all for falling, falling down
Falling down
“I am, I am,” she says
“I am not free,” she says
“Help me, I am withering…withering…withering…”
Hang on, you’ll get your soul
It’s a soul
Hey it’s a soul, it comes down
See, see it’s a soul

Jag mådde dåligt under den perioden i mitt liv – sjukdomar, droger och mediciner flödade runt. Men tack vare Helene, Betty, Jennyfer och Berny så slapp jag känna mig ensammast i världen, tillsammans hade vi vår egen värld där VI var prinsessorna och styrde allt – på vårt eget kaotiska sätt. Men vi var alltid vi och vi var de som var innanför, alla andra andra var utanför. Jag minns vissa saker med sorg men många saker med glädje. Jag vet inte riktigt vart jag började och de andra tog vid och vart de slutade och jag började igen – allt var lite rörigt, men det glittrade och det var rosa och all was good och jag är så glad att vi fann varandra.

If you live through this with me I swear that I would die for you

1391679_10152494584763755_8681328197277395997_n10172625_10152494584778755_6968165040775334301_n

Photo: Martin Niklasson / TzR

Hår: Sanna Johansson

Halsband: Candied Poison

Lite klassisk svartvit pin up såhär på söndagsförmiddagen!

Men fuck vad härligt väder det är ute! Åt frukost på gården i solen och skall gå ut en sväng till innan jag drar iväg till jobbet. Skall dessutom cykla till jobbet för att manifestera hur fint väder jag tycker et är och hur glad jag är över det. D-vitamin!!!! Min kropp skriker efter det. Klart att man mår bättre i soliga länder (ja, till en viss gräns menar jag nu. Fint väder går ju över till o-fint väder när det blir för varmt. Vart går den gränsen? 35 grader? Jag vet inte. Är det 37 grader varje varje dag skulle jag inte säga att det är fint väder. Det ultimata skulle nog vara 25 grader varje dag med någon 30 graders dag och någon 15 graders dag här och där. Ge mig det klimatet nu tack! Eller säg vart det finns så drar jag dit. Sa du LA?! Yes jag hörde LA så LA it is! Ett Green Card då också bara tack! Okej slut på parentes!) Iaf, klart man mår bättre av sol än av grått och regn och kallt, det säger ju sig självt. När jag var yngre glorifierade jag hösten och regn och grått och kallt, men så blev jag också en destruktiv, suicidal person som hatade livet och allt som levde. Jag tänkte att när det är varmt funkar inte mitt hjärna; det är ett luddigt sockrigt lager av vadd runt den som bara messar upp allt. När det är kallt blir mina tankar rena och klara. Så tänkte jag. Hade nog varit bättre om mina tankar var inluddade i sockrigt. Färre tankar är av godo när det kommer till vissa personer. TACK iaf, solen, för att du letade in dina strålar i mig <3

Tankenät deluxe

Jag rensar och jag rensar och jag rensar. Mitt mål är att få ner antalet prylar och sparade saker något radikalt så jag är lättflyttad och inte behöver hyra värsta stora lagret för att ha saker som jag borde ha slängt i.

Jag går igenom låda efter låda på vinden. Och jag har en hel del. För jag har hela livet fått höra att jag har tänkt för mycket. Och många av dessa tankar har jag dessutom skrivit ner och målat eller översatt i tredimensionella former. Jag har tänkt för mycket. Att jag kom ur mitt trasselnät av tankar och inte bara drogs ner är något av ett mirakel.

Jag blir nästan rädd när jag läser mina texter, mina dagböcker, mina anteckningsblock, alla lösa papper. Det är inte konstigt att jag blev galen men det är konstigt att jag blev frisk. Jag var rätt indragen i detta hårt vävda tankenät om allt och ingenting och några varv igen. Förklaringar, teorier, konspirationer, analyser, anledningar, antaganden. Och så några varv till. Aha!-ögonblick på aha!-ögonblick när tankar fallit på plats, och avancerade utläggningar när allt ifrågasatts och andra teorier undersökts. Och jag använder ord som jag knappt vet vad de betyder längre och ett språk som jag aldrig skulle svänga mig med nu.

Det är de tidiga texterna som skrämmer mig mest, jag började med alla jobbiga tankar så himla tidigt och jag kan se hur jag textbok för textbok gör mig själv mer och mer galen. Och självföraktet såklart. Det började också så tidigt. Från dag 1 var övertygad om att jag skulle straffas för allt hemskt jag hade gjort. Den tanken har suttit i princip hela mitt liv. Men under livets gång har jag iaf hunnit göra en del hemska saker, det hade jag ju inte som barn. Vet inte vad det kommer ifrån, vi har aldrig haft några religiösa vanföreställningar hemma och mina föräldrar har aldrig straffat mig, jag har haft utegångsförbud typ en gång i hela mitt liv. Jag vet inte varför jag fastnade så i mig själv.

Och hatet i allmänhet! Inte bara hatet mot mig själv utan även min övertygelse om alla andras hat mot mig samt mitt eget hat mot alla andra.

Och allt ledde som bekant fram till ett totalkaos. Och dessutom några ton av kollage.

IMG_4988IMG_4989IMG_4995

Jag blir så oerhört imponerad av mig själv när jag tänker på vart jag är i livet nu. Att jag kom ur det, allt det som jag byggt upp under en hel uppväxt, ett helt ungdomsliv. Det tighta nät jag lindat in mig själv i, jag slant med kniven inåt några år men när jag väl kunde rikta den utåt så gick det ju.

Så GE inte upp. Känner du dig helt fast i allt, har du lindat in dig för hårt och vet inte hur du skall komma ut? Ge inte upp. Har du ett barn som lindar in sig för fullt? Ge inte upp. Det går faktiskt att komma ur det, det går att göra någonting åt totalångest och totalpanik som verkar vara mer av ett personlighetsdrag än något man befinner sig i tillfälligt.

Nu är jag hänförd och tacksam igen. Skulle ni se lådorna av text som bara maler och maler fram, över ALLT med maniska små bokstäver samt läst lite smakprov här och där skulle ni också ha varit det, kanske till och med applåderat mig, det är vad jag känner för att göra själv just nu. FY FAN vad skönt det är att vara fri från sina egna inre demoner, deras små påhälsningar då och då framstår just nu som en sommarvind som luktar smultron, i jämförelse med allt det som var.

Tack Anna-Karin, det här gjorde du himla bra <3

The best in life is yet to come!

img_7598

Hittade den här gamla bilden som togs i samband med min första plåtning för El Bastardo! Tänk vad roligt saker kan utvecklas:D Jag började ju som modell för El Bastardo, sedan började jag jobba så smått i butiken och så blev jag vän med min chef Helena och nu skall vi åka till Los Angeles om ett fåtal dagar! Life works in awesome ways! Så himla kul att man faktiskt kan få kompisar när man är vuxen också. För några år sedan trodde jag aldrig att jag skulle få fler kompisar. Inte så att jag försökte eller ville, utan mer konstaterade att this is it haha.

Nu kan jag inte riktigt förstå att jag tänkte så, det är väl rätt logiskt att man lär känna personer löpande, genom jobb, skola, intressen, mammagrupper för vissa, och så vidare.. Men jag är glad att livet överraskade mig:) Att lära sig bra saker allt eftersom är ju himla bra när man tänker på det. Skulle vara tråkigt och alla bra saker -likt hjärnceller- kom på en gång och sedan försvann en efter en istället. The best in life is yet to come! Hoppas jag, samtidigt som jag är så himla glad och tacksam för det jag har och har haft.

Min dator däremot, har definitivt sett bättre dagar och börjar bli av med sina talanger en efter en. Måste se till att köpa en ny när jag kommer hem från LA. Typ 95% av alla mina sammanbrott nuförtiden går att härleda till denna dator. Jag känner mig typ taskig mot den när jag skriver det här och nästan väntar på att den i ilska mot denna text skall stänga av sig bara, utan att texten är sparad. Den lever ett eget liv.

Idag skall jag få till min packning för LA! Brukar alltid packa i sista minuten och därmed glömma massa saker när jag skall åka någonstans, men nu är jag så himla pepp att jag vill förbereda allt nu nu nuuuu:D Skall också skriva ut biljetter, klippa till håret somäntligen är isatt, och färga allt i samma nyans. Skall skicka iväg ett litet paket till en man som fantastiskt nog har varit mitt fan i sååå många år sedan Suicide Girls-tiden, kan ju tyckas lite läskigt och stalkeraktigt haha men han har alltid varit så himla snäll så han förtjänar lite uppmuntran i form av använda trosor, hårslingor och avklippta naglar. Hahahaha nääääj skojar givetvis. Han får bara några vykort och ett brev;)

I övrigt känner jag mig rätt redo för LA! Nya träskor har jag ju och nya solglasögon köpte jag igår! Ett par likadana om jag har men med sköldpaddsfärgade bågar istället. Bild kan ju vara lämpligt här men har ingen.. Jo hahahahahaha här är en bild hittade jag nu, på mina gamla iaf, tänk er dem fast mörkare bågar. Detta är för övrigt den bästa selfien jag någonsin tagit:D

IMG_0658

Okej okej, nu är det klippa håret dags skriker min inre frisör! Ha en fin dag lovelies!
sign

 

Partyyy!

Valentine-78b

Foto: Janne Wiberg

Och så var det lördag! What a paaaarteeeyyy!

Har ni några helgplaner? Om inte eller om ändå så kan jag rekommendera att bege sig till Henriksberg ikväll där R har spelning med sitt nya band Knife for an eye, det kan ju bara bli hur bra som helst:)

35029_232916843517519_476330729_n

Själv skall jag kila dit direeeekt efter jobbet; en fördel med att i princip allt man ägnar sig åt är i samma område;) Igår gick jag i Vasastan och tänkte på när DET var området jag jämt hängde i… Gick i skola på Schillerska, drack té på JAVA, jobbade på Lollipop och hängde i Vasaparken… Men det var ju ett halvt liv sedan och sååå 2000, nu är det Järntorget som gäller :P

Aja, better eat my soygurt nu så jag orkar med denna heldag!

Puss

sign

Betty Blowtorch!

Titta titta tittaaaaa!! Ovan är den bästa present jag kan tänka mig att man kan ge! Heeeeela Are you man enough?-albumet med bästaste Betty Blowtorch. Oh I love love L.O.V.E Betty Blowtorch! Lyssnade jäääämt på dem förut. Och så poff, ramlade de ur mitt medvetande som saker gör ibland, även det man håller allra kärast. Särskilt musik blir ju lätt så när man har lagt undan alla skivor och förlitar sig på Spotify… Som inte har allt direkt om än mycket. Men så hittade jag hela skivan på Youtube och vad är väl bättre än att dela med sig av den då?:)

Ohh wih det är så snaaaaart jag drar till Los Angeles och San Diego nu! Skall bli såååå skönt att jag inte ens kan beskriva det:) Hjärtat slår avslappnade slag bara jag tänker på det. Viiiiila, ta det luuuugnt.… Jobba liiiiiiite men det är ju med vad jag gillar bäst så det är inget som stressar mig:)

Sand! Strand! Sol! God mat! Öl! Shopping!

Längtar!

Ojoj klockan tickar iväg här, skall snart göra mig ordning för att träffa Johanna en sväng innan jobbet! Igår var jag ute och drack öl och det var ju väldigt gott och trevligt men är därmed lite småseg idag:)

sign

Blonde hair – dont care. Black hair – dont care.

bild(127)

För att fortsätta på promenix i grannskapet-temat så tog jag en bild på mig själv i spegeln innan jag gick ut och mötte upp Johanna för en liten lugn vandring. Körde en häärlig klassiker med babyblå raggsockar, röda Scholltofflor, rosa mjukisbyxor, R’s svarta luvtröja och min rosa toppluva på det. Som det står Glenn på.

Nu var ju det här en rätt stilren klädsel om man jämför med vissa andra dagar haha men jag undrar ibland vad den där totala bristen på rädsla om vad folk skall tycka kommer ifrån? En störning säkerligen:P

Denna bilden är på Johannan och mig när vi är 18 år, quite längesedan alltså;)

bild(128)

Söta vi är va:)? Jag putar glatt med magen. För vet ni? Jag älskade min putmage, och putade ofta ut den mer än vad den gjorde av sig själv. Jag tyckte den var söt och jag var säker på att andra också tyckte att den var söt. Sådant kan jag undra över. HUR kom det sig att jag växte upp helt utan viktnojjor? Det kom inte åt mig på något plan, då var jag ändå rätt omgiven av bantande också. Jag var inte ens aktiv i mitt val att inte bry mig, jag bara brydde mig inte.

Jag minns på förskolan när man skulle måla av sin hand och handled på ett papper, dra pennan runt handen sådär. Då målade jag min handled mycket större och liksom bulligare än vad den var, för jag tyckte det var sött. Jag kan tillägga att jag inte haft viktnojja åt andra hållet heller, tjock har varit mitt ideal lika mycket som smal; alltså aldrig. Jag har alltid varit mitt ideal.

Hur det än kommer sig att jag kört mitt eget race så att säga, och aldrig brytt mig om något om ideal eller samhällets press så är jag sååå himla glad att det blivit på detta vis! Det är inte så att jag flutit runt på en räkmacka, det har varit en heeel del hard times i livet men det är ack så skönt att tänka tillbaks på allt och veta att det där, det brydde jag mig inte om iaf;) Och jag hoppas att jag på något sätt kan inspirera någon att ta bort ögonen från allt de känner som press och ideal och gå efter sitt eget jag istället. Det blir så himla mycket enklare och roligare då.

Avslutar detta inlägg med en bild som  jag själv i nutid (fotade lite i Johannas fotoalbum igår) speglas i, men den bara passar in på dont caaare-temat;). Long time ago, med Bettie Page-väskan i handen och lyft klänning på gatorna i Eskilstuna!

bild(130)

sign

All in the name of books

Satt och letade efter en författare i en essä från tidigare i år och råkade istället springa på denna del om mitt eget läsande genom livet.

 

“Andra kanske skulle se det som sorgligt men för mig känns det inte tragiskt att säga att när jag var 14 var böckerna mina bästa, ja mina enda, vänner. Det var i dem jag fann mitt gäng. I biografin Inte som andra döttrar av Deborah Spungen hittade jag min bästis och syster; Nancy Spungen, aldrig hade jag träffat någon som jag kunde identifiera mig så väl med! Hon var dessutom tillsammans med den snyggaste jag visste; Sid Vicious. I Kafka fann jag en vän att skratta med, inte hade jag någonsin stött på någon som samma absurda humor som mig själv! Jag var kär i alla karaktärerna i Per Nilssons böcker Anarkai och Du, och du, och du. Hade jag inte haft böckerna hade jag varit helt ensam. Eller så hade jag kanske hängt med folk som inte var bra för mig. Böckerna blev mina vänner och min räddning.”

 

adorable-amazing-books-dreams-lights-magic-Favim.com-61881

Oh. Jag blir som en kombo av vemodig, tacksam, melankolisk, ledsen och glad. Tack böckerna! För att ni fanns och finns.