Tag Archive | förlossningsberättelse

Min förlossning del 4; födseln

Ooookej det finns ju rimligtvis inget som kan bota tillbaks-i-gråa-Sverige-efter-två-månader-i-Thailand-ångesten nu mer än att prata om min förlossning för alltså eeeh det är det bästa jag har varit med om typ. Såå sjukt! Jag, som innan inte ens velat ha barn, ABSOLUT inte velat föda dem, och DEFINITIVT inte vaginalt, är så kär i mitt förlossningsögonblick. Jag skulle alltså kunna göra det igen, jag kände det nästan direkt efter att han hade kommit; det här vill jag göra igen. Det gjorde ont, såklart det gjorde ont! Men det var så fantastiskt, det var så fint. Det var liksom kärlekens ultimata spets. Efteråt fanns det inget jag hellre ville prata om, ville älta det sönder och samman.

Jag har missat några saker i de tidigare delarna om min förlossning, såklart. Svårt att hålla koll på allt för det var ju så mycket, så intensivt. Men okej vart slutade vi nu då, jag hade fått epidural, jag hade gråtit med Sandra, jag var 7 cm öppen när jag fick epiduralen; det glömde jag att skriva. Läkare kom in, eller alltså det blev ett himla halabaloo där ett tag. Han mådde inte bra av mina värkar. Hans hjärtslag flimrade. Carro och Camilla som hade blivit ombedda att gå ut ett tag för att få en paus från allt kom tillbaka mitt i allt och med alla personer inne på rummet. De fick panik, givetvis. Men jag låg där lugn mitt i allt kaos, som stormens öga, som jag så ofta hamnat i tidigare i livet; KAOS runtom, men lugnt när man är den allt kaos kretsar runt. För jag visste att det är ingen fara, jag kände det så starkt, allt kommer bli bra. Jag tror det var mammas förtjänst, att hon var där och visste och lugnade mig. Jag fick brikanyl för att värkarna skulle stanna av lite, det var för intensivt för honom. Varje gång jag la mig på sidan blev det för starkt. När jag låg på rygg var det lugnt igen. Att ligga på rygg och föda fanns inte ens i min bok, jag ville ju vara aktiv, stå upp och ta emot honom själv. Men allt går ju inte att rå på, trots allt.

Ja det hade ju pratats en del om värkstimulerande men det behövdes inte då, jag öppnade mig. Jag tömdes på kiss och det blev mer än en liter, rekord för barnmorskan som gjorde det haha, har alltid varit en storkissare..

Efter att ha vilat lite efter all uppståndelse och brikanyl tog värkarna vid igen. Barnmorskan uppmanade mig att ställa mig upp vilket kändes som ett skämt. Ställa mig upp?! När jag kan ligga här och vila med en kudde under knäna i typ den bekvämaste positionen jag någonsin varit i?? Lyckades förhala det hela lite men gick sedan med på att ställa mig upp. Trycket nedåt förflyttades snabbt bakåt och jag var övertygad om att nu bajsar jag faktiskt ner mig. Jag lutade mig mot den där gå-stå-stolen jag använt en del i den tidigare fasen och Carro satt bakom mig och pressade ihop mina höfter vilket ledde till att jag var övertygad om att jag skulle bajsa på Carro och sa till henne flera gånger att akta skorna. Hahaha så sjukt kul att jag inte insåg att hade jag nu bajsat ner mig så hade jag ju gjort det rakt i hennes ansikte eftersom det var där hennes ansikte var, ändå var det hennes SKOR jag var orolig för^^

Hade lyssnat på musik innan, förberett en lista och så men i denna intensiva stund, för tro mig det var intensivt! Ville jag ha musiken rakt i öronen med hörlurar och på högsta nivå. Jag hade också hårdragit ner det och ville bara lyssna på två låtar om och om igen; Outskirts of life och Son of evil med GG Allin. HAHAHA jag typ dör av rolighet över mitt låtval i denna situation men gjorde det dessutom även där. Jamen min älskade GG, bajspunk och det mest scumfuc-ögonblicket i mitt liv. Lyssnade på musiken, det pyste bajsvatten ur mitt underliv efter att Bobbo då bajsat i fostervattnet och det rann ur mig ännu mer när jag stod upp, att jag dessutom var övertygad om att jag skulle bajsa ner mig. Säkert lustgasens förtjänst också men jag höll på att skratta ihjäl mig. Tänkte att jag måste döpa det här barnet till Scumfuc alltså. -Jag kommer bajsa ut honom. Sa jag på allvar till barnmorskan och trodde verkligen att jag skulle göra det, att han skulle komma ut ur fel hål liksom, det kändes verkligen så. -Tryck på. Sa hon och jag sa -Men kuk i helvete!! Vilket var den enda svordomen jag drog till med under hela förlossningen. Att tänka på förlossningen som en katarsis hjälpte verkligen, jag kände hur gammal ångest lossnade från insidan av min kropp, jag förstod och accepterade att det gör ont när det sker för den har suttit där så jävla hårt. Men nu sa jag men kuk i helvete och jag menade det för det var så sjukt intensivt och jag var så frustrerad över att barnmorskan satt där på en stol bara och sa till mig att trycka neråt när jag kände att men hallå jag kommer ju bajsa ut honom nu, skall han bara ramla rakt ner på golvet eller?! Efter en stund sa hon till mig att lägga mig ner på rygg igen vilket jag gärna gjorde. Jag hade varit så orolig över att jag inte skulle förstå när man skulle krysta och sånt, att det inte alls skulle komma sådär naturligt för mig som jag hört om. Men både när jag stod upp och när jag lagt mig ner var det rätt självklart när det skulle ske, det kom liksom bara och jag typ grymtade. Hade skämtat flera gånger innan och dragit av sådana där ljud man övade på profylaxkursen, det blev inga sådana ljud när det hela skedde.

När jag väl låg ner fick jag känna mellan mina ben och kände en bit av hans huvud; som en hårig liten apelsinklyfta. Sedan var det som att okej det finns inget alternativ nu kör jag en krystvärk, hejdå. Drog en och tryckte på nedåt och så bara plopp, kom hans huvud ut. Haha så sjukt, men det var verkligen så. Hade hört så mycket om ring of fire, hade varit så inne på att ta det försiktigt så jag inte sprack, men han bara ploppade. Barnmorskan blev chockad även hon. Hans lilla huvud var blått och han hade navelsträngen runt halsen. Det var därför hans hjärtslag varit så till och från och därför han blivit så påverkad av värkarna. -Jaha, en asperger till, sa jag lugnt när jag fick höra om läget. Jag kopplar nämligen hårt ihop navelsträng runt hals med asperger. Finns inget bevisat på det, ännu, men kommer säkert. Hursomhelst så kom det liksom ingen mer värk, kanske var kroppen chockad över vad som hänt. Så det gick en liten stund innan det kom en och jag tryckte på och hela hans lilla kropp liksom ramlade ut. Blå och stilla. Carro och Camilla trodde att han var död, han skrek inget, lät inte och rörde inte på sig. Camilla sprang till och med det in på toaletten och grät. Men jag var lugn och övertygad om att allt var bra. Det gjorde inte ont när han kom ut. Är fortsatt chockerad över det. Var såå övertygad om att det är själva ögonblicket bebis kommer ut som det gör som ondast men icke här. Fick upp honom på bröstet. Så liten! Så varm! De tog tillbaka honom, masserade honom och gav honom syrgas tills han kom igång och jag fick upp honom igen.

Min lilla lilla! Moderkakan lossnade helt lätt och gick att trycka ut, gjorde inte ont. Den såg ju väldigt fräsch ut och jag förstår folk som äter den! Haha nä, den såg ju himla äcklig ut men kan ju vara för att han hade bajsat i den och sånt. Storlaget ändå. Navelsträngen fick sitta kvar så länge som var möjligt för det ville jag. Ja sedan var han liksom här! Han hade inget fosterfett på sig när han kom och var heller inte blodig. Däremot hade han ett extra lager hud som han hade producerat i magen och nu höll på att skava av igen. Sååååå extremt sjuk sak att ha honom utanför magen! Jag fick en bristning grad två eftersom det även var någon muskel som brustit lite, men det var inget jag kände varken då eller efteråt, blev sydd och fick två bedövningssprutor i ljumskarna, det var det som var värst med hela förlossningen, men då var jag så hög på livet och honom att det gjorde liksom inget.

Det är redan ett halvår sedan, så knäppt. Min lilla docka. Som var så pytteliten och nu är så stor och kryper och sitter och fortfarande är den gulligaste jag vet. Tänk att såhär stark kärlek är möjlig. Jag är så lycklig över honom, att vi gjorde det; att vi gjorde honom. Det är det bästa jag någonsin har gjort.

Min förlossning, del 2

Mer än en månad senare än jag skrev Min förlossning del 1 haha men här kommer del 2 av min förlossning! Sedan sist befinner jag mig alltså nu på sjukhuset med värkar.

Jag blev tillfrågad om jag ville ta ett bad och det ville jag ju gärna. Trots att det inte varit så skönt hemma.. blev visad till ett inplastat badkar som barnmorskan fyllde på med vatten, fick också isglass! Både en hallonglass och en colaglass, gott! Mennn värkarna kändes inte direkt bättre i badkaret.. Carro och Camilla turades om att spruta vatten i min svank och hälla vatten på min mage när värkarna kom. Jag fick en panocod (och ändrade väl där och då min tanke om en naturlig födsel..) Sedan höll badkaret på att svämma över och jag kunde inte tömma ur vatten för det var ju inplastat! Fick också reda på att det var detta badkaret jag skulle föda i om jag skulle föda i badkar så sa neeejtack till det^^, väldigt klaustrofobisk upplevelse alltså. Tror verkligen på att föda i vatten, men inte i DET badkaret. Barnmorskan var inte heller så pepp på den idén eftersom jag eventuellt höll på att få havandeskapsförgiftning och de behövde ha bättre koll på mig.

Här blev jag också iallafall väldigt pepp på lustgas så vi gav oss tillbaka in i det första rummet och jag fick testa lustgasen -älskade den!! Den gjorde inte så att smärtan försvann men lindade in den (eller min hjärna snarare:)) i lite vadd liksom, allt blev lite mjukare. Det togs också blodprov på mig. Hade med i journalen att jag var väldigt stickrädd och de hanterade verkligen det jättebra, hade bedövningssalva på och sånt innan men inte tillräckligt länge någon gång så kände ju ändå, men ÄNDÅ. Och alltså barnmorskorna, herregud vad bra de var! Hann med tre uppsättningar av barnmorska och sjuksyster och alla var verkligen så himla bra. Skam och skandal att personalen inom förlossningsvården inte har bättre löner och arbetsvillkor. Jag älskade dem <3

Efter jag badat visade det sig att vattnet inte hade gått på mig som jag trodde utan att det antagligen var rester av slemproppen som gjort allt så blött. Själva slemproppen lossnade för övrigt den 17 juli, på bf. Var en stor transperant snigel som hamnade på pappret när jag torkade mig haha. De kunde då äntligen alltså mäta hur öppen jag var och jag var 2.5 cm öppen, inte gigantiskt öppen alltså, men ändå lite. Öppnade mig så sakteliga under dagen, men väldigt sakteliga och på grund utav hotande havandeskapsförgiftning ville de att det skulle gå lite snabbare. Bobbos hjärtslag gick dessutom ner lite när värkarna var kraftiga.

Smygtog en bild på Carro och Camilla när de satt och åt. Jag själv ville inte ha någon mat jag blev erbjuden förrän.. de frågade om jag ville ha pannkakor och glass!! OM jag ville! Carro matade mig med denna rätt i två omgångar (för mm, klart man passar på att ta en påtår).

Framåt eftermiddagen gjorde de hål på hinnorna så vattnet gick, det visade sig att han hade bajsat i vattnet och jag fick smått panik över att han mådde dåligt för det hade jag ju hört att de kan bajsa i vattnet när de är stressade, bebisarna. Men det behövde det tydligen inte betyda. Jag fortsatte ta värkar ståendes men sedan jag blivit introducerad till lustgasen så uppskattade jag en heeel del att ligga ner. Värkarna intensifierades under dagen, som sig bör. Men på något sjukt sätt så lyckades jag hålla mig lugn under hela förlossningen, från start till slut. Tänkte på andningen hela tiden och höll andetaget djupt och stabilt. Lyckades peppa mig själv i huvudet med tankar som -jag kan, bebis kan. -ner, ner, ner. Tänkte på att ha axlarna nere och utslätad panna och vara avspänd i rumpan och händerna, tror det hjälpte väldigt mycket.

Här är det rätt intensivt alltså hahah. Mennnn photogenique är man ju alltid:D Ville vara naken och inte instängd i massa kläder.

Framåt kvällen började de prata om igångsättning och att jag i sådana fall borde ta epidural eftersom det skulle bli väldigt intensivt. Men jag ville varken bli igångsatt eller ta epidural, kände i hela mig att det här funkar och det får ta den tid det tar för det kommer gå. Ja jag hade ju tänkt att jag ville ha en helt naturlig födsel utan någon bedövning utöver akupunktur, hade till och med funderat på att föda hemma. Men ändrade mig. Och ändrade mig dessutom så lugnt, inget oh nej oh nej vad svag jag är!! Inte heller något jag dööööör, bedöva mig nuuuu! Utan mer konstaterande att okej nu vill jag prova.

Förresten, dosan på min mage som mätte mina värkar satt alltså fel och visade därmed jätteofta fel. Lustgasen skulle ju bara tas när jag hade en värk men värkarna syntes alltså då inte hela tiden på den där lilla monitorn och jag har typ ALDRIG känt mig så anklagad som när jag låg och sög i mig lustgasen så mycket jag kunde medan Carro och Camilla skeptiskt tittade på monitorn och sa åt mig att ta det lugnt hahahaha särskilt då som jag när jag kunde prata sa att men den funkar ju inte!

Jag kände mig så trygg. Det är liksom huvudminnet från hela förlossningen. Det gjorde ju jätteont allt men ändå var jag lugn och kände mig trygg med alla. Och smärtan var verkligen som en smärta som inte riktigt går att beskriva. Värkarna var som en väldigt kraftig kramp i nedre delen av magen och ryggen så det går ju visserligen att beskriva, men när allt tilltog och han till slut kom ut, det går inte att beskriva. Men det var en positiv smärta ändå, jag kände och visste ju att det var något viktigt som höll på att hända.

Carro och Camilla var så himla bra team runt mig, de masserade mig och höll på och gjorde allt så mycket lättare. Blir helt rörd när jag tänker på det, de var verkligen allt en som föder kan önska sig.

Hela dagen gick och det blev kvällen. Helt plötsligt ändrade jag mig helt från att inte ha velat ha epidural till att NU VILL JAG HA EPIDURAL, NU! Allt blev liksom för mycket. Så narkosläkare kallades dit och kom väldigt snabbt. Jag är som sagt sjukt stickrädd men kände ändå att det är värt det. Jag fick lägga mig på sidan och skulle ligga heeeeelt still. Inte helt lätt för en som hatar nålar så mycket som jag gör att anpassa mig till en sådan situation. Men var också väldigt hög på lustgas kan tilläggas.. märkte faktiskt inte av vare sig själva bedövningssalvan eller själva epiduralen särskilt mycket.

Efter ett tag verkade bedövningen och det var som om det stora lugnet slog till. Det gjorde fortfarande ont, men topparna kapades. Carro och Camilla ombads gå ut ett tag och ta lite frisk luft och köpa något snacks eller något, så de fick en paus. Sköterskan Sandra stannade med mig, satte på lugn avslappningsmusik och masserade mina händer. Jag hade en bild på mamma med mig så varje gång jag tittade upp mötte jag hennes blick. Allting brast liksom då, att få lite vila i kroppen, den snälla sköterskan och så mamma där, kände också av henne där, som att hon var med och vakade över mig. Började gråta av allts storhet och mammasaknaden. Att JAG nu skulle bli mamma alldeles strax och att MIN mamma inte var där i fysisk person och inte skulle få träffa bebisen som fysisk person. Så gick Bobbos hjärtslag ner drastiskt, doktor tillkallades, barnmorskan kom tillbaka, en som gjorde ett ultraljud på plats kom dit och allt var väldigt dramatiskt, jag märkte av att alla var rätt påverkade men av någon konstig anledning var jag lugn. Jag visste att allt skulle gå bra. Jag trodde här att det skulle bli ett akut snitt men det var inget prat om det.. Carro och Camilla kom tillbaka mitt i allt ståhej och blev såklart också väldigt oroliga. Så konstig grej när det sker så mycket saker I en, att man inte kan göra något själv men att det är i en själv det sker. Ja och hur gick det sedan då? Jamen det tar vi väl och tar en titt på i den avslutande delen om min förlossning som kommer mycket mer snart än den 2, i en blogg nära dig!

Min förlossning, del 1

Den här lilla skatten fyller 5 månader idag!

Och jag ligger och skall sova men är sådär piggtrött och kom att tänka på att men hallå jag har ju inte berättat om min förlossning här i bloggen! Denna storslagna händelse som väl ja, faktiskt är det största jag har varit med om. SÅ vad passar väl bättre än att jag börjar göra just det just nu?

Det var så konstigt för det var liksom både en lång och kort upplevelse, en lugn men ändå väldigt dramatisk, det var liksom allt.

Mitt beräknade förlossningsdatum var den 17 juli, han föddes den 21a, fast typ halv ett på natten så nästan den 20e:P Jag gjorde vad jag kunde för att få det hela att sätta igång, hade ätit många dadlar varje dag i flera veckor, massvis med ananas de sista dagarna och även champagne som en mild form av förlossningsdrinken. Var inte så pepp på ricinolja som det är i den ursprungliga förlossningsdrinken, så förfinade det aningens..

På kvällen den 19e började jag känna att saker var på g, jag kunde inte sätta fingret på det men kände bara att things about to happen här alltså.. Vi gick och la oss och Carro somnade, strax därefter fick jag min första värk. En rätt mild sådan men jag förstod ändå med en gång var det var. Hade varit rätt orolig för det innan, hur skall jag veta hur det känns och vad som är en riktig värk?! Men jag förstod. Det blev liksom ingen sömn den natten. Jag lät Carro sova så länge jag kunde eftersom jag tänkte att hon behöver vara pigg så hon kan stötta mig igenom det här när det verkligen kommer behövas. I början fick jag en värk kanske en gång i halvtimmen, det kändes som starka sammandragningar i nedre delen av magen och var väl rätt uthärdligt de första timmarna.. Vid 3 tände jag ett kanelljus inne på badrummet (hade köpt detta ljus specifikt för detta ändamål) och tog ett bad för hade ju hört så himla gott om bad, ville till och med föda i vattnet, samt naturligt utan smärtlindring, men mer om det senare.. Hur som helst så kunde jag bara bada en liten stund för det var inte alls skönt utan bara jobbigt. Jag tror det var här någon gång Carro vaknade., Jag plockade fram min mjukisälg som jag haft sedan jag var liten (och numera förvarar i en låda under sängen, never grow up – its a trap) och tryckte henne mot min mage när det kom värkar för nu började det göra rätt rejält ont. Värmde även en vetekudde som jag tryckte omväxlande mot magen och ryggen. På något sätt kunde jag här somna lite, men bara tre kvartar i taget för varje kvart kom det en ny värk och att vakna av dem gjorde ännu ondare än att ta dem när jag var vaken. Fast obs! Eliminerade ord som ont under denna process, tänkte på det som intensivt istället. Dessa tre kvartar var iallafall vad jag sov på hela natten. Framåt morgonen bredde Carro de smörgåsar jag ville ha med mig på förlossningen- hönökakor med ost och gurka och hällde upp Fireball i en fickplunta (Fireball var nämligen tänkt att ta när bebis kommit ut. Älskar Fireball, längtade mycket efter Fireball under graviditeten). Jag laddade ner en värkapp för att mäta hur ofta värkarna kom och vi informerade Camilla på nedervåningen om att det snart var dags att åka in, hon skulle nämligen också vara med. När det gick ner mot 7 minuter mellan värkarna var det rätt outhärdligt alltså så jag ringde in och sa att jag tänkte komma nu, det tänkte de dock inte alls på Östra, där jag skulle föda, utan sa istället att jag skulle ta en alvedon. Efter en stund orkade jag inte tjata emot längre, tänkte att jaja jag får väl föda hemma då om du nu är så jävla dum i huvudet och inte fattar att det här är på g, och tog en alvedon. Varje gång det kom en värk registrerade jag det i appen som också visade hur lång den i genomsnitt var och därmed också kunde visa när den började klinga av. En liten stund senare tvingade jag Carro att ringa in och skrek i bakgrunden när jag hörde att hon i telefonen protesterade igen att -SÄG BARA ATT VI KOMMER NU ÄNDÅ! Och vägrade något annat såå vi packade ihop oss i bilen och vid 8 for vi iväg till sjukhuset! Nu var värkarna täta och de tre jag fick i bilen var totalt okul. Det var en så absurd känsla att gå från bilen in på sjukhuset i dagsljus, knappt ha sovit något, dessa värkar som kändes som att jag skulle gå av på mitten och vetskapen om att härifrån kommer jag komma ut med ett barn, mitt barn kommer snart att födas.

Vi blev visade till ett rum som jag inte alls trodde skulle bli det rummet jag skulle föda i men det visade det sig att det visst skulle bli! Mina trosor var helt plaskvåta så jag var rätt säker på att vattnet hade gått, de skickades iväg på analys och jag, som innan sagt att jag ville ta mina värkar upprätt, började göra just det på till exempel en stå och gåstol som fanns på rummet

Fick ett par snygga nättrosor också med en tjock binda i för att samla upp eventuellt resterande vatten. Det absolut bästa när en värk kom var när Carro hårt pressade ihop mina höfter. Hon hade väldigt mycket träningsvärk i armarna efter denna förlossning:DJa, här står jag och skrattar också, man är ju ändå sjuk i huvudet haha.. Nämen jag skrattade mig igenom en väldigt stor del av förlossningen faktiskt haha.. störd alltså.

Gainomax blåbär rekommenderar jag extremt varmt till alla som planerar att föda! Jag drack flera stycken och när det var svårt att äta så funkade det väldigt bra att få i sig lite flytande mat på detta sätt. Annat jag ville ha med – och hade, var hönökaksmörgåsarna då, några burkar Coca cola, en Marabou salta mandlar chokladkaka, ett par Plopp och Dextrosol druvsocker. Banden som sitter på mig mätte ett mina värkar och det andra Bobbos puls. Det som mätte mina värkar satt dock skevt på något sätt hela tiden så det stämde ofta inte alls – extremt provocerande! Jag ville ta av det flera gånger..

Jag hade sagt i min journal att jag ville ha smärtlindringsakupunktur så fort vi kom in men detta förhalades hela tiden och jag hade rätt fullt upp med värkarna så glömde av det emellanåt också,

Mitt blodtryck var högt så det hölls lite koll på mig. Jag ville veta hur mycket öppen jag var men eftersom de inte visste om det var mitt vatten som hade gått så ville de inte kolla efter förrän analysen av detta var klar, har vattnet fått är det nämligen extra infektionskänsligt och då vill de inte hålla på att kolla sådant för mycket. Om jag minns rätt.

Vi fick gå på en liten visning av avdelningen och jag haltade efter och hade värkar som var helt hysteriska och jag fattade inte varför jag skulle gå runt och få reda på allt det här just NU, men Carro gick med mig efter de andra och stöttade upp mig när jag veks. Det var så konstigt också för jag var liksom inte så förberedd på att värkarna skulle göra sådär ont, eller jag menar kännas sådär intensivt. Trodde ju att det var själva utsrivningsprocessen som skulle vara jobbig.. Var dock fortfarande fast besluten om att ha en naturlig födsel utan medicinsk smärtlindring trots att jag förstod att det här kommer inte kännas mindre framöver direkt..

Nämnas bör väl också att jag sedan ett tag tillbaka tänkt på min förlossning som en katarsis, en ultimat rening och rensning på gammal skit som ligger kvar, psykiska ärr på insidan från saker man varit med om genom livet och inte fullt bearbetat. Och det gjorde jag även nu. När det rev genom min kropp visualiserade jag hur gammalt skräp lossnade från insidan, att det var därför det gjorde ont, för det här behövde lossas och komma ut och ja, då gör det ont för det måste göra ont för det är stort och viktigt. Jag tror det hjälpte mig att tänka så.

Pausar här just nu, det här ofantligt stora kan inte skrivas rakt av såhär i ett inlägg bara. Såå, to be continued!