Archives

Big butt + värme = eksem?!

Men say what?! Tyckte att det kliade väldigt mycket på rumpan förut och kollade spegeln och fick syn på det här! I have a big butt and I can not lie så jag fick liksom LYFTA på den för att hitta källan, jag har fått någon form av tjockisbebis-eksem under skinkorna! Det kliar och känns himla otrevligt. Vet inte alls what to wear nu! Känns som bra idé att lufta men å andra sidan så ligger det ju där och gnids då. Med shorts lyfts det ju liksom upp så det inte ligger direkt mot utan mot ett tyg istället, fast kan inte andas. Har smörjt in med Bepanten nu så är helt kladdig. Någon som har något tips på hur man hanterar sånt här? Talk känns ju också som en bra idé… Haha känns så himla jag att få en sådan här grej alltså!

Äta rödbetor naken

Mm såhär classy var jag igår, fixade luggen med en toarulle och åt rödbetor med chevrè och valnötter i bar överkropp eftersom det skvätter så himla mycket. Så gott! Så ickeveganskt! Men jag är inte vegan just nu. Just nu överlever jag.

Det är så konstigt att vänja sig vid livet utan en Truls. Det kommer ju in i ALLT. Jag är så van vid att vika tvätten snabbt för att han inte skall håra ner allt eftersom han alltid ville vara med och vika tvätt, så van vid att lägga undan den direkt när den är vikt för annars har han högarna som madrass och kuddar och hårar ner dem. Varje morgon dricker jag en kopp varmt citronvatten i sängen innan jag går upp, så van vid att spilla ut hälften för att han skall gosa med både mig och koppen att jag nu spiller ut det själv i ren hets och vana. Så van vid att han möter mig när jag kommer hem, så van vid att säga hej till honom, lyfta upp honom och pussa och nu bara nej, ingen där nere på golvet som kommer rusandes och jamandes. Jag får liksom lära mig livet helt på nytt och det är så TOMT. Är så van vid min pälsiga lilla stora mjuka finaste Trulsa.

Jag saknar dig.

Jag förstår liksom bara inte. Hur skall jag kunna leva hela livet utan dig??

På nätterna träffar jag honom för jag drömmer om honom varje natt, övertygad om att han hälsar på mig så mycket han kan för det är verkliga drömmar och jag känner honom trycka sig mot mig.

Men tomheten, tomheten! Jag trodde att han alltid skulle vara med mig. Naivt jag vet men jag har liksom känt det från start; han kommer ALLTID vara med mig. Och så bara är han inte det. Och det funkar inte, nej det funkar ju inte. Hur kan jag vara jag utan honom?? Det kan jag ju inte.

Allt med honom. Jag saknar ALLT med honom. Hans raka små ben som jag fascinerat skrattat åt SÅ många gånger, hur hans ben liksom är så raka och slutar i en pytteliten fot. Sådant alla kanske ser hos katter men jag såg det hos HONOM och hans ben var speciella, de var allt. Att titta på honom och allt som fascinerade mig så var mitt fånga dagen, mitt leva i ögonblicket. Hans svans, hur den böjde sig når den låg över saker, hur svanstippen vippade omkring vare sig han var arg eller glad. Hur jag alltid kunde gosa in mig i honom, ha jans lukt överallt och känna mig lugn och trygg, för att han FANNS. Hur jag kunde titta in i hans ögon och han i mina och veta att vi förstår varandra precis. Och nu kan jag inte göra det och jag vet liksom inte vart jag skall ta vägen. Mina tårar borde ha tagit slut för länge sedan men jag bara fortsätter gråta. Får rusa iväg om jag är i sällskap för jag hatar att andra ser mig gråta. Men jag bara gråter. För han fattas mig så extremt mycket. Känns som att någon har tagit ett stort bett av mitt hjärta och det gör ont ont ont. Allt gör bara ONT ONT ONT.

Gone camping IGEN!

Börjar fundera på vilka vi är men efter en natt hemma gav vi oss raskt vidare av vidare i friluftslivet!

Rättare sagt till Hindås där vi hyrde kanoter och paddlade iväg några timmar på sjön!

Nu har vi anlänt vår destination, fällt upp våra tält och börjat förbereda för kvällens grillning. Carros tredje syster med familj har trevligt nog joinat! Dessvärre har snyggcampet har bytts ut mot vårt snygga tält och två ULTRALÄTTA överlevnadstält. Stilen framförallt, tänker vi dock.

Ingen behöver oroa sig för att någon fisk offras här, snarare barn som stryps av fiskelinan. Fiskeskillsen är lika med noll.

Lite smått ont i armarna nu efter dessa timmar av intensivt paddlande men härligt att vara ute i naturen i must say! Och skönt att inte vara hemma, gör liksom ont varje sekund där, här är det iallafall bara varannan.

Sorgehantering

Det här med sorg alltså. Det går upp och det går ner, ena stunden sitter jag och gråter och allt känns tomt, andra stunden gör jag framtidsplaner och känner mig rätt positiv till livet. Jag började väl sörja så fort jag fick reda på att han var sjuk, det var som att något drogs ur mig då, eller som att jag drogs ur något. Sammanhanget, mitt sammanhang, det jag haft så länge jag kan minnas. Det känns nästan egoistiskt att vilja ha honom tillbaka för jag vet ju att han har det så mycket bättre nu, men jag vill inte ens att sjukdomen skulle komma, såklart. Jag vill tillbaka till innan. Det enda som kan trösta mig nu är tanken jag hade när mamma gick bort också; nu kan det här aldrig hända mig igen. Just denna död kan inte hända mig, för det har redan hänt.

Jag har varit med om stora förluster innan. Mamma som sagt, för 12 år sedan, och Kattsson för 3 år sedan. Skillnaden mellan dem och den här är att Trulsa var med mig vid de två första, han var där och tröstade mig, kröp så nära, slickade bort mina tårar, fick mig att inte känna mig så ensam.

Jag vill inte vara med om fler förluster nu. Jag orkar inte.

Är så himla glad att jag har Carro, hon har hanterat allt det här så himla bra, funnits för mig när jag har behövt, låtit mig vara ledsen och inte hållit på att tjata om att jag skall vara glad eller släppa det.

Jag är också glad att jag har yin yoga och nia yoga så nära, har försökt gå på minst två pass varje vecka som det här har varit. Försökt hitta mig själv i det hela, lugna inifrån. Är också glad att rödvin finns. Jag har druckit så mycket rödvin. Men inte druckit och blivit full, det är precis som att vinet har förstått att när jag inte äter så får jag få näringen därifrån istället, så det har bara lagt sig som en aningens bedövande hinna över allt. Eller det är vad jag har försökt iallafall, att bedöva lite.

Idag har jag varit och gett hans mat och medicin till ett katthem. Skall försöka göra mig av med hans kattlåda snart också. Hans leksaker skall jag ha kvar. Mattskålen och vattenskålen skall jag försöka förmå mig att tömma och diska snart. Lakanen som han och jag låg i den sista natten skall tvättas. Men så svårt.

Han är separat kremerad så jag skall få tillbaka hans aska, sprida ut lite, tatuera in lite, ha lite kvar. Har köpt en fin gammal sockerskål som får bli hans urna.

Det är så svårt att gå vidare från det här. Jag försöker göra små saker. Igår var jag med Johanna och hennes barn, imorgon skall jag till lillebror och hans barn. Jag behöver resa bort för att lämna allt här lite, och skall göra det snart. Men kommer vara en så enorm tomhet att komma hem igen och att han inte är här. Kommer antagligen skjuta på att vi skall åka hem så länge jag kan.

Livet utan honom.

Det är så absurt att de här bilderna är tagna i juni och att det alldeles precis nu är juli. Så nyligen, så långt bort. Och vad jag inte kunde ana att jag en månad senare skulle sitta här utan honom nu.

Är glad att allt gick så fort ändå, skulle vara så extra fruktansvärt att hålla på med massa behandlingar och hopp och tvivel under en längre tid, att utsätta honom för det och massa mer prover. Nu hade han ju varit sjuk längre än dessa två veckor som vi märkte av men det var inget han led av och heller inget som märktes; han var som vanligt. När katter får problem med njurarna visar de inte symptom förrän bara 25% av njurarnas kapacitet finns kvar. Och sedan kan väl saker och ting gå snabbare eller långsammare, men för honom gick det snabbt då.

Jag tror jag förstod vart det var på väg redan från start. Att jag kände det i mig någonstans, därför jag grät konstant och inte kunde äta antar jag. Samt var extremt mån om att ta tillvara på vår sista tid tillsammans. Ja nu hade jag såklart iofs agerat likadant om det “bara” hade varit oro också.

Det är så tomt här utan honom. Han var liksom ingen liten diskret katt som mest höll sig undan. Utöver att vara stor så var han ju också jämt MED. Kunde vara världens jobbigaste haha, som när han ville att jag skulle vakna och tog till ALLT, eller hur han jämt ville äta allt och tvätta mig konstant. Han anade sig till sexsituationer som en magnet och kom högt spinnandes i full fart och försökte trycka sig ner mellan oss; mys?? Count me in! Och kräva att bli klappad. Haha lilla knäppgök, han hade så konstiga saker för sig. Men var så fin så söt så underbar jämt.

Förstår inte hur livet skall vara utan honom? Något mer jobbigt får iaf definitivt inte hända för det klarar jag inte hans tröst. Jag bryter ihop så lätt, det behövs bara en tanke på honom, att jag tycker att jag hör honom att jag tror att jag ser honom, att jag petar på hans leksaker som fortfarande ligger utspridda. Hans mat och vatten står fortfarande kvar, hans låda står fortfarande kvar.

Det är så knäppt att inte anpassa runt honom! Att kunna ha alla fönster öppna utan att det finns risk att han ramlar ut, att inte behöva lämna toadörren öppen så han kan gå på toa, att kunna lämna matrester framme.

Jag behöver komma bort härifrån lite tror jag, resa bort. Men är så rädd för att komma hem och slås ännu hårdare av att han inte är här.

I himlen.

Nu är han med henne igen, sin bästis Kattsson. Och han är med mamma. Men han är inte med mig och saknaden! Tomheten! Ensamheten! Jag känner mig som att jag har blivit stympad, som att en viktig del har skurits bort från mig. Hur skall jag funka utan honom? Jag vet inte, vet bara att jag måste. Men jag vet inte livet utan honom. Vet att han är med mitt favoritgäng, att de har det roligt och bra. Att han säkert tvättat Kattsson helt blöt redan, att de kan springa runt hur de vill och leka tillsammans. Och gosa, det var det de alltid gjorde mest. Och han kan äta pizza igen, mögelost och alla andra konstiga saker han var helt besatt av.

Han dog på eget initiativ. Igår bestämde jag mig för att han måste få somna in, att vi skulle åka in idag, han varken åt eller drack och tvättade sig bara extremt sporadiskt. Det var ett så tungt beslut men jag visste att det måste bli så. Inatt sov han nära mig hela natten, min lilla sked, ibland vände han sig om och låg och tittade på mig och jag försäkrade honom om att det skulle bli okej, att jag skulle klara mig. Och jag pratade om alla roliga saker han skulle få göra nu igen.

Så åkte vi iväg förut, mot Blå Stjärnan igen. Han i den rosa reseburen på bilden, den som Kattsson också gjorde sin sista resa i. Han älskade sin resebur, ville ligga i den även när vi inte skulle någonstans. Nu är den donerad till ett katthem, hoppas någon annan katt kommer gilla den lika mycket. När vi väntade på vår tur satt jag en bit bort med honom och plötsligt såg jag att han inte rörde på sig, alls. Kanske ville han bespara oss att se honom somna in, kanske orkade han bara inte längre.

Min älskade älskade älskling, han är den bästa jag någonsin har träffat. Han har räddat mig i 13 år, tagit hand om mig när jag varit ledsen och alltid fått mig att skratta och le åt hans konstiga små egenheter. Han är bäst.

Frustrationen..

FRUSTRATIONEN! Över att ha haft en katt som ser såhär ut (eller jag också över att ha haft två katter som älskade varandra gravt och inte ha det längre). Men tillbaka till det första. Trulsa har varit överviktig sedan länge, han har ätit veterinärsbantningsmat från Hill’s så länge jag kan minnas. Det gjorde ingen större nytta dock eftersom han sökt upp mat och matliknande saker överallt. Var det inte mat så blev det mat u Trulsas värld. Och så nu! Från att ha haft mat som sin main thing så äter han inte! Jag blir galen!!! Jag vet att vi inte har forever på oss att besluta om vad som skall ske men medans vi fortfarande har lite tid så behöver jag så himla mycket att HAN kämpar också! Men han bara totalvägrar all mat. Egentligen skall han ju bara äta njurdiet men eftersom han totalvägrar den så har jag nu gått över t BARA den maten som var hans bästa innan, sådana där små Gourmet gold burkar. Jag har blandat de två också vilket har funkat i små små portioner innan men idag och igår har han inte ens velat äta det utan njurmaten. Jag går sönder. Försöker spruta i honom små tuggor med sådan där plastspruta, tycker han inte är helt pepp såklart och vågar typ inte göra det för mycket för då kanske han ALDRIG vill äta igen. Eller vad skall man göra?? VET någon??

Jajajajajajaja jag fattar väl också att det inte är ett bra tecken när katt inte äter men han dricker ju iaf, om än inte enorma mängder. Det är så jävla svårt att veta vad som är återhämtning och vad som är eskalerande sjukdom!

Det han tycker om att göra nu:

Ligga ner i sängen och sova, ligga och vila, bli gosad med, bli borstad (spinner av båda de sakerna), gå ut och ligga still någonstans. Blir superslut när vi går in igen och låter på ett jätteobehagligt sätt, typ som att han gråter. Han har aldrig låtit så innan. Kan inte vara för att han har ont när jag bär honom för kan gosa igenom honom rätt hårt utan att han visar någon form av missnöje.

Han har ju tydligen problem med tänderna också, vet inte om jag har skrivit det, men tandrötterna är blottade på flera kindtänder på ena sidan. Överlever han kommer han behöva bli sövd och dra de tänderna. För övrigt så störd sak att Agria inte betalar för tandproblem. Men jag tänker ändå; tänk om det är för att han har ont som han inte äter? Är förresten stora risker med att söva “njurkatter” också. Oooooh!!!! Allt bara snurrar, jag är till och med arg på honom nu. Jag är arg på ALLT! Någon som vet något? Någon som har en katt som inte åt? Och för guds skull; hur gjorde du då???

Min livräddare

Första gången vi sågs, både han och jag har lärt oss att posera bättre på bild sedan dess..

Han räddade mig. Med sin pyttelilla svans, sina så mjuka tassar och supergulliga tänder räddade han mitt liv. Det kanske låter dramatiskt, men det var det också.

Mitt liv var kaos, borderline spretade runt i varenda cell i min kropp, min kropp blödde på eget bevåg typ konstant. Droger och rakblad var min flykt när allt blev för mycket, även när allt inte blev för mycket eller när jag tänker efter så var allt alltid för mycket. Jag ville inte leva och jag tyckte att allt var menlöst. Impulsiviteten härjade gravt och försatte mig i destruktiva och självdestruktiva situationer. Men en sak var den bra till; jag fick infallet att skaffa en kattunge. Jag hade aldrig haft katt, visste ingenting om katter. Men bestämde mig för att skaffa en. Jag ville ha en cornish rex hona som skulle heta Trulsa. Det visade sig dock att cornish rex var något jag med min sjukpenning som spenderades hej vilt inte hade råd med. Jag hade råd med en bondkatt, ville ha en rödvit. Hittade en rödvit kull på Blocket och kontaktade hon som sålde dem. Alla rödvita honor var bokade. Alla rödvita hanar var bokade. Men det fanns EN gråbrunspräcklig kattunge, hane, kvar. Jag bestämde mig för att komma och kolla ändå. Och där var han. Den sötaste jag någonsin sett. Blåa ögon och den där pyttelilla svansen. Jag var såklart tvungen att ha honom. Några veckor senare var han min och jag visste fortfarande inte hur man tog hand om en katt, kanske borde jag ha fattat att kedjeröka inomhus i en 25 kvm stor lägenhet inte är regel 1a när det kommer till varken djur eller människor, men det fattade jag inte då. Från den dagen var vi oseparerbara. Trulsa var med mig överallt, han hade en liten rosa sele med änglavingar som han spatserade runt i.

Allt blev inte bra, jag blev inte frisk och slutade med allt dumt med en gång men någonstans inom mig förstod jag att nu är det inte bara jag, jag har faktiskt ansvar för en annan liten individ också, jag kan inte bara försvinna. Och allt är inte bara menlöst så länge han finns.

Han räddade mitt liv och jag är honom evigt tacksam för det. Han var med när det var som värst och han följde med genom allt till när det blev som bäst.

13 år hittills, vi måste få fler år tillsammans. Jag kan liksom inte livet utan honom, lärde mig inte innan och vill inte lära mig efter.

Out and about

Här har vi honom idag, den lilla hjälten. Han sprang nerför trappan och la sig i gräset. Obs sprang! Ger sådant mig hopp? Ja, mycket. Han tuggade till och med på lite gräs. Så därför lägger jag upp en nulägesbild, för han kändes inte sjuk just då. Jag är fortfarande fullt medveten om läget och det är oklart hur länge han klarar sig men jag är fast besluten om att han skall få ha det bäst så länge han finns här. Inte för att det känns som “bäst” när jag medicinerar honom och han är extremt ogillandes. Eller när jag trycker ner pipetter i hans mun för att han skall dricka eller äta. Men ändå, jag måste se det som en övergående fas, en jakt på något bättre. Nu är ju dessvärre medicinerna inte något som är övergående men förhoppningsvis vänjer han sig.

Och nej, det är ju inte “naturligt” att ge en katt massa mediciner. Men vad är naturligt med att ha något djur inomhus till den största delen av dess liv? Trulsa är en innekatt och har så varit i alla sina 13 år, vi är ute och går eller hänger i trädgården men till allra högst grad är han inne. I nuläget skulle jag inte skaffa något djur som måste leva på det onaturliga sättet, och då vill jag ändå ha alla djur. Men jag skaffade honom, och det finns inget jag är gladare över. Han är mitt bästa beslut. Och jag vet att han trivs med att vara en innekatt, visst det är något han har levts in i men det är det enda han vet och jag känner honom, jag vet att han har trivts hela tiden. Jag hoppas bara han får fortsätta trivas länge till. Så nej, det är inte naturligt med mediciner men varför börja med naturligt helt plötsligt när inget annat har varit det?

Jag är sjukskriven nu. Eller det har jag ju varit hela tiden men då bara mest -jag är borta, jag kan inte jobba. Jag tänkte inte längre. Jag visste bara att det inte gick. Men så kom det ikapp mig att man inte bara kan vara borta från jobbet sådär. Så jag ringde Kry, alltså tack och lov för att det finns en sådan app! Hade aldrig klarat att ta mig någonstans nu. Och de sjukskrev mig för akut stressreaktion. Kan inte ens bry mig om att det är okul att vara sjukskriven för något som har med mitt psykiska mående att göra igen. Vet bara att det inte finns något alternativ nu.

Jag jobbar med mig själv och jag jobbar med honom nu, på alla sätt jag kan. Försöker bygga upp mig själv för att kunna hjälpa på bättre sätt. Jag tror på healing, jag tror på energier, kanske funkar det inte i detta läget, men jag är beredd att göra allt jag kan.