Archives

Livet med bebisgänget

Så många gånger jag påbörjat inlägg det senaste haha! Så många gånger jag påbörjat NÅGOT det senaste men inte lyckats genomföra det.. Det här tar all min tid:

Bebisgänget som är fasligt besatta av varandra. Ofta för gos, ofta för lek; med nackdelen att Majken tror att Bobbo är en valp och därför leker bitlekar, oftast inte liiiiika uppskattat av Bobbo… som också tror att Majken är en leksak och vill lyfta och hårt peka ut kroppsdelar på henne, tex ögon och ben (dra). Sååå det är ett fasligt sjå att hålla deras lek på en passande nivå för dem båda… sa jag att jag har en relativt nyopererad arm också som inte går att röra som jag vill än samt gör ont?

Nu ligger de båda och sover på min arm, med andra ord mitt enda tillfälle på dagen att göra andra saker SÅ jag avslutar här typ innan jag hinner börja för att hå vidare till nästa sak att göra halvhjärtat innan de vaknar!

Vi har blivit med valp!

Jojo nu har det hänt en grej här hörrni! Nej, inte att jag har tvättat håret eller satt en ny truls på en vecka, det är alldeles för jobbigt med denna arm som inte går att böja eller sträcka och trulsen får Carro sätta för dit upp når jag inte. En annan grej har hänt, kolla i mitt knä! Vi har skaffat en till beeeeebis! En liten pälsbebis, Majken heter hon:)

Majken är en frops, alltså en blandras mellan fransk bulldog och mops. Hon flyttade in hos oss i lördags och på nedervåningen bor hennes bror, himla fint att de kan fortsätta vara tillsammans:) För ja, de leker en hel del varje dag. Att skaffa hund nu var verkligen inte något vi hade planerat haha… Smaka liksom på kombon bebis, nyopererad arm och VALP. Men Camilla ville ha hund, hittade dem och vi kände att vi måste ju låta dem fortsätta vara tillsammans. SÅ vi blev så illa tvungna. Okej vi var rätt lättövertalade. Men är fortfarande i chock. Jag har ju heller aldrig haft hund innan, men Carro är tack och lov hunderfaren.. Har tidigare känt att jag vill ha djur i mitt liv igen, och vill att Bobbo skall ha det från start liksom. Velat ha katt men inte kunnat förmå mig att ens tänka vidare på det, känns som att jag haft det bästa exemplaret katt och bara skulle jämföra alla med honom. Så tänkte om till hund, fast kanske inte just nu^^

Men aa, här är vi nu med en Majk! Hon är supersöt.. som synes. Men ännu sötare när man får hela henne på köpet liksom och inte bara på bild:)

Bobbo och hon funkar bra ihop också, han tycker att hon är lite jobbig ibland men är bra på att putta bort henne på ett milt sätt. Hon tycker väl att han är lite jobbig ibland med haha, men vill ändå gärna vara med honom.

Så gulligt gäng alltså..

Ja, så nu tog livet ytterligare en vändning jag inte hade planerat. Bara att hänga med antar jag, och se vad som kommer härnäst:)

Benefits of borderline..

Hej och välkommen till bruten armbåge-bloggen!

Hehe nä, förhoppningsvis börjar livet kretsa kring något annat snart^^ Eller, det kretsar ju inte runt armen nu heller haha, den är bara svår att bortse ifrån.

Ligger ner men hej hallå jag har både duschat, sminkat mig, tagit på mig en klänning och Carro har satt upp en ny truls på mig så här går det ju framåt:) Har även drastiskt dragit ner på mina smärtstillande för blev så himla deppig av morfinet och ooooooorka vara så nedsatt både fysiskt och psykiskt. Ja så nu ägnar jag mig åt BOB, Benefits Of Borderline; att låtsas att allt är bra. Haha nej, har ju inte borderline längre… men håller ändå på med BOB ibland. Hursom, äcklig hand. Kanske du tänker nu och det är ju helt korrekt eftersom den är helt svullen och jag HATAR svullet, särskilt i kombo med rötmånad. Tror att skenan, gipset eller bandaget sitter för hårt. Det trodde de även när jag ringde till sjukhuset och tyckte att jag skulle åka till akuten men NEJTACK att åka dit igen och sitta där i flera timmar och ha ont, förstår ju att jag inte kommer bli prioriterad direkt (med all rätt, finns ju en hel del värre akuta saker). Så tog dristigt av det översta bandaget och hoppas på bättring och inte försämring..

Aja, nu skall jag passa på att vila en sväng medan familjen är på kalas.

Igår fick jag förresten hem en låda med massa veganskt godis! Så himla gott och fint men mystiskt för det stod inte vem det var ifrån. Skickade ut några sms men kändes väldigt dubbelt för när det var någon som då INTE gjort det så kändes det precis som att jag lite krävande tipsade om att de borde haha.. visade sig att det var från min pappa och hans fru, mycket fint och snällt och jag blev både glad och mätt:)

Min operation

Heeej hej! Aa eftersom att jag skrev att jag skulle opereras kanske jag också skulle ta och säga att nu har jag blivit det och tack och lov så vaknade jag då också upp efter narkosen, något jag var rätt orolig för att inte göra. Mm valde att sövas då, eller alltså det var liksom ingen diskussion om saken och jag tog inte upp det för att motsätta mig:P

Här ligger jag och har vaknat.

Hände så mycket saker när jag kommit in till sjukhuset. Blev helt överväldigad och började gråta pga allt var läskigt. Skulle få en infart i armen och var rädd för det, var rädd för att bli sövd, för att bli opererad, för allt. Alla var så fina, det var många där och de tog så himla fint hand om mig. Pratade lugnt med mig, klappade på mig, sa att allt skulle bli bra. Jag har faktiskt aldrig träffat på någon som har mer respekt för rädslor och fobier än de som jobbar inom sjukvården. När en man kom och skulle berätta om ett steg de förstod att jag inte skulle uppskatta stod två sjuksystrar vid mig och jag kände verkligen deras stöd. Vad skulle han då berätta? Kanske du tänker nu. Jomen att de skulle titta på mina nerver i nacken och ge mig en blockad i armen genom ett STICK I HALSEN bara. En spruta på sidan av halsen. Till detta bör tilläggas att jag i större delen av mitt liv alltid sovit med halsen täckt pga rädsla för att en vampyr skall bita mig i halsen. Gör inte det längre förutom ibland (ja, jag är rädd för mkt saker men även väldigt orädd faktiskt). Fick den där infarten satt och blev inkörd på operationssalen där jag även fick lugnande rakt in i infarten och blockaden sattes. Sedan minns jag att de sa -Är du redo att sova lite? Och jag minns att jag utan att tveka svarade -Ja. Och sedan minns jag inget förrän jag upptäckte att jag inte hade några trosor på mig, sa att -Ja det är ju allas dröm att vakna upp ur en narkos utan trosor. Och så var jag vaken. De hade satt en kateter som jag såklart kissat loss massor i, därav inga trosor. Operationen tog 90 minuter och armen var fortfarande totalt bedövad när jag vaknade. Som en stor och tung död utväxt på kroppen som bara ramlade runt i sitt gips. Som i en skräckfilm ungefär. Jag trodde att armen var på ett ställe men såg sedan att den var någon helt annanstans, såg den ramla runt i ögonvrån när jag reste mig upp och fick panik när den röntgades och bara rördes runt på men utan att jag kände något. Var vid gott mod ändå, skämtade och skrattade och måste ha varit fruktansvärt irriterande för övriga patienter i uppvakningsrummet. Hade infarter i arm, hand och fot och de gjorde ont och bara det obehagliga i att veta att jag hade slangar i mig. Fick till slut bort dem, fick fika och hjälp med att ta på mig mina kläder och gå och möta Carro som hämtade mig. Kändes som att jag rymde från sjukhuset pga helt lost och kunde inte ens gå rakt. Men så skönt att få komma hem!

Här var jag igår. Värsta dagen på länge. Blockaden hade släppt och all känsel i armen var tillbaka, aldrig haft så ont! Tog denna bild, i övrigt gjorde jag inte så mycket mer. Orkade inte öppna munnen, röra mig eller något. Fy fy alltså. Detta är så tråkigt. Tänk vad konstigt att man bara poff ramlar så går man sönder, måste lagas och sedan läka. Vill vara som vanligt! Kunna leka med Bobbo och lyfta runt honom, ta hand om mig själv och inte vara beroende av att Carro skall göra allt. Armen är 100% nedsatt tills i början av oktober. Hoppas den gör mindre ont snart. Aaa där har vi mitt lilla läge just nu! Jag hoppas att du mår bättre:)

Ps! Ful lugg har varit genomgående tema sedan armbågen bröts. Längtar tills det vänder också, saknar fin lugg:)

Vara vaken under operation?

Nu tänkte jag ha en omröstning här! Hehe nej skoja, jag tänker ta mitt egna beslut. Men tänkte ändå berätta om ett beslut jag nu kan få ta.

Igår var jag på sjukhuset för att göra ett coronatest inför operationen (de stack en tops långt ner i min hals och en så långt upp i näsan att det kändes som att den nuddade min hjärna – mycket behagligt!) och då fick jag även prata med en operationskoordinator eftersom jag hade en del frågor inför operationen. Hon var så grym! Verkligen rätt person på rätt plats och värd en superhög lön, hoppas hon har det. Jag kände mig så lugn och glad efter att ha pratat med henne. Hon berättade förresten också att det inte är konstigt att jag har ont, medicinen jag får hjälper nämligen inte mot skelettsmärtor, det finns det ingen som gör i Sverige. Det fanns en som funkade men alla läkare skrev ut den till alla och folk söp på den och det blev liksom bara dumt. Så tröttsamt! Så nu behöver alla ha ont istället på grund utav de som misskötte den. Läkarnas fel mest då tycker jag, som inte gjorde lite bakgrundskoll och sådant innan de skrev ut den.

Jamen iallafall när jag pratade om det här med att jag är rädd för att bli sövd så sa hon: men varför skall du sövas då? Du kan ju vara vaken. Så tydligen är det, enligt henne då, ett alternativ! Är man vaken under operationen så får man lokalbedövning och ett lugnande medel så man är lite halvborta liksom, man får lyssna på något i hörlurar under tiden och slipper hela grejen med att bli sövd och sedan vakna ur narkosen. Hon tyckte att jag skulle prata med läkaren när det är dags och komma fram till något där. Jag tänker också att jag tar beslutet där och då, men vad hade du gjort?

1. Bli sövd?

2. Göra operationen medan du är vaken?

Jag tänker fördelar och nackdelar här..

Bli sövd

Fördelar: slippa märka av operationen överhuvudtaget; bara vakna upp, knappt märka att någon tid har gått, och vara opererad. Kul att testa något man aldrig gjort innan. Ingen risk för panik under operationen.

Tänk om det är lite som en gateway och jag kan passa på att träffa (obs! Träffa, inte stanna hos, mamma och Trulsa??)

Nackdelar: Allt som är jobbigt med narkos, är ju rädd för det. Kanske inte vaknar upp. Lär somna i panik eftersom jag får en spruta och är spruträdd, så det där med att tänka på något fint innan jag somnar kommer bli svårt. Tänk om jag inte blir helt sövd och smärtlindringen inte tar helt så jag känner vad de gör, men är inte tillräckligt sövd för att inte kunna visa eller säga att jag känner. Tänk om jag drömmer jättehemskt mardrömmar under tiden, får en sömnparalys eller som de som varit i respirator berättat om; att allt är som en mardröm. Kanske mår dåligt efteråt.

Vara vaken

Fördelar: slipper bli sövd

Nackdelar: kan få panik under tiden, tänk om jag rycker till med kroppen och så blir det fel på operationen? Kan vara jobbigt om man ändå hör ljud från operationen genom musiken, skär och bort och skruvljud tex. Lär ju känna lukten av blod etc. Allmän panik om jag börjar tänka på att de skär och opererar i mig.

Ja så det här är ju ett rätt svårt val. Man får lugnande innan och jag skulle väl vilja veta hur bra det är samt det man får under operationen om man är vaken, INNAN operationen börjar. Men antar att det är svårt att veta. Antar även att jag inte kommer få ta beslutet efter att jag har fått lugnande. Men vad hade du gjort?

En insikt mitt i allt ändå

Näej det här var ju inte så kul hörrni… Börjar tröttna på att ha ont hela tiden samt inte kunna göra något. Typiskt tråkig kombo!

Har fått en operationstid iallafall, på måndag. Så bara fem dagar kvar av sveda och värk! Hähä nä, fattar också att det kommer göra ännu ondare efter operationen, men då går det ju framåt ändå, händer något liksom. Nu går jag bara runt med detta onda. Och HATAR att jag typ inte kan göra någonting själv utan måste bli omhändertagen och dessutom inte kan ta hand om mitt barn som jag vill. Kan inte byta blöjor, borsta tänder, bada, klä på kläder, lägga honom (för kan inte lägga ner honom när han sätter sig upp), bär honom faktiskt ändå men med andra armen så inte lika bra som vanligt och inte lika länge. Kan inte leka längre stunder med honom, inte krypa efter honom på golvet vilket är en lek han älskar, och inte heller göra mat till honom. Älskar att jag har Carro som kan göra allt det här för oss båda, men önskar jag kunde lite också.

Dock slog mig en sak för ett par dagar sedan som ändå är väldigt fin. Hade detta varit för säg femton år sedan hade jag ju knaprat upp mina smärtstillande med morfin i redan, samt mixtrat dem med alla andra piller jag kom över och dessutom alkohol. Mm det hade jag väl gjort även om jag inte haft ont.. Men nu är det en sådan extrem skillnad. Jag pratade liksom med LÄKAREN om ifall jag kunde ta två Alvedon över rekommenderad dos^^. Jag skulle väldigt gärna ta ett glas vin för lite avslappning men totalvägrar det också. Och detta var ju väldigt extremt kan tyckas, att jag skall bli så hardcore med rekommendationer och vad som står i följesedlar. Okej förresten, vi kan nog backa tre år och jag skulle inte vara lika strikt då heller, inte äta upp alla piller med en gång och mixtra med massa alkohol men lätt ta lite över rekommenderad dos samt inte banga iallafall ett glas vin. Men nu alltså inte. Och det är för att jag så hemskt gärna vill leva. Tidigare i livet (inte tre år sedan då men om vi backar massa längre) så ville jag bara dö. Nu vill jag bara leva och inte riskera något för att det inte skall vara så. Fin insikt! Känns skönt att vara på den sidan istället:)

Blodprov, bruten armbåge och lite idyll däremellan

Okej, låt oss snacka min helg… Haha det hela är rätt tragikomiskt och det är ju tur att jag har en rätt märklig humor som gör att jag kan se det här lite utifrån och därmed skratta åt det. Samt att jag är väldigt smärttålig, utan dessa två aspekter hade jag antagligen legat ner på golvet och gråtit nu.

Men okej, vi börjar med fredagen. Jag har ju innan skrivit om att jag misstänker att jag har en överaktiv sköldkörtel och det behövs det då tas blodprov för att kollas. I fredags var det dags för blodprovet!

Man skulle ju kunna känna sig lite mesig när man promenerar till vårdcentralen samt sitter i väntrummet med bedövningsplåster på armarna, men lika bra att äga sin fobi, dessutom enda alternativet när det är typ 30 grader varmt.. Nu är det ju inte själva smärtan jag är rädd för, men att iaf inte känna sticket tar bort en del av upplevelsen. Jag hade planerat att använda samma tankar och samma musik som på förlossningen. När jag satt där bakåtlutad i stolen med hörlurar på dock och sköterskan klämmandes på min arm kom paniken ikapp mig i full kraft, slängd av mig hörlurarna och slängde mig själv på golvet. Att föda barn verkar väldigt mycket mer lätthanterligt för mig än att ge blod. Låg där ett tag och ojade mig och försökte samla ihop mig i mig istället för att blåsa iväg med panikångesten. En ny sköterska kom in, jag blev arg på henne pga kan inte hantera känslor i sådant läge. Blev dock till slut så arg att jag bara tänkte att nej nu gör jag det här. Satte mig i stolen utan musik och avslappnande tankar, tittade bort och lätt dem ta testet. Fick vara kvar en stund efteråt sedan gick jag och köpte en glass och gick hem.

Så åkte vi till landet och det var sååå skönt, så varmt och vi badade massa på både fredagen och lördagen. Bobbo matade Zappa med sina rån (och smör i hela ansiktet^^)

Och spelade gitarr..

Alltså lägg av så söt..

På söndagen fyllde världens bästa bror år så vi skulle åka raka vägen dit efter att vi hängt vid sjön lite.

Idyll!

Vägen upp från sjön är en skogsväg i en rätt brant backe, med Bobbo på ena armen gav jag mig glatt och småpratandes med honom upp för att byta kläder. Så bara pang, RAMLADE jag! Fastnade väl i nåt. Landade instinktivt på armen jag inte var honom på, eventuellt på en sten, det hela är lite oklart. Han klarade sig iaf, blev rädd och ledsen men slog sig inte och blev snabbt som vanligt igen. Jag däremot kände rätt snabbt att jag inte kunde röra armen jag landat på. Carro fick komma och ta över Bobbo medan jag försökte analysera armen som började göra mer och mer ont istället för att bli bättre. Jag ville ändå åka hem till Patrik, fick byta klädplan bara eftersom jag inte kunde röra armen och därmed inte ta på min blus jag hade tänkt ha. Carro och de andra undrade om jag verkligen var säker men jag var säker och tänkte att jag får väl gå till sjukhuset imorgon om det fortfarande gör ont då. Som sagt, smärttålig, för mycket för mitt eget bästa antagligen.

När vi satt i bilen på väg till Patrik började jag dock spontangråta av smärta när vi åkte över grusväg så armen råkade hoppa till lite. Gjorde även ont när vi svängde så till slut insåg jag att jag nog måste till sjukhuset ändå. Där vill man ju inte alls vara nu i coronatider men fanns liksom inget alternativ. Carro släppte av mig på Mölndal strax innan 14 och 8 timmar senare var jag hemma igen. Phiiiiiew!

Träffade sköterskor, läkare, fick göra två olika slags röntgen, fick bara ondare och ondare, fick morfin i omgångar, armen svullnade upp så en sköterska fick ta av min vigselring som brukar vara för stor med massa vaselin. Till slut konstaterades det att armbågen verkligen var av, jätte-av. När läkaren sa att den var av samt visade bilder på det trodde jag på riktigt att han skämtade, letade i hans ansikte efter -skojaaa! Tänkte att det måste vara tydligt på bilderna att det inte är något och att jag borde förstå det pga uppenbart skämt (några doser morfin in kan tilläggas…) Men nej, det var inget skämt. Då började jag superfulgråta istället, han sa att jag skulle sövas och opereras och de skulle sätta in skruvar i armbågen. Jag trodde att det skulle ske NU och blev ännu ledsnare, ville verkligen bara hem till min familj. Det skulle dock inte ske NU utan inom en vecka förmodligen. Blev gipsad och fick bli hämtad hem efter strul på apoteket där receptet på min smärtstillande medicin inte kommit in ännu.

Här var jag inte så tuff längre..

Till slut kom jag iallafall hem och är nu sjukskriven och Carro får vabba och ta hand om oss. Blir lite omöjligt att själv ta hand om en vild 1-åring som vill att jag skall bära honom väldigt ofta. Så sorgligt att inte kunna förklara läget för honom också, nu är det ju bara som att jag inte VILL bära honom. Vilket jag vill mest i hela världen.

Ja så nu väntar jag på operationsdatum då, är totalt opepp på att sövas, verkar ju sjukt läskigt! Och så har jag så himla ont hela tiden, inte ens morfinet tar bort det. Har aldrig haft såhär ont innan så börjar tröttna på det. Vill bara opereras trots att det verkar såå läskigt. Men bättre än att bara gå runt och ha ont. Svårt att sova med eftersom det gör ont hur jag än ligger, sitter, står. Finns liksom inget som avlastar. Blev ju bättre med gipset så armen inte bara råkar röra sig, men ändå löjligt ont.

Sjukhus och idyll är helgens ledord alltså:)

Livet som var

Idag fick jag reda på att en gammal kompis har dött. Eller jag vet inte om jag kan kalla henne för kompis egentligen, så nära vara vi inte varandra, men jag verkar å andra sidan vara väldigt mycket mer restriktiv med det här med vilka jag kallar kompisar, än vad andra är. Vi var kompisar i kaos, i missbruket och destruktiviteten, för många år sedan.

Hon dog av en överdos. Jag har gråtit och jag gråter men jag vet inte om det är på grund av saknad av henne eller hur sorglig hela situationen är. Jag har inte pratat med henne på flera, flera år. Hon var kvar i det jag lyckades lämna. Det är nog hela situationen som gör mig ledsen. Jag är så ledsen för hennes brors skull, honom har jag varit närmre vän med och det är inte första gången en av hans familjemedlemmar går detta öde till mötes. Jag kan inte föreställa mig hur det känns att bli av med familjemedlem efter familjemedlem till drogernas helvete och sedan döden.

Jag kopplar det till mig med. Det kunde lika gärna ha varit jag som inte lyckades ta mig ur drogernas och destruktivitetens klor utan bara vävt in mig djupare och djupare i en nedåtgående spiral som till slut blev för svår för att ta sig ur.

Det är sällan jag tänker på det, hur himla långt jag har kommit, och hur långt bort jag har kommit ifrån allt det där. Jag är frisk nu, jag har inte precis blivit frisk, jag har varit frisk i många år. Jag är inte beroende längre, det är också riktigt länge sedan nu. Jag missbrukade så mycket att jag fick en hjärnskada, men hjärnan är plastisk och nu har den läkt. Jag har inga bevis på att den har läkt, men sätten som skadan yttrade sig på har försvunnit. Jag har inte vaknat upp på sjukhus efter att ha svimmat av i ett krampanfall på över tio år. Jag kan bara anta att hjärnan har läkt. Jag kan tänka tillbaka på överdoser där jag legat i duschen och kräkts över golvet, spolat iskallt vatten på mitt huvud för att få det att sluta bulta sönder. Jag kan tänka tillbaka på ambulansfärder, men minnen är allt vad det är. Det är inte min verklighet, det är så långt ifrån den. Kanske har det präglat vem jag är idag, eller ja med all säkerhet har det gjort det; som allt gör. Så kanske kan jag sända en tanke av tack till det, för att det bidrog till livet jag lever idag. Men det är svårt att tacka något som förstörde så mycket.

Jag tog mig ur det. Jag borde tänka på det oftare, ge mig själv cred och klappa mig inte bara på axeln utan på hela kroppen för det är så jävla bra jobbat. Jag gjorde det själv. Det var ingen som hjälpte mig, ingen som lyfte mig ur situationen jag befann mig och sa att nu gör vi såhär, så blir det bra. Jag gjorde det själv. Att jag blev frisk psykiskt har jag såklart också mina terapeuter att tacka för, alla år på Borderline-enheten där det tragglats och grävts. Men det stora jobbet, det gjorde jag. Jag vet inte vad det var som gav mig styrkan egentligen. Kanske har jag en oövervinnlig överlevnadsinstinkt.

Jag är så ledsen för din skull A, att du fastnade i den där spiralen och inte fick ta del av allt fint som kan vara i livet på andra sidan all skit. Jag antar att du verkligen är på en bättre plats nu än där du befann dig innan du lämnade jorden. Jag önskar att jag kunde ha gjort något för dig och inte bara ha varit en kompis i kaos för länge, längesedan.

Att inte bråka så mycket mer.

Alltså det jobbiga i att vilja ta varenda fight man ser på Facebook när man väl är därinne och påminns om hur dum en stor del av mänskligheten är. Att vara en sådan som spontant rycker in i bråk och orättvisor om jag ser sådana på stan. Att vara en som inte backar att skydda och försvara när något är fel. Med bebis kom rädslan, inget får hända honom. Om jag utsätter mig för risk så utsätter jag honom för risk. Bara det att jag tog beslutet att skaffa barn i en samkönad relation gör oss till en måltavla för så många. Att jag då skall dra på mig mer strider, för att jag kan för att jag vill fast jag kan inte längre. För hur mycket jag än vill stötta, stödja och hjälpa de som far illa så vill jag inte råka rikta mer negativt mot honom, för han är värd mer och allt för mig. Det är svårt.

Det är som att jag blivit någon jag inte vill, en passiv person som inte ger mig in i fighter. Med sådana nära mig för att jag inte orkar för all min energi riktas till bebis, det är han som får mig och jag har inte plats för massa negativ energi. Och med alla svin; för säkerhets skull. Aaaah så svårt det är! Vill inte vara en som är rädd, men är så rädd om honom. Antar att många som blivit föräldrar känner samma, och så den där extra twisten då, att dessutom vara lesbisk och därmed inte priviligerad på samma sätt som många andra, utan i marginalen. Gah!

Överaktiv sköldkörtel?

Alltså kolla mitt knotiga bröst på bilden. Börjat fundera på om jag kanske har en överaktiv sköldkörtel? Väger tio kilo mindre än vad jag gjorde när jag blev gravid och det är himla märkligt alltsååå…

Visst att det är en aktiv bebis jag har så jag rör mig väldigt mycket samt bär honom väldigt mycket. Innan gick jag också typ två timmars promenad varje dag med honom när han sov i vagnen men nu sover han typ aldrig i vagnen längre så jag gör inte det. Äter som jag alltid gjort och håller mig definitivt inte borta från fett och socker så fattar inte riktigt det här. Borde gått upp i vikt igen när vi slutade med långpromenaderna, men gick ner lite till istället. Kollade upp vad det är för symptom på överaktiv sköldkörtel och vissa stämmer väl men svårt med vissa som trötthet, sover dåligt och dålig koncentration; är ju så men kan också vara så pga fått bebis som jag har koll på hela tiden. Hjärtklappning är ett symptom och det har jag ibland. Så är även ångest, men det har jag ju alltid haft. Oregelbunden mens är också ett symptom och det har jag men kan ju också vara för att den inte riktigt hittat tillbaka efter graviditet och förlossning.

Man kan ta ett enkelt litet blodprov och kolla men för de som känner mig vet så är inget blodprov ett litet enkelt sådant för mig.. Så tänkte att jag kollar här istället haha, någon som haft eller har en överaktiv sköldkörtel och har lust att berätta lite om det?