Archives

Livet som var

Idag fick jag reda på att en gammal kompis har dött. Eller jag vet inte om jag kan kalla henne för kompis egentligen, så nära vara vi inte varandra, men jag verkar å andra sidan vara väldigt mycket mer restriktiv med det här med vilka jag kallar kompisar, än vad andra är. Vi var kompisar i kaos, i missbruket och destruktiviteten, för många år sedan.

Hon dog av en överdos. Jag har gråtit och jag gråter men jag vet inte om det är på grund av saknad av henne eller hur sorglig hela situationen är. Jag har inte pratat med henne på flera, flera år. Hon var kvar i det jag lyckades lämna. Det är nog hela situationen som gör mig ledsen. Jag är så ledsen för hennes brors skull, honom har jag varit närmre vän med och det är inte första gången en av hans familjemedlemmar går detta öde till mötes. Jag kan inte föreställa mig hur det känns att bli av med familjemedlem efter familjemedlem till drogernas helvete och sedan döden.

Jag kopplar det till mig med. Det kunde lika gärna ha varit jag som inte lyckades ta mig ur drogernas och destruktivitetens klor utan bara vävt in mig djupare och djupare i en nedåtgående spiral som till slut blev för svår för att ta sig ur.

Det är sällan jag tänker på det, hur himla långt jag har kommit, och hur långt bort jag har kommit ifrån allt det där. Jag är frisk nu, jag har inte precis blivit frisk, jag har varit frisk i många år. Jag är inte beroende längre, det är också riktigt länge sedan nu. Jag missbrukade så mycket att jag fick en hjärnskada, men hjärnan är plastisk och nu har den läkt. Jag har inga bevis på att den har läkt, men sätten som skadan yttrade sig på har försvunnit. Jag har inte vaknat upp på sjukhus efter att ha svimmat av i ett krampanfall på över tio år. Jag kan bara anta att hjärnan har läkt. Jag kan tänka tillbaka på överdoser där jag legat i duschen och kräkts över golvet, spolat iskallt vatten på mitt huvud för att få det att sluta bulta sönder. Jag kan tänka tillbaka på ambulansfärder, men minnen är allt vad det är. Det är inte min verklighet, det är så långt ifrån den. Kanske har det präglat vem jag är idag, eller ja med all säkerhet har det gjort det; som allt gör. Så kanske kan jag sända en tanke av tack till det, för att det bidrog till livet jag lever idag. Men det är svårt att tacka något som förstörde så mycket.

Jag tog mig ur det. Jag borde tänka på det oftare, ge mig själv cred och klappa mig inte bara på axeln utan på hela kroppen för det är så jävla bra jobbat. Jag gjorde det själv. Det var ingen som hjälpte mig, ingen som lyfte mig ur situationen jag befann mig och sa att nu gör vi såhär, så blir det bra. Jag gjorde det själv. Att jag blev frisk psykiskt har jag såklart också mina terapeuter att tacka för, alla år på Borderline-enheten där det tragglats och grävts. Men det stora jobbet, det gjorde jag. Jag vet inte vad det var som gav mig styrkan egentligen. Kanske har jag en oövervinnlig överlevnadsinstinkt.

Jag är så ledsen för din skull A, att du fastnade i den där spiralen och inte fick ta del av allt fint som kan vara i livet på andra sidan all skit. Jag antar att du verkligen är på en bättre plats nu än där du befann dig innan du lämnade jorden. Jag önskar att jag kunde ha gjort något för dig och inte bara ha varit en kompis i kaos för länge, längesedan.

Att inte bråka så mycket mer.

Alltså det jobbiga i att vilja ta varenda fight man ser på Facebook när man väl är därinne och påminns om hur dum en stor del av mänskligheten är. Att vara en sådan som spontant rycker in i bråk och orättvisor om jag ser sådana på stan. Att vara en som inte backar att skydda och försvara när något är fel. Med bebis kom rädslan, inget får hända honom. Om jag utsätter mig för risk så utsätter jag honom för risk. Bara det att jag tog beslutet att skaffa barn i en samkönad relation gör oss till en måltavla för så många. Att jag då skall dra på mig mer strider, för att jag kan för att jag vill fast jag kan inte längre. För hur mycket jag än vill stötta, stödja och hjälpa de som far illa så vill jag inte råka rikta mer negativt mot honom, för han är värd mer och allt för mig. Det är svårt.

Det är som att jag blivit någon jag inte vill, en passiv person som inte ger mig in i fighter. Med sådana nära mig för att jag inte orkar för all min energi riktas till bebis, det är han som får mig och jag har inte plats för massa negativ energi. Och med alla svin; för säkerhets skull. Aaaah så svårt det är! Vill inte vara en som är rädd, men är så rädd om honom. Antar att många som blivit föräldrar känner samma, och så den där extra twisten då, att dessutom vara lesbisk och därmed inte priviligerad på samma sätt som många andra, utan i marginalen. Gah!

Överaktiv sköldkörtel?

Alltså kolla mitt knotiga bröst på bilden. Börjat fundera på om jag kanske har en överaktiv sköldkörtel? Väger tio kilo mindre än vad jag gjorde när jag blev gravid och det är himla märkligt alltsååå…

Visst att det är en aktiv bebis jag har så jag rör mig väldigt mycket samt bär honom väldigt mycket. Innan gick jag också typ två timmars promenad varje dag med honom när han sov i vagnen men nu sover han typ aldrig i vagnen längre så jag gör inte det. Äter som jag alltid gjort och håller mig definitivt inte borta från fett och socker så fattar inte riktigt det här. Borde gått upp i vikt igen när vi slutade med långpromenaderna, men gick ner lite till istället. Kollade upp vad det är för symptom på överaktiv sköldkörtel och vissa stämmer väl men svårt med vissa som trötthet, sover dåligt och dålig koncentration; är ju så men kan också vara så pga fått bebis som jag har koll på hela tiden. Hjärtklappning är ett symptom och det har jag ibland. Så är även ångest, men det har jag ju alltid haft. Oregelbunden mens är också ett symptom och det har jag men kan ju också vara för att den inte riktigt hittat tillbaka efter graviditet och förlossning.

Man kan ta ett enkelt litet blodprov och kolla men för de som känner mig vet så är inget blodprov ett litet enkelt sådant för mig.. Så tänkte att jag kollar här istället haha, någon som haft eller har en överaktiv sköldkörtel och har lust att berätta lite om det?

Jennyfer was here!

Jennyfer var här i helgen! Så himla himla fint att ha henne här:D

I övrigt känner jag mig extremt o-delig. Så osugen på att skriva blogg, lägga upp nåt på Instagram och Facebook eller faktiskt till och med prata med någon. Har väl en osocial period, ja med undantag för när Jennyfer var här då^^. Jamen iallafall inkluderat osocial på sociala medier. Känner liksom inte bara för det. Har alltid varit så, kan vara uppåt och utåt hur mycket som helst, sedan bara sluter jag mig som en mussla i sitt skal, vill inte synas, höras eller visa någonting för någon.

Får se hur länge det varar denna gång. Återkommer med all säkerhet.

Min sommarlista

Tog en sommarlista ur någons blogg, vet inte vem som har gjort den först för det refererades till olika personer, Elsa Billgren var en av dem så det kan ha varit hon. Aa nu tänkte jag fylla i den iaf:)

Mina planer för sommaren:

Att det skall vara varmt och soligt, men det bestämmer ju inte jag så det är ju svårt att planera. Planerar det iallafall. Sedan planerar jag Bobbos lilla 1-årskalas som dessvärre bara blir för närmsta faniljen, hade velat ha ett STORT kalas men aa, tiderna.. Planerar också att vara på landet i vårt lilla hus en del, att bada och att ta det luuuugnt. Samt att jobba på mitt hemliga projekt, så helt lugnt kommer det ju inte vara:) Samt KAN inte vara eftersom jag har en galen bebis haha.

Getterna invaderade vårt lilla hus på landet på midsommar..

Bästa sommarstället:

Alltså jag får nog säga vår trädgård ändå; fördelar med den:

1. Den är väldigt nära.

2. Den är fin och stor.

3. Bobbo älskar att vara där.

4. Vi har två pooler (jaja, en av dem är Bobbos minipool, men ändå)

5. Vi har massa smultron.

6. Vi har en grill.

7. Vi har finfint sällskap.

8. Det är ofta sol där.

Kan verka ologisk att Bobbo ha UV-dräkt på sig här..

Favoritsommarblomman:

Hmm, smultronblomster, vallmo, blåklint, smörblomma och kaprifol.

Här badar jag helst:

I Thailand. Men om i Sverige så i havet såklart. Minus för maneter, plus för allt annat.

men inte här:’D

Hur länge ska du vara ledig?

Året ut <3

Har ändå smått panik för det känns för kort.

Vad kommer du köpa inför semestern?

Solskydd till Bobbo, ekologiskt och fysikaliskt givetvis. 

Vad ser du mest fram emot?

Att ta det lugnt tillsammans med familjen. Det här ta det lugnt, som jag tjatar om, vet jag ju att det inte kommer ske haha men ändå.

Det här lyssnar jag på i sommar:

Första låten med Babblarna är ju en populär dänga här hemma.. Annars intensivt barnprat och förhoppningsvis även till mitt inre.

Favoritsommardoft:

Kaprifol, grill, våt asfalt, kokos

Hur kommer du att göra dig illa?

Förhoppningsvis inte alls men en del sönderkliade myggbett lär det ju bli eftersom jag kliar som en besatt om jag får några. Eller när snarare.

Vad oroar du dig för?

Att Carro skall få för lite semester. Annars känner jag mig rätt o-orolig.

Den ultimata sommardagen:

Vakna utsövd till strålande sol, inte ha några planer utöver att vara där jag är. Ledig hela familjen. Kanske bada lite, fixa med något smått projekt. Grilla. Vara ute hela dagen.

Hur kommer du minnas din semester i september?

Den kommer ju tack och lov att fortsätta i september:) Men själva sommaren hoppas jag att jag kommer minnas som ostressig men att jag ändå hann med det jag skulle göra. Kärleksfull och fin såklart också.

Dreams do come true!

Funkar det att plantera bubbel? Aja, vi märker, jag ger det ett försök iallafall.

För nu är det såhär va hörrenini, att en av mina alldeles högsta drömmar håller på att bli verklighet!:D Jag kan dessvärre inte avslöja något riktigt ännu för det är en liten bit kvar, men det händer och det händer nu och jag är såååå himla glad! Dreams do come true, if you can dream it you can be it och allt det där! Ja, jag ville bara säga det, även om jag inte kan säga så mycket mer haha.. Och kommer ni ihåg det där jag skrev om Facebooksoådomarna nyligen? Aha aha, där stod ju att en stor dröm skulle gå i uppfyllelse nu! Just sayin:)

Fortsättning följer..

Alla jävla pedofiler.

Den här bilden tog William på Bobbo och mig när vi var ute och gick häromdagen. Jag la upp den på Lesbisk Gravidpodds instagramsida för jag tycker den är fin och tänkte inte mer på det.

Igår fick jag ett dm från en tjej i Argentina, hon ville varna mig för hon hade sett att ett pedofilkonto följde mig. Jag gick genast in på nämnda sida för att blocka den, jag kände inte att jag behövde ta någon risk där liksom, behövde inga bevis utan räckte med hennes varning. Kollade på bilderna personen bakom kontot lagt upp ändå. Där fanns bilder på olika barn och barn med deras mammor (inga dokumenterade sexuella övergrepp, utan vanliga bilder som vem som helst skulle kunna ha lagt upp) BLANDAT med bilder på nakna tjejer, fötter och annat fetishigt. Och så såg jag det: bilden ovan fanns upplagd!! Alltså ultrapaniken! Det gick inte att kommentera på bilderna så jag skrev ett dm till dem att genast ta bort min bild. Sedan anmälde jag kontot pga sexuellt innehåll (de nakna tjejerna då, går ju inte att skriva något eget utan man får välja mellan de alternativen som finns). Blockerade dem från båda mina instagramsidor och anmälde även från mitt andra konto. Fick ett mail från Instagram idag att de tagit bort kontot. Men personen bakom kontot är ju inte borttagen från jorden, och inte heller resten av alla pedofiler som finns här bland oss. Nya konton kommer startas och de kommer lägga upp andras bilder på barn, den här har kanske sparat andra av mina bilder och kommer lägga upp dem. DET ÄR SÅ ÄCKLIGT! Jag är så upprörd att jag knappt kan andas när jag tänker på det. Och vad gör man? Vad kan man göra? Någon som har något tips?!

Alltså det är så jävla sjukt. Man tycker att man har världens sötaste barn så hindrar sig från att inte lägga upp bilder på det hela tiden men ibland gör man det så kan sådant här hända! Jag har gjort båda mina konton privata men i skrivande stund så har jag 2647 följare på det ena och 473 på det andra. Hur skall jag veta vad det är för personer? Vad de gör till mina bilder eller varför de följer mig.

Just den här personen hade specialiserat sig på att följa lesbiska mammor såg jag när jag kollade vilka han följde. Ja HAN, inte HEN för att jag inte vet, för jag vet utan att veta. SÅ JÄVLA SJUKT att vi skall vara någon form av fetisch för vissa. USCH. Ett av de största porrfilmsföretagen har till och med en filmserie som heter mothers and daughters. På den jävla sjuka nivån är det.

Som jag pratade om i podden en gång så kollade jag en gång på youtube efter andra lesbiska mammor som jag kanske kunde följa, från olika ställen på jorden och sådant. Hittade bara porr, hur jag än formulerade mig. Hatar världen. Hatar patriarkatet. HATAR PEDOFILER. Ja, alla hatar väl pedofiler som inte är en men så sjukt många som skyddar dem ändå. Försöker tvätta av dem när någon satt en stämpel på dem –Nejjj, han skulle aldrig kunna..! Istället är det den som efter extremt många om och men och nej jag skall aldrig säga något om det här till någon, ingen kommer ändå tro mig och jag vill inte förstöra för alla, som får ta skulden och bli ifrågasatt och icketrodd när den väl berättar. Eller kanske någon som inte ens berättar själv, utan det kommer fram under andra omständigheter och den blir istället konfronterad med det och beskylld för att ljuga och kanske då aldrig vill prata om det mer igen, men det har fortfarande HÄNT. Och alla de som berättar till slut, men inte blir trodda på. Det har fortfarande HÄNT dem. De är fortfarande utsatta, bara nu också; inte trodda på. Förhoppningsvis blir många, många trodda på också. Jag råkar bara tyvärr veta personer som det inte varit så för. Det ligger liksom jävligt nära, jag är livrädd för pedofiler. Det är den största anledningen till att jag är nervös över att Bobbo skall börja i förskolan när han blir lite äldre.

Ett av fem barn blir utsatta för sexuella övergrepp under sin uppväxt. ETT AV FEM! Fatta hur sjukt det är, fatta hur många det är! Så säger någon eller hör du någon som säger, att de är en av alla som har blivit utsatta så tro den. För det är ingen liten skara vi snackar här, och det händer inte bara där man kan tro att det händer, det händer överallt. Och mitt hjärta blöder och går sönder och jag vill bara rädda alla barn. Men det går ju inte. Hur skall vi göra? Vi måste ju få stopp för det här, jorden kan inte vara sådan här.

Minidokumentär om mig

Som sagt så gjordes det ett litet porträtt av mig nyligen! Detta är då gjort av Glimpse’s of everywhere och finns på Youtube. Men för att göra det eeeextra enkelt att titta på denna lilla film så kommer här även en länk, HÄR ALLTSÅ.

För jag har tydligen dessvärre glömt av hur man lägger in ett videoklipp i ett inlägg såhär. Bilder däremot kommer jag fortfarande ihåg hur man lägger in såhär kommer några stillbilder från videon, eftersom jag även kommer ihåg hur man tar printscreens.

Jojo! Ser man ju hurudan höjdarrulle det där är så in och kolla med dig!:)

Poolparty i solen

Assååååå en sån fin helg jag haft! Carros äldsta syster fyllde 40 och bjöd hem på poolparty. Solen har lyst, det har varit varmt och det har sabrerats skumpa. Visade sig att jag var ett proffs på just det, who knew?! Ja ingen annan iaf eftersom alla var livrädda när det var min tur. Men gick då strålande!

Och Bobbo fick bada i pool igen, äntligen! Han uppskattade det dock inte lika mkt som i Thailand och ville mest sitta fastklistrad på mig som en liten apbebis <3 van vid varmare vatten I guess. Åts även supergod mat samt en ostbricka från himmelriket.

Idag skall det komma hit en person som skall göra ett litet porträtt av mig till sin youtubeserie. Kul kul! Skall försöka uppföra mig och inte dra för många skämt som ingen ändå kommer fatta haha.. story of my life:)

Har gjort microneedling!

Jag var på microneedling i torsdags. Skulle man kunna lägga in gråtskrattemojin i bloggtexter skulle det komma många i samband med denna bild:

Det blev superbra! (Här skulle det också varit några gråtskrattemojis) Oh my lord så obekvämt att röra sig ute och åka hem såhär röd och blank. Kände mig väldigt skyldig, som att nääääe jag har inte gjort något! Hahahah!

Vet man inte vad microneedling är så är det då lite som en tatueringspenna med massvis med små små nålar som dras över huden för att liksom förstöra huden så den bygger upp sig själv med mer kollagen och grejer, man skall få fastare hud med mindre fina linjer och porer är tanken. Det tar dock 2-6 veckor för att se resultatet eftersom huden då bygger upp sig under denna tid. Och ja, det gjorde ont. Men ändå uthärdligt, lite som att fylla i färg i en tatuering. Och så gick det fort, tog typ tio minuter. Hon som jag var hos masserade även ansiktet först vilket var väldigt skönt. Har velat testa en sådan här behandling länge så det är ju kul att nu ha gjort det:)

Självklart är det inget fel på rynkor och förändrad hud men för min del så kändes det som att jag inte riktigt hängde med här, i min hjärna är jag ju typ 17 år och jag tyckte inte riktigt att jag såg ut som det hehe.

Ja och apropå utseende så har jag nu lyckats med att gå från gulhårig till den ljusa nyans som jag vill ha. Äntligen min naturliga hårfärg haha! En blekning, en färgning och en toning senare men se, där var det, det ljusa håret igen! Mitt hår är on a roll! Kul dessutom att det är så långt och bra utan extensions nu också:)