Archives

Dia de muertos

Skall ni fira halloween på något sätt? Jag skall ju uppträda på en typ halloweenfest men det är nog det mest halloweeinga för mig. Tänkte mig däremot ge mig in i dia de muertos, låna lite därifrån och fira det:) Tycker det är en så himla fin tanke att fira de bortgångna istället för att bara sörja dem som ju är mer tanken på typ alla helgona. Undrar egentligen varför alla de tre högtiderna sammanfaller med varandra?

  • Dia de muertos
  • Halloween
  • Alla Helgona
  • De har ju inget med varandra att göra egentligen utöver att de alla berör ämnet döden och de döda. Finns väl givetvis någon förklaring på det, som jag som jobbar i skolan borde veta dessutom. Jag skulle ju också kunnat göra forskningar inför detta inlägg men nej.
  • Dia de muertos och halloween är ju verkligen inte samma sak men dia de muertos dyker ju ändå upp mer och mer i Sverige ändå. Jag tror faktiskt att JAG har något med det att göra! Inte att jag har tagit hit hela högtiden men att jag iallafall har inspirerat till att ha den mer i kommersiella festsammanhang. Det började 2012 när det inte funnits NÅGON dia de muertos-fest som jag eller mina klubbkollegor hört om och vi körde denna fest:
  • (Haha usch vad jobbigt det var att jag i stress råkat skriva Dia DOS muertos på postern och sedan var tvungen att hävda att det var med mening, döpa festen till det i eventet och när vi gick ut i pressen om det etc:D, faktiskt först nu i detta exakta NU son jag ens erkänner att det inte var med mening utan var ett FEL:D)
  • Året efter började det iallafall poppa upp fler dia de muertos-halloweenfester runtom i landet. Och jojo, vi körde en till!
  • Fast inte en Gothenburg Halloween Party-fest utan en renodlad Tip the Velvet-fest. (Mhm, var ju arrangör till båda:P) Var Headline Honey som designade den sjukt snygga postern! Och notisen ovan är från Scandinavian Tattoo Magazine, med en bild från föregående år. 2013 såg vi ut såhär:
  • Mixade glatt mexikanska utstyrslar. Nu känns det nästan lite cultural appropriation?! Hoppas ingen känner så. All with love från mitt håll, jag älskar mexikanska saker något gravt <3
  • Dia de muertos-festerna blev fler och fler runtom iallafall!:) Och nu får då dia de muertos flytta in hos mig och jag i min tur uppträder på Tip the Velvet’s 10 års-jubileum. Som att säcken knyts!
  • Både Jenny och jag har ju slutat arrangera klubben, ansvaret har skickats vidare. Kan sakna att ha den ibland, men allt har väl sin tid:P
  • Min första komma historia

    Jag, 15 år (bara 22 år sedan!)

    Tänk vad annorlunda livet skulle ha kunna blivit kom jag på i en news flash i duschen igår.

    I lördags efter vår lilla middag här så satt jag och babblade på om en pjäs jag skrev när jag var 14 år. Jag var med i teatergruppen i skolan och vi satte upp pjäsen. Utöver att ha skrivit manus satte jag även in mig själv i huvudrollen som en kille som alla tjejer var kära i och slängde sig efter. Jag minns särskilt en scen där de liksom åmade sig runt mig, flera på en gång.

    Det var någonstans under kommande år och eventuellt i samband med pjäsen som jag en kväll lokaliserade mamma och pappa (minns precis vart vi var i huset, vart de satt, vart jag stod mär jag pratade), och jag gick ut från mitt rum, rakt fram till dem och sa; “jag är lesbisk“. Jag visste inte ens riktigt själv om jag var det då men att prata före jag har tänkt klart har liksom alltid varit min grej.

    Och jag skyller verkligen inte på dem här, allt händer av en anledning och det var inte deras fel. Men de började skratta och var “javisst, visst! Visst är du det!” Och skrattande vidare. Antingen trodde de att jag skämtade eller så skämtade de, vet inte riktigt vilket. Nu var vi en familj med rätt udda humor och som drev med varandra rätt mycket, det är därför jag verkligen vill understryka att det som hände inte var deras fel. Det var bara precis fel tidpunkt.

    För jag var i en sådär där känslig mikrosekund som kan uppstå, när en är helt utan hud, alla nerver är utanpå och allt åker rakt in och jag minns att jag blev irriterad och bara gick in på mitt rum igen. Och jag funderade inte längre på om jag var lesbisk, det imploderade och jag bara slutade. För några få år, innan det dök upp igen. Men då höll jag det för mig själv och tänkte att det är lika mycket någon annans grej att veta som om jag är hetero. Och dessutom så visste jag inte om jag var det ena eller det andra. Och jag såg ner på folk som kom ut som bisexuella eftersom jag ansåg att alla var bisexuella och att det inte är en big deal som behövdes informeras om. Så jag kom mig liksom inte för att komma ut som bisexuell heller.

    Men tänk. Det är så många “tänk om” här och egentligen är de såklart helt menlösa. Men tänk om de inte hade trott att jag skämtade eller försökt skämta bort det, eller om jag inte hade haft den där känsliga nerven ute just då. Tänk om jag hade tänkt igenom det hela innan jag bestämde mig för att berätta, så jag var mer säker på det själv. Tänk om jag hade känt någon som var lesbisk eller bög. Då hade livet som kom antagligen sett helt annorlunda ut. Jag hade kunnat tänka mer och kanske kommit fram till att jag faktiskt bara gillade tjejer på det sättet, eller så hade jag kommit fram till att jag gillade både tjejer och killar. Men kanske hade jag inte letat runt i massvis med manskroppar efter något jag ändå inte skulle hitta där. Varje gång jag hånglade med en tjej visste jag att jag var lesbisk. Men ändå fortsatte jag att inte göra bara det.

    Who knows who knows! Som sagt så tror jag att allt händer av en anledning så det var väl meningen att det skulle bli som det blev. Och jag ångrar inte livet och vilka jag mött. Men så annorlunda det KUNDE ha blivit.

    Puss på mitt fjortispunkar-jag

    Ibland undrar jag hur jag hade varit om jag hade vuxit upp nu istället för längesedan. Uppväxten hade antagligen varit a whole lot of enklare. Framtidsmänniska som jag är ägnade jag mig ju då åt saker som är aningens mer socialt accepterat i samhället nu än då.

    Jag växte dessutom upp på en liten ö där det inte fanns någon som jag, detta var dessutom innan internets stora genomslag så jag kunde inte direkt hitta likasinnade där heller.

    Jag var:

    • Vegetarian
    • Feminist
    • Anarkist
    • Punkare
    • Sammanfattat: inte populär

    Det jag var främst mobbad för var att jag var vegetarian. Jag hade en pin där det stod kött är mord, denna pin provocerade något oerhört och kött är mord skreks efter mig i korridorerna och på rasterna. Jag såg det redan då och ser det nu också som att de ju faktiskt skrek slagorden som var precis mina ord, det var dock inte det som var deras tanke och det var jag rätt medveten om då också. I matsalen kastade några kött på mig. Ja, det är så sjukt alltså! Men hände. En dag när jag kom hem från skolan såg jag ett papper som mamma rivit sönder i flera små bitar och hon var arg. Jag frågade vad det var men hon sa att det inte var något att bry sig om, men var märkbart upprörd. Senare på kvällen pusslade jag ihop bitarna och det stod ”hur kan du älska att dricka sperma om du inte äter kött?”. Och jag var 14 år, och jag hade inte sex med någon, och jag har aldrig gillat sperma. Men allt det där spelar ingen roll, det som spelar roll är att en äldre kille (för ja, vi fick reda på vem det var) hade skrivit det här och lagt det i min brevlåda.

    Nu finns det hur många vegetarianer som helst, det görs reklam för vegetarisk mat, det haussas ut hur bra det är att äta vegetariskt, det finns hur mycket vegetariska alternativ som helst. Det har knappast varit någon som kastat ägg eller smör på mig sedan jag började äta veganskt rätt nyligen. Sjukt kul för övrigt att jag gått runt och småskrutit med att jag minsann varit vegetarian i halva mitt liv nu, för jag blev det nämligen när jag var 13 år. Bara den lilla detaljen då att jag ju inte är 26 år nu utan 36 år hahahahah, så total mattefail…

    Tänk om jag när jag var 14 år hade vetat att man nu kan köpa tröjor med feministtryck på H&M! Tänk om jag hade vetat att feminismen skulle sprida sig så, att jag inte skulle vara den enda feministen jag visste.

    Tänk om jag hade vetat att det hade blivit värsta trenden att färga håret i olika färger, när jag själv blev hånad för mitt klarlila eller klarröda hår. Tänk om jag hade vetat att Shock skulle bli en så stor affär och ha maaaassor med saker som inte bara jag utan väldigt många andra älskade. (Kanske hade jag i och för sig inte älskat sakerna lika mycket just därför).

    Här är jag som liten fjortispunkare:

    FullSizeRender (33)

    Och nej, jag hade inte helt svarta ögon på den tiden. Den som tog bilden hade blixt på så jag målade svarta prickar på de röda blixtögonen, en gång för länge länge sedan.

    Jag vill klapp klappa den lilla mig. Säga att you did good. Yod did så himla good som inte ändrade något, som gjorde det du gjorde, tyckte det du tyckte, lyssnade på det du lyssnade på, sa det du sa, klädde dig som du ville klä dig, oavsett vad de andra tyckte, tänkte och sa. Hur fantastiskt det var att jag satte upp aggressiva klistermärken mot djurindustrin, mot Shell, mot polisen, mot rasism, överallt på den lilla ön, trots att det var rätt uppenbart att det var jag som hade gjort det. Hur fantastiskt det var att jag tog varje tillfälle när vi skulle ha redovisning i klassen och höll den om pälsindustrin, djurförsök, feminism. Trots att både klass”kamrater” och ibland lärare ogillade det jag visade och pratade om, och trots att jag rodnade ihjäl mig under tiden jag pratade. Hur grymt det är att jag inte började äta kött trots att de kastade det på mig och skrek massa saker; det gör ju faktiskt att jag inte ätit kött på 23 år nu och hur många djur har inte sparats där? Jag älskar att jag alltid har haft de åsikter jag har, jag är så stolt över att jag har stått upp för de sakerna i både med och motgång. I did good.