Gissa vad jag har gjort?

Ja med denna vääädjande lilla bild tänkte jag bara ta och tala om att nu finns det ett nytt avsnitt av Lesbisk Gravidpodd ute! Det kan man ju ta och lyssna på HÄR till exempel:)

Gäst i detta avsnitt är Emélie som berättar om sin och sin frus väg till deras barn Kid. Och my god en sådan väg! Är helt sjukt imponerad av att de orkade. Såå mycket pengar de spenderade för att bli gravida, 250000:-!!! Det visar på envishet och en vilja av stål det:) Och till slut kom han ju, så bra att de kämpade på. Nu vill de ha ett syskon till honom och har startat en insamling för detta eftersom det blev så dyrt sist, vill du läsa mer om insamlingen och kanske bidra med något så kan du göra det HÄR.

Sedan pratar jag lite om det här med kropp efter graviditet och förlossning, läcker mitt underliv ännu? Gör det i sådana fall det för att musklerna är förslappade eller för att jag är lat? Jamen det hör man ju också om i avsnittet.

Avsnittet finns som vanligt även på Spotify och där poddar finns. Sjukt att den gör det ändå:) Min lilla podd <3 som inte är så liten ändå. Är väldigt glad över att ha så många lyssnare som jag har! Inte i närheten av Sveriges största podd men för att vara ett relativt smalt ämne så är det överraskande många som lyssnar:) Så gör inte du det, då är det dags nu! Att folk fortsätter lyssna bör ju ändå vara ett rätt bra betyg! Om inte alla gör det för att hånskratta åt mig då haha, mennnn då är det ju ändå kul på något sätt uppenbarligen:D

Ny logga till podden + stolt

Jag gjorde en ny logga till podden igår, känner att den är något som behövs uppdateras då och då allt eftersom tiden går:) Den första såg ju ut såhär

Och när den behövde uppdateras pga att magen jag tyckte var så himla stor här blev stor på riktigt, blev det såhär

Herregud, fortfarande så svårt att fatta att det var HAN som låg däri! Han, det lilla finaste jag vet som nu härjar runt och kryper i 100 km/h ungefär, ställer sig upp mot allt och alla och skall hålla i sig med EN HAND bara

Och är seriöst det sötaste jag någonsin har sett!

Men åter till podden.. igår hade jag faktiskt en poddgäst här och spelade in ett nytt avsnitt! Känner att min losta hjärna inte gör podden rättvisa för tillfället hehe.. men hoppas det blir bra ändå;P Det är så himla intressant att få höra om andras väg till bebis, så olika det är för alla. Vissa blir gravida på första försöket och för vissa tar det oändligt mycket längre tid och försök. Så knäppt att så lång tid och så mycket hopp och förtvivlan går att gå ner på så kort tid när det berättas om det! Varje avsnitt borde rimligtvis vara minst nio timmar långt, men är ändå runt en timma högst.

Det är en sådan ära att få historierna berättade för sig och jag är så glad över att kunna sprida dem till de som behöver höra om dem för att kunna hålla hoppet uppe eller kanske bara få känna igen sig lite. Vi är många lesbiska som skaffar barn, men det hörs inte så mycket om oss i andra gravid, förlossning och ha barn-poddar. Är så glad över att kunna vara ett alternativ där det inte förutsätts att det är en mamma och en pappa till alla barn utan snarare tas för givet att det INTE är det. Samtidigt som jag också har haft en gäst som valde att skaffa barn med en manlig, också homosexuell, man, så hennes barn har ju faktiskt en mamma och en pappa. Men hon är ett undantag snarare än en regel i Lesbisk Gravidpodd:)

Ibland kan jag önska att någon annan hade denna podd för jag vill att den skall finnas men har inte alltid tiden. Men oftast är jag bara väldigt stolt över att det är jag som kom på att starta den och fortsätter ha den.

Ser fram emot att få fortsätta höra om olika vägar till barn, kämpanden som sett ut på olika sätt, och få fortsätta sprida dem. Är så tacksam för alla lyssnare jag har och saker jag fått göra tack vare att jag har podden, såsom nå ut med viktiga saker till en publik jag annars inte skulle nå via stora tidningar och radiokanaler.

Skall försöka klippa ihop avsnittet idag eller imorgon så det kan komma ut och hänga med de andra avsnitten snarast:) Blir liksom lite extra ödmjuk inför livet när jag får höra om olika berättelser om vägen till barn. Gårdagens gäst och hennes fru betalade liksom totalt 250000 för att bli gravid! Tänk så stark viljan måste vara i det, och hur håller man hoppet uppe under tiden som man försöker?! Ja, jag skall som sagt försöka gå ut det snart så ni också får höra om deras väg till bebis, för nu finns han här, jag har själv träffat honom.

Tills dess, tack för att ni lyssnar och peppar med fina mail!

Gucci gang

Jojo idag är man ball, och medlem i ett gäng och inte vilket gäng som helst utan GUCCI GANG!

Haha oh det var så kul när vi skulle ut och äta en kväll i Thailand, Elvis var hos Annelie så Carro, Bobbo och jag kom åkandes i vår sareng för att hämta upp dem där de bodde. Jag, i min nya Gucci-tröja och mycket fräckt högt rappandes på Gucci gang med Lil Pump och Elvis bara helt kallt -Vad du är cringig nu. Hahahaha sjukt kul. Jag vet givetvis inte cringig, utan cool. Det är väl vilken som helst snart 39-åring (hade inte fyllt år då) i fejk-Gucci rappandes på en låt av Lil Pump? Givetvis, givetvis!

Valentines och funkar en sladd att ha som snutte?

Haaaaaappy Valentines!

Yesyesyesssssss idag kom jag äntligen ihåg att fira denna dag!!! Som synes med ett nätt litet hjärtformat hårspänne. DOCK inte bara med det utan även genom att ge blommor + en duk till min fru.

Det kan dock ha varit så att hon trodde att detta var något JAG mer ville ha än hon eftersom jag uppskattar snittblommor mer än vad hon gör och mmmm vaaaad skulle väl det göra om hundra år i sådana fall? Huvudsaken är väl ändå att vi har dem här nu och att de är fina:)

Helt ärligt så är jag lite osäker på om en sladd verkligen är en bra snutte och en kontakt verkligen är bra att ha som napp? Någon mer allvetande som vet? Näjjjj jag vet också! Och försöker tala honom tillrätta i frågan. Han vill också klättra runt den öppna spisen som har de hårdaste kanterna, ooooh ångesten i att han är så snabb!! Såå idag är jag väldigt glad över att vi har fått en tyghjälm av Annelie!

SOM jag har pratat om att jag vill att han skall ha en! Han skall givetvis inte ha den sådär löst på huvudet och uppknäppt så som de som tror att de är coola och åker motorcykel med uppknäppt hjälm har. Seriöst hur ocool är man inte om man har det så?! Haha! Och obs, menar inte att Bobbo är ocool alltså haha. Han är den coolaste jag vet.

Han är även snorig. Jag har aldrig förstått mig på föräldrar som inte torkar snor konstant från sina snoriga barn men det var innan jag själv fick ett som blir så sjukt arg när man torkar, så gör det bara nästan konstant.

Tog på mig läppstift och släppte ut håret en kort stund förut för att ta en biiiild. Läppstift och utsläppt hår är ju dessvärre en extremt dålig kombo med bebis så var en kort snygg stund innan håret stoppades undan och läppstiftet torkades av. Ja, snor också ja. Såg det försent haha.

Nämen nä nu är sova sen middag-stunden strax slut här såååå jag avslutar.

Glad hjärtans dag!♥️

Det heliga moderskapet, the Pride edition

Mennnn jag har ju faktiskt inte visat denna heliga bild som Jenhell tog på Bobbo och mig när vi var i Stockholm strax innan vi åkte till Thailand:) Den extremt vackra glorian kommer från HALO by Viveka Gren och lyxkimonon är från Firebird fusion <3 Eeeett sånt himla bra samarbete alltså. Blev liksom precis som jag tänkt mig:) Så sjukt att jag glömt att visa den så länge. Skyller på den lilla saken som sitter fast vid mitt bröst och vad den gör där. AMNING, vem visste att det var hjärnan som sägs ut?! Det i kombination med störd sömn i sex månader gör en visst lite förvirrad. Jag menar mycket, har aldrig varit så lost som jag är nu. Irriterande på vissa sätt, särskilt för min omgivning. Men också lite skönt. Har ofta önskat mig att vara lite puckad liksom och dreams they do come true!

Champagnefrukost med bebis samt regressionsterapi

Denna bild illustrerar mitt föräldraskap rätt bra! Ett glas bubbel till frukost till mig och gröt till bebis. Hah näjjj jag fyllde år igår! Då gäller undantagstillstånd och ett glas bubbel till frukost är ju kutym för guds skull. Men apropå barnmat så skulle jag köpa en burk sådan till Bobbo igår och skulle då köpa lasagne pga hört den var god. Tog en lasagneburk ur hyllan och la ner bara för att strax därpå notera att jag tagit en med kött haha, wtf, jag utgår från att inte kött är normen tydligen. Vilket det antagligen snart är, men tydligen inte nu. Tog en vegetarisk och köpte den och sedan när den stod på bordet noterade Carro att den var från ett år och Bobbo är ju ett halvår. Haha så full koll alltså.. En annan dag tog jag en grötklämmis och la ner i varukorgen så var den o-ekologisk. Haha detta kanske inte verkar som så stora draman för andra men för mig i bebisbubbla är det storslagna saker, ja jag köpte den inte iallafall. Kom på mig själv i tid. Har även försökt göra ett storkok till honom på kokos och linsgryta men brände allt så hårt att kastrullen nu flera dagar senare fortfarande inte går att få ren. Men han gillade det! Haha nää, serverade det inte såklaaaart. Ja det var väl matuppdateringen det.

Som sagt så fyllde jag år igår!

Det firades med mer bubbel på kvällen och användandet av ett filter sin man kan ha när man gör stories på instagram. Jag är ju old people nu, 39 år, så visste inte att det fanns filter där. Men väldigt fina iaf!

Jag fick även finfina presenter! Tex dessa promenadskor av Carro

Är ju ute och går en hel del men tycker att “bra skor” är så fula. Dessa var ju inte alls fula så blev mycket glad:)

Var även väldigt glad över min frukost som utöver en liten flaska bubbel bestod av godis och en semla som jag glatt la i ett fat med varm havremjölk pga som redan konstaterat; old people. Tröjan jag har på mig fick jag också!

Så sjuk sak är att jag fick regressionsterapi dagen innan min födelsedag, det är när man försätts i en vaken hypnos och går tillbaka i tiden för att bearbeta trauman som är i nutiden kan man väl förklara det lite lätt. Man kan även gå tillbaka till tidigare liv vilket jag råkade göra. Trodde inte alls att det funkade först, bara låg där och var stressad för att jag inte såg eller kände något så bara swisch helt plötsligt så kändes det i hela kroppen som att jag var hopbunden och blev dragen under vattnet. Jag har panik för att vara under vattnet och har alltid tänkt att det säkert beror på att jag har drunknat i något tidigare liv vilket det nu bevisligen beror på. Massa bilder kom till mig och jag kände det i hela kroppen, var väldigt obehagligt. Jag var en häxa eller iallafall anklagad för att vara häxa och torterades till döds genom att bli dragen under vattnet. När man får regressionsterapi kan man bli både sjuk eftersom kroppen liksom värker ut minnet och man kan drömma massa. Jag blev inte sjuk och drömde inte heller massa men morgonen därpå pratade jag med lillebror i telefon, han visste inte om att jag fått denna regressionsterapi för det var liksom inte planerat och sedan blev klockan så mycket dagen innan så jag hann inte berätta för honom. Men då berättade han att HAN fått massa feber och drömt febriga drömmar och häxjakt och svart magi hela natten! Hur sjukt?! Det hade liksom gått över till honom istället. Hoppas iallafall att min fobi för att vara under vatten släpper lite nu. Var en väldigt intressant upplevelse! Om än läskig då.

Regnbågsbebisen och smala jag

Hår står Boobskin och jag innan vi gav oss ut på långtidsvistelse utanför hemmet förut. Eller aa, några timmar iallafall.

Var på biblioteket så vi kunde hänga i barnhörnan och han kunde få interagera med andra barn. Som en käck bonus på det kommer ju då också att jag får interagera med andra barns föräldrar o_O Inte min hobby direkt men vad gööör man inte för sitt lilla barn?? Älskar ju dock bibliotek så tycker det är finfint att han lär sig från start att böcker och bibliotek är bra grejer.

Usch jag har fortfarande dåligt samvete för att jag har tagit honom bort från varma Thailand till iskalla Sverige där man behöver ha massa kläder på sig men ÄNDÅ fryser om näsan och kinderna. Iallafall söt overall, även om han inte är så förtjust i den då.

Alltså en annan sak är att jag har blivit så besatt av broccoli. Jag vill typ bara äta broccoli, tillagad i ugn, stekt, rå. Allt funkar, med piri piri och vitlök till också gärna. Råkar köpa broccoli varje gång jag är i affären, upptäckte förut att en hel hylla i kylskåpet nu är fylld med broccoli hahahhaa.

En tredje sak är att jag har blivit så himla SMAL. Kanske inte syns på bilden ovan eftersom jag har lösa byxor på mig (var inte lösa tidigare, bara en sådan sak) Men jag har iallafall blivit väldigt smal, flera kilo smalare än jag var innan jag blev gravid. Innan jag blev gravid hade jag ju inte vägt mig på väldigt många år men började ju göra det när man gick till mödravårdscentralen och sånt och så nu då, för att kolla och jo stämde; smal. Har sprungit på två olika jag inte träffat på ett tag idag och bådas första reaktion har varit -men herregud vad smal du är! Kanske är det thaimaten, den är ju inte så fet liksom. Kanske är det att Bobbo inte är en så stillsam bebis som jag därmed springer efter eller bär. Kanske är det amningen. Kanske är det att jag går långa promenader med vagnen, kanske har jag fått en parasit. Ja I dont know, men smal är jag iallafall. Trodde jag skulle bli lite tjock av att vara gravid och sånt men tydligen icke!

Ja det var väl det jag hade på hjärtat just nu.

Min förlossning del 4; födseln

Ooookej det finns ju rimligtvis inget som kan bota tillbaks-i-gråa-Sverige-efter-två-månader-i-Thailand-ångesten nu mer än att prata om min förlossning för alltså eeeh det är det bästa jag har varit med om typ. Såå sjukt! Jag, som innan inte ens velat ha barn, ABSOLUT inte velat föda dem, och DEFINITIVT inte vaginalt, är så kär i mitt förlossningsögonblick. Jag skulle alltså kunna göra det igen, jag kände det nästan direkt efter att han hade kommit; det här vill jag göra igen. Det gjorde ont, såklart det gjorde ont! Men det var så fantastiskt, det var så fint. Det var liksom kärlekens ultimata spets. Efteråt fanns det inget jag hellre ville prata om, ville älta det sönder och samman.

Jag har missat några saker i de tidigare delarna om min förlossning, såklart. Svårt att hålla koll på allt för det var ju så mycket, så intensivt. Men okej vart slutade vi nu då, jag hade fått epidural, jag hade gråtit med Sandra, jag var 7 cm öppen när jag fick epiduralen; det glömde jag att skriva. Läkare kom in, eller alltså det blev ett himla halabaloo där ett tag. Han mådde inte bra av mina värkar. Hans hjärtslag flimrade. Carro och Camilla som hade blivit ombedda att gå ut ett tag för att få en paus från allt kom tillbaka mitt i allt och med alla personer inne på rummet. De fick panik, givetvis. Men jag låg där lugn mitt i allt kaos, som stormens öga, som jag så ofta hamnat i tidigare i livet; KAOS runtom, men lugnt när man är den allt kaos kretsar runt. För jag visste att det är ingen fara, jag kände det så starkt, allt kommer bli bra. Jag tror det var mammas förtjänst, att hon var där och visste och lugnade mig. Jag fick brikanyl för att värkarna skulle stanna av lite, det var för intensivt för honom. Varje gång jag la mig på sidan blev det för starkt. När jag låg på rygg var det lugnt igen. Att ligga på rygg och föda fanns inte ens i min bok, jag ville ju vara aktiv, stå upp och ta emot honom själv. Men allt går ju inte att rå på, trots allt.

Ja det hade ju pratats en del om värkstimulerande men det behövdes inte då, jag öppnade mig. Jag tömdes på kiss och det blev mer än en liter, rekord för barnmorskan som gjorde det haha, har alltid varit en storkissare..

Efter att ha vilat lite efter all uppståndelse och brikanyl tog värkarna vid igen. Barnmorskan uppmanade mig att ställa mig upp vilket kändes som ett skämt. Ställa mig upp?! När jag kan ligga här och vila med en kudde under knäna i typ den bekvämaste positionen jag någonsin varit i?? Lyckades förhala det hela lite men gick sedan med på att ställa mig upp. Trycket nedåt förflyttades snabbt bakåt och jag var övertygad om att nu bajsar jag faktiskt ner mig. Jag lutade mig mot den där gå-stå-stolen jag använt en del i den tidigare fasen och Carro satt bakom mig och pressade ihop mina höfter vilket ledde till att jag var övertygad om att jag skulle bajsa på Carro och sa till henne flera gånger att akta skorna. Hahaha så sjukt kul att jag inte insåg att hade jag nu bajsat ner mig så hade jag ju gjort det rakt i hennes ansikte eftersom det var där hennes ansikte var, ändå var det hennes SKOR jag var orolig för^^

Hade lyssnat på musik innan, förberett en lista och så men i denna intensiva stund, för tro mig det var intensivt! Ville jag ha musiken rakt i öronen med hörlurar och på högsta nivå. Jag hade också hårdragit ner det och ville bara lyssna på två låtar om och om igen; Outskirts of life och Son of evil med GG Allin. HAHAHA jag typ dör av rolighet över mitt låtval i denna situation men gjorde det dessutom även där. Jamen min älskade GG, bajspunk och det mest scumfuc-ögonblicket i mitt liv. Lyssnade på musiken, det pyste bajsvatten ur mitt underliv efter att Bobbo då bajsat i fostervattnet och det rann ur mig ännu mer när jag stod upp, att jag dessutom var övertygad om att jag skulle bajsa ner mig. Säkert lustgasens förtjänst också men jag höll på att skratta ihjäl mig. Tänkte att jag måste döpa det här barnet till Scumfuc alltså. -Jag kommer bajsa ut honom. Sa jag på allvar till barnmorskan och trodde verkligen att jag skulle göra det, att han skulle komma ut ur fel hål liksom, det kändes verkligen så. -Tryck på. Sa hon och jag sa -Men kuk i helvete!! Vilket var den enda svordomen jag drog till med under hela förlossningen. Att tänka på förlossningen som en katarsis hjälpte verkligen, jag kände hur gammal ångest lossnade från insidan av min kropp, jag förstod och accepterade att det gör ont när det sker för den har suttit där så jävla hårt. Men nu sa jag men kuk i helvete och jag menade det för det var så sjukt intensivt och jag var så frustrerad över att barnmorskan satt där på en stol bara och sa till mig att trycka neråt när jag kände att men hallå jag kommer ju bajsa ut honom nu, skall han bara ramla rakt ner på golvet eller?! Efter en stund sa hon till mig att lägga mig ner på rygg igen vilket jag gärna gjorde. Jag hade varit så orolig över att jag inte skulle förstå när man skulle krysta och sånt, att det inte alls skulle komma sådär naturligt för mig som jag hört om. Men både när jag stod upp och när jag lagt mig ner var det rätt självklart när det skulle ske, det kom liksom bara och jag typ grymtade. Hade skämtat flera gånger innan och dragit av sådana där ljud man övade på profylaxkursen, det blev inga sådana ljud när det hela skedde.

När jag väl låg ner fick jag känna mellan mina ben och kände en bit av hans huvud; som en hårig liten apelsinklyfta. Sedan var det som att okej det finns inget alternativ nu kör jag en krystvärk, hejdå. Drog en och tryckte på nedåt och så bara plopp, kom hans huvud ut. Haha så sjukt, men det var verkligen så. Hade hört så mycket om ring of fire, hade varit så inne på att ta det försiktigt så jag inte sprack, men han bara ploppade. Barnmorskan blev chockad även hon. Hans lilla huvud var blått och han hade navelsträngen runt halsen. Det var därför hans hjärtslag varit så till och från och därför han blivit så påverkad av värkarna. -Jaha, en asperger till, sa jag lugnt när jag fick höra om läget. Jag kopplar nämligen hårt ihop navelsträng runt hals med asperger. Finns inget bevisat på det, ännu, men kommer säkert. Hursomhelst så kom det liksom ingen mer värk, kanske var kroppen chockad över vad som hänt. Så det gick en liten stund innan det kom en och jag tryckte på och hela hans lilla kropp liksom ramlade ut. Blå och stilla. Carro och Camilla trodde att han var död, han skrek inget, lät inte och rörde inte på sig. Camilla sprang till och med det in på toaletten och grät. Men jag var lugn och övertygad om att allt var bra. Det gjorde inte ont när han kom ut. Är fortsatt chockerad över det. Var såå övertygad om att det är själva ögonblicket bebis kommer ut som det gör som ondast men icke här. Fick upp honom på bröstet. Så liten! Så varm! De tog tillbaka honom, masserade honom och gav honom syrgas tills han kom igång och jag fick upp honom igen.

Min lilla lilla! Moderkakan lossnade helt lätt och gick att trycka ut, gjorde inte ont. Den såg ju väldigt fräsch ut och jag förstår folk som äter den! Haha nä, den såg ju himla äcklig ut men kan ju vara för att han hade bajsat i den och sånt. Storlaget ändå. Navelsträngen fick sitta kvar så länge som var möjligt för det ville jag. Ja sedan var han liksom här! Han hade inget fosterfett på sig när han kom och var heller inte blodig. Däremot hade han ett extra lager hud som han hade producerat i magen och nu höll på att skava av igen. Sååååå extremt sjuk sak att ha honom utanför magen! Jag fick en bristning grad två eftersom det även var någon muskel som brustit lite, men det var inget jag kände varken då eller efteråt, blev sydd och fick två bedövningssprutor i ljumskarna, det var det som var värst med hela förlossningen, men då var jag så hög på livet och honom att det gjorde liksom inget.

Det är redan ett halvår sedan, så knäppt. Min lilla docka. Som var så pytteliten och nu är så stor och kryper och sitter och fortfarande är den gulligaste jag vet. Tänk att såhär stark kärlek är möjlig. Jag är så lycklig över honom, att vi gjorde det; att vi gjorde honom. Det är det bästa jag någonsin har gjort.

Ja då var man tillbaka i mörkret då..

Jahapp. 6 stadiga grader, grått grått oändligt grått och regn. Så var det Göteborg är ja. Hade glömt det.

MEN OOOOOOH VARFÖR ÄR VI INTE KVAR I THAILAND?!

Detta undrar nog framförallt Bobbo som är ett litet nervvrak av jetlag och miljöbyte. Stackars stackars stackars! Så van vid värme; inte behöva ha massa kläder på sig, bada i stora havet, massa glada främlingar som pratar med honom och ler mot honom. Nu: Sverige. Han har gråtit sig hes. Har så dåligt samvete, vill bara åka tillbaka med honom.

Långsemester är en så himla bra grej och så bra för själen men att komma hem blir så himla bitterljuvt, med betoning på bitter.

Att gå från att ha som största dagliga beslut vilken strand an skall välja idag och vilken restaurang man skall gå på till att inte ens vilja gå utanför dörren pga vädret. Att gå från att vara ute hela tiden till att vara inne hela tiden och känna sig inläst. Jajajaaaaaaa jag förstår om det låter klagigt och bortskämt men man får faktiskt klaga ibland.

Där är en bild på min familj på stranden dagen innan vi åkte hem istället. Och obs! Det bittra i att inte längre se sig i spegeln på kvällen och konstatera att idag har jag visst blivit ännu brunare! Utan istället veta att nu går det mot vita tider igen. Här djupnar ingen solbränna.

Camilla och Bobbo på stranden tidigare den dagen; vi maxade med en strandturné.

Nej nu skall jag krypa ihop under täcket och krama min sovande bebis innan jag går upp igen (har redan varit uppe flera timmar men han somnade om så la oss i sängen istället) och försöker ta itu med denna dagen.

Min förlossning, del 2

Mer än en månad senare än jag skrev Min förlossning del 1 haha men här kommer del 2 av min förlossning! Sedan sist befinner jag mig alltså nu på sjukhuset med värkar.

Jag blev tillfrågad om jag ville ta ett bad och det ville jag ju gärna. Trots att det inte varit så skönt hemma.. blev visad till ett inplastat badkar som barnmorskan fyllde på med vatten, fick också isglass! Både en hallonglass och en colaglass, gott! Mennn värkarna kändes inte direkt bättre i badkaret.. Carro och Camilla turades om att spruta vatten i min svank och hälla vatten på min mage när värkarna kom. Jag fick en panocod (och ändrade väl där och då min tanke om en naturlig födsel..) Sedan höll badkaret på att svämma över och jag kunde inte tömma ur vatten för det var ju inplastat! Fick också reda på att det var detta badkaret jag skulle föda i om jag skulle föda i badkar så sa neeejtack till det^^, väldigt klaustrofobisk upplevelse alltså. Tror verkligen på att föda i vatten, men inte i DET badkaret. Barnmorskan var inte heller så pepp på den idén eftersom jag eventuellt höll på att få havandeskapsförgiftning och de behövde ha bättre koll på mig.

Här blev jag också iallafall väldigt pepp på lustgas så vi gav oss tillbaka in i det första rummet och jag fick testa lustgasen -älskade den!! Den gjorde inte så att smärtan försvann men lindade in den (eller min hjärna snarare:)) i lite vadd liksom, allt blev lite mjukare. Det togs också blodprov på mig. Hade med i journalen att jag var väldigt stickrädd och de hanterade verkligen det jättebra, hade bedövningssalva på och sånt innan men inte tillräckligt länge någon gång så kände ju ändå, men ÄNDÅ. Och alltså barnmorskorna, herregud vad bra de var! Hann med tre uppsättningar av barnmorska och sjuksyster och alla var verkligen så himla bra. Skam och skandal att personalen inom förlossningsvården inte har bättre löner och arbetsvillkor. Jag älskade dem <3

Efter jag badat visade det sig att vattnet inte hade gått på mig som jag trodde utan att det antagligen var rester av slemproppen som gjort allt så blött. Själva slemproppen lossnade för övrigt den 17 juli, på bf. Var en stor transperant snigel som hamnade på pappret när jag torkade mig haha. De kunde då äntligen alltså mäta hur öppen jag var och jag var 2.5 cm öppen, inte gigantiskt öppen alltså, men ändå lite. Öppnade mig så sakteliga under dagen, men väldigt sakteliga och på grund utav hotande havandeskapsförgiftning ville de att det skulle gå lite snabbare. Bobbos hjärtslag gick dessutom ner lite när värkarna var kraftiga.

Smygtog en bild på Carro och Camilla när de satt och åt. Jag själv ville inte ha någon mat jag blev erbjuden förrän.. de frågade om jag ville ha pannkakor och glass!! OM jag ville! Carro matade mig med denna rätt i två omgångar (för mm, klart man passar på att ta en påtår).

Framåt eftermiddagen gjorde de hål på hinnorna så vattnet gick, det visade sig att han hade bajsat i vattnet och jag fick smått panik över att han mådde dåligt för det hade jag ju hört att de kan bajsa i vattnet när de är stressade, bebisarna. Men det behövde det tydligen inte betyda. Jag fortsatte ta värkar ståendes men sedan jag blivit introducerad till lustgasen så uppskattade jag en heeel del att ligga ner. Värkarna intensifierades under dagen, som sig bör. Men på något sjukt sätt så lyckades jag hålla mig lugn under hela förlossningen, från start till slut. Tänkte på andningen hela tiden och höll andetaget djupt och stabilt. Lyckades peppa mig själv i huvudet med tankar som -jag kan, bebis kan. -ner, ner, ner. Tänkte på att ha axlarna nere och utslätad panna och vara avspänd i rumpan och händerna, tror det hjälpte väldigt mycket.

Här är det rätt intensivt alltså hahah. Mennnn photogenique är man ju alltid:D Ville vara naken och inte instängd i massa kläder.

Framåt kvällen började de prata om igångsättning och att jag i sådana fall borde ta epidural eftersom det skulle bli väldigt intensivt. Men jag ville varken bli igångsatt eller ta epidural, kände i hela mig att det här funkar och det får ta den tid det tar för det kommer gå. Ja jag hade ju tänkt att jag ville ha en helt naturlig födsel utan någon bedövning utöver akupunktur, hade till och med funderat på att föda hemma. Men ändrade mig. Och ändrade mig dessutom så lugnt, inget oh nej oh nej vad svag jag är!! Inte heller något jag dööööör, bedöva mig nuuuu! Utan mer konstaterande att okej nu vill jag prova.

Förresten, dosan på min mage som mätte mina värkar satt alltså fel och visade därmed jätteofta fel. Lustgasen skulle ju bara tas när jag hade en värk men värkarna syntes alltså då inte hela tiden på den där lilla monitorn och jag har typ ALDRIG känt mig så anklagad som när jag låg och sög i mig lustgasen så mycket jag kunde medan Carro och Camilla skeptiskt tittade på monitorn och sa åt mig att ta det lugnt hahahaha särskilt då som jag när jag kunde prata sa att men den funkar ju inte!

Jag kände mig så trygg. Det är liksom huvudminnet från hela förlossningen. Det gjorde ju jätteont allt men ändå var jag lugn och kände mig trygg med alla. Och smärtan var verkligen som en smärta som inte riktigt går att beskriva. Värkarna var som en väldigt kraftig kramp i nedre delen av magen och ryggen så det går ju visserligen att beskriva, men när allt tilltog och han till slut kom ut, det går inte att beskriva. Men det var en positiv smärta ändå, jag kände och visste ju att det var något viktigt som höll på att hända.

Carro och Camilla var så himla bra team runt mig, de masserade mig och höll på och gjorde allt så mycket lättare. Blir helt rörd när jag tänker på det, de var verkligen allt en som föder kan önska sig.

Hela dagen gick och det blev kvällen. Helt plötsligt ändrade jag mig helt från att inte ha velat ha epidural till att NU VILL JAG HA EPIDURAL, NU! Allt blev liksom för mycket. Så narkosläkare kallades dit och kom väldigt snabbt. Jag är som sagt sjukt stickrädd men kände ändå att det är värt det. Jag fick lägga mig på sidan och skulle ligga heeeeelt still. Inte helt lätt för en som hatar nålar så mycket som jag gör att anpassa mig till en sådan situation. Men var också väldigt hög på lustgas kan tilläggas.. märkte faktiskt inte av vare sig själva bedövningssalvan eller själva epiduralen särskilt mycket.

Efter ett tag verkade bedövningen och det var som om det stora lugnet slog till. Det gjorde fortfarande ont, men topparna kapades. Carro och Camilla ombads gå ut ett tag och ta lite frisk luft och köpa något snacks eller något, så de fick en paus. Sköterskan Sandra stannade med mig, satte på lugn avslappningsmusik och masserade mina händer. Jag hade en bild på mamma med mig så varje gång jag tittade upp mötte jag hennes blick. Allting brast liksom då, att få lite vila i kroppen, den snälla sköterskan och så mamma där, kände också av henne där, som att hon var med och vakade över mig. Började gråta av allts storhet och mammasaknaden. Att JAG nu skulle bli mamma alldeles strax och att MIN mamma inte var där i fysisk person och inte skulle få träffa bebisen som fysisk person. Så gick Bobbos hjärtslag ner drastiskt, doktor tillkallades, barnmorskan kom tillbaka, en som gjorde ett ultraljud på plats kom dit och allt var väldigt dramatiskt, jag märkte av att alla var rätt påverkade men av någon konstig anledning var jag lugn. Jag visste att allt skulle gå bra. Jag trodde här att det skulle bli ett akut snitt men det var inget prat om det.. Carro och Camilla kom tillbaka mitt i allt ståhej och blev såklart också väldigt oroliga. Så konstig grej när det sker så mycket saker I en, att man inte kan göra något själv men att det är i en själv det sker. Ja och hur gick det sedan då? Jamen det tar vi väl och tar en titt på i den avslutande delen om min förlossning som kommer mycket mer snart än den 2, i en blogg nära dig!