Archives

I himlen.

Nu är han med henne igen, sin bästis Kattsson. Och han är med mamma. Men han är inte med mig och saknaden! Tomheten! Ensamheten! Jag känner mig som att jag har blivit stympad, som att en viktig del har skurits bort från mig. Hur skall jag funka utan honom? Jag vet inte, vet bara att jag måste. Men jag vet inte livet utan honom. Vet att han är med mitt favoritgäng, att de har det roligt och bra. Att han säkert tvättat Kattsson helt blöt redan, att de kan springa runt hur de vill och leka tillsammans. Och gosa, det var det de alltid gjorde mest. Och han kan äta pizza igen, mögelost och alla andra konstiga saker han var helt besatt av.

Han dog på eget initiativ. Igår bestämde jag mig för att han måste få somna in, att vi skulle åka in idag, han varken åt eller drack och tvättade sig bara extremt sporadiskt. Det var ett så tungt beslut men jag visste att det måste bli så. Inatt sov han nära mig hela natten, min lilla sked, ibland vände han sig om och låg och tittade på mig och jag försäkrade honom om att det skulle bli okej, att jag skulle klara mig. Och jag pratade om alla roliga saker han skulle få göra nu igen.

Så åkte vi iväg förut, mot Blå Stjärnan igen. Han i den rosa reseburen på bilden, den som Kattsson också gjorde sin sista resa i. Han älskade sin resebur, ville ligga i den även när vi inte skulle någonstans. Nu är den donerad till ett katthem, hoppas någon annan katt kommer gilla den lika mycket. När vi väntade på vår tur satt jag en bit bort med honom och plötsligt såg jag att han inte rörde på sig, alls. Kanske ville han bespara oss att se honom somna in, kanske orkade han bara inte längre.

Min älskade älskade älskling, han är den bästa jag någonsin har träffat. Han har räddat mig i 13 år, tagit hand om mig när jag varit ledsen och alltid fått mig att skratta och le åt hans konstiga små egenheter. Han är bäst.

Frustrationen..

FRUSTRATIONEN! Över att ha haft en katt som ser såhär ut (eller jag också över att ha haft två katter som älskade varandra gravt och inte ha det längre). Men tillbaka till det första. Trulsa har varit överviktig sedan länge, han har ätit veterinärsbantningsmat från Hill’s så länge jag kan minnas. Det gjorde ingen större nytta dock eftersom han sökt upp mat och matliknande saker överallt. Var det inte mat så blev det mat u Trulsas värld. Och så nu! Från att ha haft mat som sin main thing så äter han inte! Jag blir galen!!! Jag vet att vi inte har forever på oss att besluta om vad som skall ske men medans vi fortfarande har lite tid så behöver jag så himla mycket att HAN kämpar också! Men han bara totalvägrar all mat. Egentligen skall han ju bara äta njurdiet men eftersom han totalvägrar den så har jag nu gått över t BARA den maten som var hans bästa innan, sådana där små Gourmet gold burkar. Jag har blandat de två också vilket har funkat i små små portioner innan men idag och igår har han inte ens velat äta det utan njurmaten. Jag går sönder. Försöker spruta i honom små tuggor med sådan där plastspruta, tycker han inte är helt pepp såklart och vågar typ inte göra det för mycket för då kanske han ALDRIG vill äta igen. Eller vad skall man göra?? VET någon??

Jajajajajajaja jag fattar väl också att det inte är ett bra tecken när katt inte äter men han dricker ju iaf, om än inte enorma mängder. Det är så jävla svårt att veta vad som är återhämtning och vad som är eskalerande sjukdom!

Det han tycker om att göra nu:

Ligga ner i sängen och sova, ligga och vila, bli gosad med, bli borstad (spinner av båda de sakerna), gå ut och ligga still någonstans. Blir superslut när vi går in igen och låter på ett jätteobehagligt sätt, typ som att han gråter. Han har aldrig låtit så innan. Kan inte vara för att han har ont när jag bär honom för kan gosa igenom honom rätt hårt utan att han visar någon form av missnöje.

Han har ju tydligen problem med tänderna också, vet inte om jag har skrivit det, men tandrötterna är blottade på flera kindtänder på ena sidan. Överlever han kommer han behöva bli sövd och dra de tänderna. För övrigt så störd sak att Agria inte betalar för tandproblem. Men jag tänker ändå; tänk om det är för att han har ont som han inte äter? Är förresten stora risker med att söva “njurkatter” också. Oooooh!!!! Allt bara snurrar, jag är till och med arg på honom nu. Jag är arg på ALLT! Någon som vet något? Någon som har en katt som inte åt? Och för guds skull; hur gjorde du då???

Min livräddare

Första gången vi sågs, både han och jag har lärt oss att posera bättre på bild sedan dess..

Han räddade mig. Med sin pyttelilla svans, sina så mjuka tassar och supergulliga tänder räddade han mitt liv. Det kanske låter dramatiskt, men det var det också.

Mitt liv var kaos, borderline spretade runt i varenda cell i min kropp, min kropp blödde på eget bevåg typ konstant. Droger och rakblad var min flykt när allt blev för mycket, även när allt inte blev för mycket eller när jag tänker efter så var allt alltid för mycket. Jag ville inte leva och jag tyckte att allt var menlöst. Impulsiviteten härjade gravt och försatte mig i destruktiva och självdestruktiva situationer. Men en sak var den bra till; jag fick infallet att skaffa en kattunge. Jag hade aldrig haft katt, visste ingenting om katter. Men bestämde mig för att skaffa en. Jag ville ha en cornish rex hona som skulle heta Trulsa. Det visade sig dock att cornish rex var något jag med min sjukpenning som spenderades hej vilt inte hade råd med. Jag hade råd med en bondkatt, ville ha en rödvit. Hittade en rödvit kull på Blocket och kontaktade hon som sålde dem. Alla rödvita honor var bokade. Alla rödvita hanar var bokade. Men det fanns EN gråbrunspräcklig kattunge, hane, kvar. Jag bestämde mig för att komma och kolla ändå. Och där var han. Den sötaste jag någonsin sett. Blåa ögon och den där pyttelilla svansen. Jag var såklart tvungen att ha honom. Några veckor senare var han min och jag visste fortfarande inte hur man tog hand om en katt, kanske borde jag ha fattat att kedjeröka inomhus i en 25 kvm stor lägenhet inte är regel 1a när det kommer till varken djur eller människor, men det fattade jag inte då. Från den dagen var vi oseparerbara. Trulsa var med mig överallt, han hade en liten rosa sele med änglavingar som han spatserade runt i.

Allt blev inte bra, jag blev inte frisk och slutade med allt dumt med en gång men någonstans inom mig förstod jag att nu är det inte bara jag, jag har faktiskt ansvar för en annan liten individ också, jag kan inte bara försvinna. Och allt är inte bara menlöst så länge han finns.

Han räddade mitt liv och jag är honom evigt tacksam för det. Han var med när det var som värst och han följde med genom allt till när det blev som bäst.

13 år hittills, vi måste få fler år tillsammans. Jag kan liksom inte livet utan honom, lärde mig inte innan och vill inte lära mig efter.

Out and about

Här har vi honom idag, den lilla hjälten. Han sprang nerför trappan och la sig i gräset. Obs sprang! Ger sådant mig hopp? Ja, mycket. Han tuggade till och med på lite gräs. Så därför lägger jag upp en nulägesbild, för han kändes inte sjuk just då. Jag är fortfarande fullt medveten om läget och det är oklart hur länge han klarar sig men jag är fast besluten om att han skall få ha det bäst så länge han finns här. Inte för att det känns som “bäst” när jag medicinerar honom och han är extremt ogillandes. Eller när jag trycker ner pipetter i hans mun för att han skall dricka eller äta. Men ändå, jag måste se det som en övergående fas, en jakt på något bättre. Nu är ju dessvärre medicinerna inte något som är övergående men förhoppningsvis vänjer han sig.

Och nej, det är ju inte “naturligt” att ge en katt massa mediciner. Men vad är naturligt med att ha något djur inomhus till den största delen av dess liv? Trulsa är en innekatt och har så varit i alla sina 13 år, vi är ute och går eller hänger i trädgården men till allra högst grad är han inne. I nuläget skulle jag inte skaffa något djur som måste leva på det onaturliga sättet, och då vill jag ändå ha alla djur. Men jag skaffade honom, och det finns inget jag är gladare över. Han är mitt bästa beslut. Och jag vet att han trivs med att vara en innekatt, visst det är något han har levts in i men det är det enda han vet och jag känner honom, jag vet att han har trivts hela tiden. Jag hoppas bara han får fortsätta trivas länge till. Så nej, det är inte naturligt med mediciner men varför börja med naturligt helt plötsligt när inget annat har varit det?

Jag är sjukskriven nu. Eller det har jag ju varit hela tiden men då bara mest -jag är borta, jag kan inte jobba. Jag tänkte inte längre. Jag visste bara att det inte gick. Men så kom det ikapp mig att man inte bara kan vara borta från jobbet sådär. Så jag ringde Kry, alltså tack och lov för att det finns en sådan app! Hade aldrig klarat att ta mig någonstans nu. Och de sjukskrev mig för akut stressreaktion. Kan inte ens bry mig om att det är okul att vara sjukskriven för något som har med mitt psykiska mående att göra igen. Vet bara att det inte finns något alternativ nu.

Jag jobbar med mig själv och jag jobbar med honom nu, på alla sätt jag kan. Försöker bygga upp mig själv för att kunna hjälpa på bättre sätt. Jag tror på healing, jag tror på energier, kanske funkar det inte i detta läget, men jag är beredd att göra allt jag kan.

Hopp och förtvivlan

Det är så svårt att veta. Vad är hopp? Vad är insikt? Vad är rädsla?

Jag är så rädd. Mest rädd för att han skall försvinna. Rädd för att delar av mig har gett upp. Rädd för att jag inte vet om delar har gett upp på grund utav insikt att det blir inte bra eller för att jag är rädd och orolig. Vill inte ge upp honom om det finns chanser, men hur vet man vad som är chanser och vad som är hopp?

Som nu så åt han precis. Inte mycket och inte den maten han skall, men till slut även den maten han skall äta blandad med den han inte bör äta. Inte mycket, men lite iaf. Måste bara få honom att äta så han får någon form av energi, så han bajsar dessutom. Han har kissat tre gånger sedan han kom hem, men det är liksom DET. Han söker inte upp maten, han söker inte upp vattnet. Så svårt att tvångsmata honom med en spruta, som jag försökt, för vill ju inte koppla negativa känslor till mat. Samma med vattnet som jag också har sprutat i honom. Undviker att ge mat och vatten i samband med medicin också, för att han inte skall koppla det till det.

Antibiotikan han äter skall han äta två gånger om dagen men bara i en vecka. Det är alltså en stor klump salva. Vem skulle rimligtvis vilja äta det? Översätter jag det till människostorlek så är det ju nästan en deciliter jag skulle behöva äta varje gång, av en SALVA. Blodtrycksmedicinen är en tablett. Inte heller helt uppskattad. Får lägga in den i lite lite tonfisk (lite för han skall ju inte äta tonfisk) och lurtvinga med betoning på tvinga i honom. VARFÖR gör de inte djurmediciner som är antingen flytande som njurmedicinen eller som smakar mat eller godis?! HUR svårt kan det vara??

Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Jag ger detta en vecka ungefär, en vecka då både han och jag får kämpa. Så svårt när man inte kan ha en rak kommunikation! Men tror han förstår vad jag menar. Jag kan inte se honom såhär, känns som att jag försöker lura livet. Jag tänker på hans värdighet, på hans lycka. Men så spinner han så mycket när jag gosar med honom, när jag borstar honom, och ljuset tänds igen. Att det kan bli bra. Jag lever i nuet nu, och han också. Vi gör vad vi kan och jag önskar det vore mer.

Han är hemma!

Han är hemma! Gammal bild igen, känns respektlöst att lägga upp bilder på honom när han inte mår bra.

För han mår inte bra. Jag är inte blind eller dum i huvudet. Men han ligger här bredvid mig nu och spinner. Han är HÄR. Kan inte beskriva hur skönt det är att ha honom här. Att behöva lämna toadörren uppe, plocka undan saker han kan äta som inte är hans strikta njurdiet, stänga ytterdörren, inte för att han är i läge att gå direkt långt eller intresserad av mat överhuvudtaget i princip. Men ändå, älskar att anpassa runt honom, ha ett Truls-hem.

Behandlingen funkade inte, det är därför han är hemma en dag tidigare än planerat. Hans njurvärden har gått upp igen, de gick ner lite i förrgår men nu upp igen då. 600 ligger de på, skall vara 180 eller nåt sånt.

Han skall äta mediciner, njurmedicin, blodtryckssänkande och antibiotika. Vi skall på återbesök hos veterinären om två veckor. Så skönt att inte leva runt om telefonen ringer och bli ett lätt moln av el så fort den gör det. Ha den på högsta volym för att inte missa något. Nu är ljudet avstängt istället.

Jag vet inte om det handlar om timmar, om dagar, veckor, månader eller år jag får ha honom kvar. Jag har inte gett upp, jag skall göra allt jag kan, men jag kommer inte ha honom kvar i livet av egoistiska skäl, det har jag lovat honom. Håller ständig koll på honom för att se hur han mår och agerar. Har varit sjukskriven sedan han blev inlagd och kommer fortsätta vara det ett tag. Måste ta tillvara på allt, måste finnas här om något händer. Han kan dö, jag måste acceptera det också samtidigt som jag måste hålla hoppet uppe och bara överösa honom med kärlek.

Skall han nu dö så hoppas jag att han gör det här hemma, får somna in bara. Om kroppen inte orkar mer. Så himla mycket hellre det än en klinisk avlivning på sjukhus. Men jag kan inte tänka på det nu, nu handlar det bara om att han får det fint hur långt eller kort det än är kvar.

Min finaste Trulsa, min världens allra bästa sötaste gulligaste Trulsa. Nu med rakad mage efter ultraljud, bandage på ena benet efter droppet. Rakad på andra benet för blodprov och på halsen efter att de försökt ta blodprov på honom där också, halsen liksom, usch för att ta blodprov där!! Men nu gick det förståeligt nog inte. Finaste lilla gubben vad jag älskar honom med allt jag är och har.

Ps! Avlivningspropaganda säger jag vänligt men bestämt NEJTACK till. Jag har redan skrivit att jag har det här under ständig uppsikt och inte kommer dra något för långt.

Trulsa mår bättre idag!!

Han mår bättre idag! Ja han har fortfarande allvarlig njursvikt och han fick en injektion med EPO igår, hormoner som skall få igång hans produktion av röda blodkroppar, njursvikten gör att han inte producerar själv. Men idag är han piggare, gosigare och äter! Så himla himla skönt att höra något positivt. De kunde inte ens höra om han hade något blåsljud på hjärtat längre för han spinner så högt. Kan ju låta negativt men för mig blir det bara sol i hjärtat av det för det låter som att han är på väg tillbaka. De kan inte lova något, det kan handla om dagar, månader eller längre. Men han lever. Han lever och han mår bättre, det är allt som är viktigt nu.

Den här väntan på att de skall ringa. Att inte vilja något mer än att de skall ringa men att bäva det mest av allt. Ringer de för tidigt betyder att det är något akut, ringer det för sent funderar jag på om allt är över. Och jag brinner och jag är el och kroppen är inställd på inget annat än att de skall ringa. Jag vill att de skall ringa hela tiden för att berätta hur han mår men ringer de utanför satta tider så betyder det att något är väldigt fel med honom. Jag lever runt dessa telefonsamtal, de är mitt stomme medan jag själv är helt borta. Jag har ingen hunger, till och med vatten smakar annorlunda. Jag har inget sömnbehov och när jag väl somnar så somnar jag med ett hjärta som bankar sönder både lätt och hårt på samma gång. Jag vaknar med ett hjärta som bankar sönder både lätt och hårt på samma gång. Det surrar i benen, surrar i hela kroppen. Den totala rädslan blandas med hoppfullhet blandas med den totala rädslan blandas med hopp.

Jag vill veta och jag vill inte veta. Allt jag vill är att ha honom här, att han är färdigbehandlad, att behandlingen funkar till slut att han får komma hem och bli ompysslad här. Bli frisk.

Nu är första dagen sedan i måndags det har gått över en timme sedan jag grät. Och hoppet är större än innan.

Skall försöka vara stark och glad idag, det måste sända ut så mycket positivare signaler till honom och hela universum än det andra. Jag skall försöka midsommar, fira livet. Försöka. Fira honom och att han mår bättre.

Uppdatering ang Trulsa igen

Min älskade älskling.

Nu blev det det där som jag befarade, att de hittar nya saker. De sa inget om blåsljudet idag och jag var för ledsen för att komma ihåg att fråga. Däremot pratade de om blodsbrist, vilket kan vara en följd av vätskebehandlingen, att det spär ut blodet. De skall testa det och ringa i eftermiddag när de vet. Kan vara tumörer, får inte vara tumörer. Jag har lovat honom att aldrig börja behandla honom för cancer, har sett det på för nära håll, vill inte.

Det verkar inte vara akut njursvikt, “bara” kronisk. Och då under jag nu vad vätskebehandlingen gör för nytta? För den är mot akut. Och kan späda ut blodet.

Delar av mig vill just nu bara ta hem honom, ge honom medicin, se till att han äter, ge honom all kärlek, försöka få honom frisk på det sättet. Varför skall han vara där om behandlingarna inte funkar? Skall fråga det sedan. Och ta ett beslut efter det.

Har inte varit såhär ledsen sedan mamma dog. Har aldrig varit närmare att tänka jamen droger och rakblad igen kanske? Men skall inte såklart, i sådana fall hade jag gjorde det för länge sedan. Men vill bara bedöva mig från allt, inte känna av något.

Har hopp ibland, starkt hopp. Men så rasar allt och jag bara kan inte. Känns som att ingen kan förstå, som att alla bara tänker “men det är bara en katt”, inte de i min närmsta närhet såklart för de vet ju vem han är. Vill att alla skall veta vem han är, hur speciell han är, hur bäst han är. Hon jag pratade med sist på sjukhuset sa det också, att hon förstår att jag inte vill ge upp honom för han är verkligen en speciell katt, så snäll, så gosig.

Han är så jävla bäst och jag vill bara ha honom här nu. Han måste bli frisk, måste måste MÅSTE.

Uppdatering om Trulsa

Och samtalet kom och kanske letar jag halmstrån men jag kände mig ändå lite positivare efter samtalet.

Han är slö men stabil, han har ätit lite. Han är lite piggare. Det går inte säga om behandlingen funkar ännu, för tidigt. Men han får dropp med vätska och antibiotika, vätska för njurarna och antibiotika mot inflammationen i bukspottskörteln. Hon pratade om en EFTER, sa att han kommer behöva äta njurmedicin och specialfoder när han kommer HEM, hela livet. Det var det där efter som fick igång mitt inre lite. Att han KAN komma hem, även om hon inte gav några garantier.

Han har något blåsljud på hjärtat men tydligen kan det bli så av stress, de skulle hålla koll på det och se om det försvinner. Jag tror det är stress, har bara en så stark känsla av att hans hjärta är som det skall.

Han har högt protein i urinen, det är det han medicineras för redan nu och kommer fortsätta med sedan då. Det verkar som att han han akut och kronisk njursvikt. Den akuta behandlas med vätskan nu och den kroniska får man hålla i skick med medicin och specialfodret.

Jag frågade om vi gick hälsa på och man kan göra det efter någon dag men då kan det bli ytterligare stress för honom när vi går igen, samt att han måste kopplas loss från droppet. Så svårt att veta vad som är det bästa då? Att visa att vi finns och älskar honom eller vänta med det tills efteråt? Det är fortfarande planerat att han skall vara där i fyra dagar.

Är så himla van vid att alltid ha honom nära, att se honom så ofta, bära runt på honom, ha honom sovandes på min mage, spola ur badkaret efter att han har kissat i det (mm han tycker det är fräschare att kissa där än i lådan och vem är jag att döma, jag kissar också i duschen när jag kan) Förväntar mig liksom att han skall kunna vara här nu också, trots att jag vet att det är HAN som är på sjukhus så vill jag ändå ha HONOM här, och inte bara vill, jag TROR att han är här, att han kan komma och trösta mig för att jag är ledsen. Att han är här i närheten. Det känns som att han är här, för han brukar alltid vara här. Så svårt att inte ha honom här. Som de som känner honom vet så är han liksom inte bara en katt, han är Trulsa, det finns ingen som honom. Jag menar katter är överlag inte ens mitt favoritdjur. Men han slår alla levande ting med hästlängder. Och som de som känner mig vet så är min kärlek till honom så extremt stor, han är verkligen en del av mig. Han har gått igenom så mycket med mig, jag känner av honom och han känner av mig. Han är den som liksom knyter ihop dåtid och nutid, den som alltid är vid min sida, extremt irriterande ibland men så fantastiskt underbar alltid.

Jag längtar ihjäl mig efter att få hem honom och överösa honom med kärlek igen.

Trulsa är på sjukhus

Och tiden kryper fram som den har gjort hela morgonen. Jag väntar på samtal som jag både längtar ihjäl mig efter och är livrädd för. Trulsa är inlagd på Blå Stjärnan och de skall ringa och berätta hur det går för honom.

Vi gick dit igår eftermiddag trots att han hade verkat mycket mer som sig själv under dagen. Veterinären kände och klämde på honom, de tog blodprov vilket han blev helt sönderstressad av och de fick sticka på flera ställen. Blodtesterna visade att han hade för höga njurvärden. Veterinären började prata om alternativen; antingen göra mer undersökningar och ge honom vätskebehandlingar under några dagar och hoppas på att det funkar, eller ge honom njurmat hoppades jag på att han skulle säga men nej; eller låta honom somna in. Vilket INTE var ett alternativ när det fanns ett annat alternativ. FRUKTANSVÄRT att lämna honom där, han som är så van vid att vara med oss, vara hemma och ha det lugnt. Men något annat gick ju inte. De rakade hans mage och gjorde ultraljud på honom, njurarna var iaf inte små och hopsjunkna, däremot lite stora. Bukspottskörteln såg inflammerad ut också. De tog urinprov rakt från urinblåsan. Han var helt slut efter blodproven så han lät dem göra det relativt lätt.

Så vi lämnade honom där och han skall vara där i fyra dagar ungefär är planen, få vätskebehandling vilket är bra för både njurar och bukspottskörtel, de skall se om det är något annat som orsakar att det har blivit såhär också. Han får antibiotika också för bukspottskörteln.

Jag är så orolig, så orolig, så orolig. Försöker tänka att han är på det stället han skall vara, där han kan få den bästa hjälpen, att de gör vad som är bäst för honom men det är så absurt att inte ha honom här, att inte snubbla över honom vid varje steg, att inte se honom smyga runt nåt hörn, att inte kunna klappa och pussa på honom, att inte höra honom jama för att han vill gå ut på balkongen, att inte vakna av att han vårdslöst går på mitt hår och tänder lampan över sängen med munnen, eller försöker göra det iallafall. Att inte säga nejnejnej när han vill tvätta mig i all evighet. Ja jag tycker om att vara ensam men han har alltid varit en självklar del av min ensamhet, lika logisk som ett av mina ben eller en arm, alltid en del av mig. Han har varit med mig i 13 år, så nära. Jag behöver fler år, jag behöver alla år. Jag vill bara ha hem honom nu, att han skall vara frisk och inte ha ont. Jag skulle göra vad som helst för det.

Återigen efterfrågar jag era erfarenheter, solskenshistorier, ge mig! Jag vill inte höra om någon som dött pga det här. För han måste klara det här, vi har så himla mycket kvar att göra i livet.