Archives

Karaoke och resa bokad!

Mhm nu börjar det rulla här känner jag.. Bara att sätta ord på vad jag kände och bestämma mig för en ändring verkar ha bidragit till att det började ske i kroppen. Hade en helt bra dag på jobbet igår. Skrev ner en livsplan och min motivering till den så nu är det bara att följa den eftersom jag ju vet vad jag vill, måste bara ha motivationen och energin.

På kvällen kom Mikael och Linda-Sofie hit och drack bubbel och Fireball, (umgås med kompisar, check!). Sedan begav vi oss in till stan.

Vi hade bokat ett rum på ett nytt karaokeställe, Sing Sing. Var helt fantastiskt! En timma kostade typ 200:- och det fanns massa låtar att välja mellan. Inte tillräckligt dock, varför finns så sällan Hole och GG Allin på karaokeställen??

Jag briljerade med Thore Skogmans Storfiskarvalsen. De andra såg inte min briljans dock men huvudsaken är ju ändå att man tror på sig själv.. Timmen gick sjukt fort så vi drog vidare till Haket där de ju också har karaoke.

Idag är vi helt slut och har legat i vår utfällbara soffa hela dagen och streamat 60 Days in. Så himla bra serie! Får ju all annan tv att falla i glömska. Tror jag kanske tycker den är extra bra för att den känns lite som en avlägsen släkting till Orange is the new black och Natural Born Killers, som ju ändå är min favoritserie och min favoritfilm.

Och justja! Jag bokade ju också en resa till Carro och mig! I februari skall vi till:

På min födelsedag dessutom! Trots att resan är Carros födelsedagspresent sedan ett tidigare år, mm jämt skall jag vända det till att JAG skall vara i fokus:) Längtar dit! Skall bli så himla kul att hänga Camden igen, äta god mexikansk mat, gå till Primark… Kommer bo i Kings Cross som jag typ alltid gör när jag är i London, bra promenadavstånd till typ allt. Carro och jag har faktiskt inte ens varit i London tillsammans innan. Mm om man inte räknar den där fruktansvärda natten när vårt plan  hem från Thailand blev inställt och vi fick mellanlanda samt sova i London. Jag hade råkat boka hotell i en sjukt ful avlägsen förort bara för att det var billigt och jag trodde det låg nära flygplatsen eftersom vi skulle åka till Sverige så tidigt på morgonen dagen därpå. Hotellet låg inte ens nära flygplatsen, jag hade sett fel. Och vi fick ta en asdyr taxi både till och från flygplatsen så hade tjänat på att ta ett bättre men dyrare hotell som faktiskt LÅG nära flygplatsen hehe. Har en tendens att hända oväntade saker när vi reser, som den natten vi fick sova på det iskalla och stenhårda golvet i vänthallen på JFK flygplatsen i New York för att vi hade missat vårt anslutande plan till Los Angeles. Jag (mm jag är fullt medveten om att det är JAG som tar besluten som leder till jobbiga saker hehe), hade föreslagit att vi skulle ta oss ut till vänthallen (alltså vet inte om det heter vänthall men där man checkar in och sånt) istället för att vara kvar i den varma sköna anslutningshallen med restauranger och soffor, för att se så vårt bagage hade åkt iväg till Los Angeles iallafall. När vi sedan ville gå in i anslutningshallen igen så fick vi inte det eftersom vårt plan inte skulle gå förrän tidigt morgonen därpå. Liten sidestory där men hoppas allt går smidigt den här gången iallafall:)

Ja nämen det känns bra allt so far, när jag väl har bestämt mg för något så brukar jag vara bra på att få det så. Mennn skall inte ropa hej förrän jag är över isen så att säga, the struggle is real and the struggle has just begun!

Livskris!

Jaha men ojdå vad MFG hände här då? Mitt liv! Vad hände?? Helt plötsligt inser jag att jag att jag, jag!– verkar ha fastnat i den där fällan jag aldrig trodde mig ens komma i närheten av-

Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch
Samma sak händer imorgon
Jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo
Det är inget liv
Det är slaveri.

För att citera Ebba Grön. All min energi sugs liksom in i jobbet och kvar blir intet för alla de där projekten och kreativa idéer som ändå desperat bubblar upp ibland. Hur kunde det bli så? Är det att jag blev gammal? Mm jag är ju ändå 36 år, going on 37 inom några månader… Får till och med visa leg mer och mer sällan på Systemet, något jag ALLTID fick göra varje gång fram till kanske.. ett halvår sedan. Har alltså tröttheten satt sig så hårt på utsidan också? Eller är det för att jag sparar ut luggen?? Det borde dock knappast ha med min energi för resterande aktiviteter att göra.. Eller så har det det och luggen är som min Akilles häl? Där min magiska kraft sitter… Hoppas inte det för såhär lång har jag inte låtit den växa sedan jag minns inte ens, hela livet tillbaka, så skulle ju vara kul att lyckas med detta lilla projekt nu liksom.

Jag fattar inte. Jag jobbar 75% så jag jobbar inte ens heltid nu. På eget bevåg alltså, jag har sagt att jag inte vill ha mer. Men ÄNDÅ är jag helt slut när jag kommer hem efter jobbet, orkar inte ta tag i någon av de idéer som bubblade runt natten innan, vill bara sätta mig i soffan och chillchillchilla. Och så ser jag ibland, hur livet liksom går och jag varken hinner eller orkar fylla det med de saker jag vill och egentligen brinner för.

Såhär ser jag mig:

Men nu ser jag mer ut såhär, som en väldigt trött lärare, redo att gå in och bara sätta sig på toa för att gäspa loss:

När jag började jobba i skolan så gjorde jag det som en slags paus, en tid då jag tänkte att jag skulle vila upp mig efter vad som hade varit en psykiskt påfrestande tid. Jag hade blivit dödligt kär, “dessvärre” (kan egentligen inte säga dessvärre för det var den enda rätta personen för mig), i “fel” tjej (kan inte säga fel heller för enda rätta men ja fel omständigheter mer kanske). Det var liksom inte vem som helst som jag föll så hårt för utan en av mina närmsta vänners samt kollegas, tjej. Så ja, det blev rätt stormigt. Jag som i grund och botten är en väldigt snäll person, visst har jag svinat deluxe – men aldrig mot de jag verkligen tycker om, har liksom inte gjort något sådant här innan. Det tog rätt hårt. Så efter allt det behövde jag en paus, denna paus tänkte jag då att jag skulle ta genom att jobba i skolan ett tag.

Pausen blev dock längre än tänkt och jag blev ju inte alls uppvilad, snarare tvärtom. Och nu måste jag bara tillägga här att jag gillar ju mitt jobb – det bara tar rätt mycket just nu. Och så kanske jag skall tillägga att jag älskar mitt liv med Carro och mitt bonusbarn, de skulle jag inte byta bort mot något och de har liksom inte med denna energibrist att göra – utan dem skulle jag inte vilja alls, inte något.

Jag har alltid undrat hur alla andra gör – hur de hinner med att ha ett jobb, ta hand om sitt hem, laga mat, umgås med vänner och sedan dessutom göra de saker som de älskar. Jag har aldrig förstått ekvationen och att det är SÅ man SKALL göra. Detta har jag främst undrat när jag själv har pluggat eller varit sjukskriven – vilket jag ju var många år för många år sedan. Nu sitter jag här och lever så och fattar fortfarande inte, ja förutom i och för sig att jag varken träffar vänner eller har energi till att göra de sakerna jag älskar. Jag är inte redo att ge upp! Jag har liksom allt att ge, jag vet att jag kan göra storverk, jag vill fortfarande bli rockstjärna (fast inte inom musik då, det har jag med all rätt gett upp hehe). Jag ÄR en kreativ person av naturen. Men hur hittar jag tillbaka till energin till att göra allt?

Jag dricker Berocca och Blutsaft dagligen, äter dubbel dos rosenros, äter ginseng, dricker c-vitamin, äter a whole lotta d-vitamin. Och ändå, så trött?

Jag läste min gamla blogg och då jobbade jag på två jobb, pluggade, gjorde extremt mycket mer pin up-plåtningar än nu, uppträdde med burlesk var och varannan helg, pimpade burleskoutfits, bloggade typ hela tiden, arrangerade klubb och hade ändå energi kvar till att göra annat. Jag fattar det inte. Är det åldern då? Eller tog den traumatiska kärleksupplevelsen mer energi än jag trodde och jag återhämtar mig från den ännu?

Jag vet inte, men det jag vet är att jag får bryta nu. Jag kan inte ha det såhär, då går jag under. Jag måste få utlopp för allt. Men hur bryter man? Hur orkar jag? Jag vet vad jag behöver; jag behöver mer tid och mer energi. Jag vet dock inte hur jag får det, jag får tvinga mig till det på något sätt.

Kanske börja med att blogga mera. Just nu skriver jag ju mest politiska inlägg, varför vet jag. Dels är det för att jag bara skriver när det är något jag verkligen tycker och vill dela med mig av, annars prioriterar jag att göra inget. Och dels: Behöver det här sägas av mig och behöver det sägas nu? Är en devis jag alltid önskat att andra levde efter, dels skulle mindre skit bli sagt och dels skulle det bli lugnare för mig som inte skulle behöva höra andras röster hela tiden – jag föredrar ändå tystnad. Men helt plötsligt har dessa ord slagit rot i mig istället. Jag har stängt dörrar och lagt mig till med kanske tjugo lager extra hud. Kanske kom det sig också av det där traumatiska jag nämnt, ville liksom inte flaunt it allt för mycket och kunde heller inte dölja det, så kanske stängde jag till. Från att ha varit någon som bloggade om allt och inget har jag alltså blivit en som bloggar extremt sällan och då enkom om politiska saker, typ. Ja och sedan gjorde det såklart sitt till att jag började jobba i skolan igen, jag är rätt lättgooglad och ville väl inte bjuda på mer än vad som redan finns med pin up-bilder och allt. Ville ha min mur. MEN nu skall jag försöka mig på det här behöver sägas av mig och det behöver sägas nu, jag skall riva min mur och skala av några lager skinn. Om det funkar vet jag inte, men väl värt ett försök!

För nu orkar jag faktiskt inte livskrisa mer. Jag måste börja i någon ände och det får väl bli med bloggandet då. Om jag orkar. Jag får se det som ett mål som andra kan ha med träningsbloggar och sådant, det här får bli min träning tillbaka till mig själv:) Självfallet kommer jag inte sluta skriva om politiska saker för det. Men även om annat och då om min resa tillbaka till vad som skall vara energi, glitter och glamour! Så välkomna att enjoy the ride!