Tag Archive | amning

Att sluta amma

Det extremt ambivalenta och melankoliska i att sluta amma NU. Det sker liksom NU.

Kan ju backa lite. Som nämnts kanske både en och tusen gånger så ville jag ju inte ha barn tidigare i livet, att amma var med i det paketet på saker jag inte ville. Att ha en bebis fastsugen på mitt bröst, sugandes ut saker från min kropp tedde sig liksom heeeelt absurt. Även när vi började försöka få barn var jag inne på att inte amma, det verkade liksom fortfarande som något som mer var för galna människor som ammade sina barn tills de var tio år.

Men på samma sätt som mina tankar gick från att föda nedsövd och med kejsarsnitt, till att föda vaginalt, utan bedövning samt hemma -landade ju på ett mellanting där, på sjukhus, vaginalt men med bedövning- så ändrade sig mina tankar kring amning. Inte att jag tänkte att ja jag kommer minsann amma mitt barn tills han är tio år! Men iallafall att jag skulle försöka amma och se om det gick.

Jag var rädd för att bli hetsad till amning av barnmorskor efter födseln, hade hört att det var något som skedde och var inne på att skriva i mitt förlossningsbrev att ingen fick tjata på mig, hetsa eller ta i mina bröst utan min tillätelse för att visa hur det skulle gå till. Vet inte om det brukar vara så alltså men hade hört några mardrömshistorier och ville inte att någon skulle få förstöra något av min födselupplevelse. Inte det att jag inte hade sagt ifrån alltså, jag tvekar ju inte två gånger att säga ifrån men ville liksom inte bli störd. Ändrade mig sedan till att jag skulle ta upp det på plats om det visade sig bli så istället, och hade ju inte ens något förlossningsbrev till slut. Ingen tjatade heller, han började amma nästan med en gång när han kom ut, kanske var det därför.

Sedan dess har han ammat. Och jag har varit en så stolt ammare! Trodde inte heller att jag skulle vilja amma offentligt, inte för att behaga andra som skulle kunna motsätta sig utan för att jag tänkte att jag inte ville visa mina bröst hur som helst. Haha ja jag vet mycket väl att jag gjort just det på scener världen över under flera år men detta var liksom en helt annan sak. Visade sig dock att det inte var några problem heller. Jag slängde fram mina bröst så fort han antydde att han behövde äta. Jag har ammat på tågstationer, på flygplatser, när jag har gått på och av tåg och flyg, på stränder, på parkeringsplatser, på bänkar i stan, på bänkar i park. På polisstationen när vi skulle skaffa pass till honom. Ja, där det har behövts helt enkelt.

Jag trodde inte att jag skulle ha några problem med om det inte skulle gå att amma av någon anledning, att jag skulle känna mig som att något var fel eller något och det tror jag verkligen inte heller att jag skulle ha gjort. Men nu funkade det och jag har varit så stolt över att kunna ge mitt barn en mat som min kropp producerat just efter hans behov, att han dessutom föredragit den maten och vägrat flaska med ersättning, eller ens flaska med min utpumpade mjölk. Ja, det har varit lite jobbigt ibland också och inte alls som vi hade tänkt från start. Vi hade ju tänkt att vi skulle dela på matningen 50/50, att Carro skulle mata honom med utpumpad mjölk på flaska för att det skulle blir helt jämställt. Men han ville inte och vi tyckte synd om honom när han grät så han fick amma istället. Ibland drack han från nappflaska ändå, när jag åkte till Ullared med min bror och sådant, men då kände jag i brösten när han var hungrig, så sjuk grej! Men ringde Carro när jag trodde att det var så och då åt han precis då. Så märkligt att kunna känna i brösten när ens bebis är hungrig.

Jag funderade innan hur det skulle kännas att amma egentligen, trodde jag skulle känna mjölken flöda genom bröstet på något sätt, men det kändes ju inte alls, inte gjorde det ont heller. Däremot fick jag tidigt D-mer, kraftig ångest just när mjölken började drivas ur kroppen. Så knäppt att det inte pratas mer om det, för det verkar vara rätt vanligt märkte jag när jag började prata med andra om det. Annars har det aldrig varit några problem med min amning, förutom mjölkstockning två gånger med spända bröst och frossa.

Mjölken har flödat, när han var minibebis trodde jag så ofta att jag skulle råka kväva honom med all mjölk för det kom mycket och han åt intensivt så han satte ofta i halsen. Men fick lära mig att bebis inte kan dö genom att sätta vätska i halsen.

I 9 månader har han ammat men nu kände jag att det räcker. För att det inte skall bli svårare för honom att sluta sedan om han ammat längre, för att vi skall kunna dela på nattningarna och när han vaknar på natten. Innan har han somnat ammandes och vaknat när han vill amma. Han äter ju fast föda också nu, flera mål om dagen och älskar det. Framförallt älskar han den maten vi äter och har börjat vägra all barnmatsburk som gett honom ibland, han föredrar indiska smaker. Det var dags nu, jag kände det i hela kroppen, vi har långsamt trappat ner innan men blivit kvar vid läggnings och nattamningen.

Tog en sista amning igår när han skulle sova middag och fick kämpa för att inte börja gråta. Det är mitt beslut men det är ett så dubbelt beslut. Jag har bestämt mig men vacklar. Trodde aldrig att jag skulle bli så fäst vid amning, vem är jag liksom? Men blev väl hög på oxytocinet eller nåt, jag vet inte. Men det är svårt iallafall.

Inatt var alltså första natten utan amning och det var hjärtskärande! Han vaknade och skrek skrek skrek flera gånger, till slut gick jag upp med honom och han drack välling och somnade om en stund. Jag ville bara gråta hela natten, säga till Carro som var den som låg bredvid honom istället för jag, att du vi struntar i det här, vi fortsätter amningen. Men höll mig tyst. När vi gått upp var han glad igen, var som vanligt och lekte och skrattade. Jag fick pumpa ur brösten som var som två betongblock, när Carro också kommit upp. Fyllde upp en nappflaska från varje bröst. Så konstig grej att hälla ut det bara, pumpa ut och hälla ut istället för att mätta min bebis med det. Men nu är det färdigt med bröstmjölk till bebis, och det kommer bli bra för oss alla det vet jag, men det känns så melankoliskt, så bitterljuvt och så himla konstigt. Trodde verkligen aldrig att jag skulle reagera såhär på något jag från början inte ens kunde tänka mig, men livet fortsätter att överraska.