Tag Archive | livskris

Projekt: eliminera tankar.

Mm denna funderande bild av Emelie Norin från förra året vid denna tiden får illustrera detta inlägg.

Jag har ett projekt just nu. Insåg precis att det kommer låta som att jag försöker göra mig själv lite dum i huvudet, men nej det är inte det. Även om att vara lite dum i huvudet har varit en dröm för mig så länge jag kan minnas. Att inte känna av allt så jävla mycket, att kunna blockera och inte ta in folks känslor vore så skönt! Att få vara ifred från andra i mig, som ett mjukt vadd runt hjärnan. För jag tar in överdrivet mycket, känner av stämningar, vad andra tycker och känner alltför väl. Och så bryr jag mig så himla mycket om allt jobbigt i världen. Att inte ha det där, utan istället ett vadd, lockar mycket.

Men hur som helst, åter till mitt projekt!

Mitt projekt är att eliminera massa tankar. Jag har så sjukt mycket tankar som susar omkring. Visst, alla har mer eller mindre omedvetna tankar men jag skojar inte när jag säger att jag har MER. Miljoners miljarders tankar tänks här. På samma gång. Inte bara massa vettiga tankar såklart, inte heller bara massa nojjigt analyserande tankar, inte bara massa insikter utan så sjukt mycket tankar om ALLTING! Jag har rätt svårt att koncentrera mig och fokusera, på grund av alla tankar. Jag kan sitta i ett samtal och helt plötsligt inse att jag inte har en aning om vad vi pratar om för mina tankar har varit på helt andra ställen (nej du ser, inte ens på ett annat STÄLLE utan massa olika ställen). Jag kan ha pratat på under tiden dessutom, är superdålig på multitasking men just där klarar jag det ibland. Eller så märker jag det hela på att jag märker att den andra har märkt att jag är helt tyst och kanske dessutom helt borta i blicken.

Att ha alla dessa tankar är nog en bidragande orsak till att jag har sådan hög grundstress hela tiden, och därmed så lätt ramlar över gränsen till superstress. Jag har haft det så här så länge jag kan minnas och det är inget bara jag har märkt av då, jag har fått höra det sedan jag var liten och jag har även hört det av mediala personer som luskat sig in i mitt huvud. Tankarna är i överflöd, och just det där att alla skall tänkas på samma gång. Blir ju tokig. SÅ jag vill inte vara stressad, jag vill vara lugn. Jag vill kunna fokusera på den jag pratar med när jag pratar med någon, jag vill vara NÄRVARANDE haha, usch ett sådant uttryck. Men det vill jag.

En sak som alltid har gett mig lugn och fokus är när jag målar, då luckras tankarna upp likt en dimma som lättar typ. Så det har jag ju att ta till även nu i detta projekt. En annan grej jag gör är att jag har slutat kolla på instagram, bilder triggar helt enkelt igång för mycket tankar i mig. Meditation hjälper såklart till så skall försöka ägna mig åt mer meditation i längre stunder. Att läsa hjälper också med fokuset så skall öka på mitt läsande. Jag ha börjat lyssna på poddar, det har jag inte direkt gjort innan. Jag lyssnar på podd på väg till och från jobbet och jag lyssnar på lunchrasten. Är rätt bra på att fokusera på det då och har inte utrymme för att tänka helt fritt i 1000 km/h. Det underlättar att jag har hittat ett nytt intresse; hudvård. Ett inte dödsviktigt intresse för mig men peeeeerfekt att fokusera på! Det har inget med världens orättvisor att göra och jag behöver faktiskt ta en liten paus från att må dåligt för allt som händer. Så jag lyssnar på poddar i ämnet, kollar runt bland olika produkter, rådfrågar Carros exfru som är superbra på området och läser bloggar om hudvård. När jag märker att tankarna åker iväg till allt (de gånger jag märker det), försöker jag rikta dem tillbaka till just hudvård, det har blivit som min trygga hamn i ett vilt hav haha. Jag har också börjat stänga av ljudet på min telefon och lägga undan den när jag kommer hem från jobbet. Eliminerar helt enkelt intryck för att inte addera nya tankar som kan tänkas. Nästa steg blir väl lobotomering. Hähä, nä. Men detta är iallafall vad jag pysslar med just nu. Någon som har samma problem och i sådana fall, eller även om man inte har samma problem; något tips på hur en bäst eliminerar tankar och lär sig fokusera på en sak i taget?

EDIT!

Yoga är bra såklart. Vill ha en bra yogastudio+lärare nära mig. Någon som vet något på Hisingen? Eller ja är det superbra så funkar vart som helst i Göteborg:)

Borde och behöver yoga, japp.

Hårkris!

Ja här står jag och har en grav hårkris. Nä det syns ju inte för jag ser ju så glaaad ut. Ja det är en av de stora fördelarna med att tidigare ha levt med borderline under flera år; du lär dig att se glad ut även om du mår hell. Kanske därför jag blir extra störd av att folk säger att “du är alltid så glad!” Men hur som helst, just när denna bild togs så kände jag mig rätt snygg haha. Provade nämligen på MITTBENA för första gången utan att det var på skämt och bara damn, det där var snyggt du! Men nu är det inte det längre.

Alltså:

1. Aa det här är ett i-landsproblem deluxe och jag tycker att det finns sjukt mycket hemskare saker i världen.

2. Jag har haft samma frisyr typ hela livet. Det har varit min MIN-frisyr som jag dessutom känt mig snygg i. Långt platinablont hår med kort lugg.

Nu försöker jag uppenbarligen spara ut luggen. Jag ifrågasätter mitt val typ varje dag men har aldrig haft såhär lång lugg som jag har nu och skulle känna min rätt failig om jag klippte av den nu. Men fattar inte hur jag skall ha den alltså…

Sedan är det då FÄRGEN! Eftersom jag efter många år av hårdblonderande av håret har blivit lite eh, skallig, så kan jag liksom inte bleka längre. Eller jag kan väl, men jag vågar inte riktigt. Jag vill inte tappa håret helst. Nu färgade jag det lite ljusare för att få bort det mörka som i det mörka vädret blev för mycket för mig som vill vara och känner mig som platina.

Nej jag krisar, jag vet inte hur jag skall göra. Mitt naturliga val blir att färga håret rosa, lila eller mintgrönt. Har någon något hårtips? Jag tar tacksamt emot förslag!

Hur jag kom ur min livskris

Jamen detta är ju något jag tror på. Väldigt tjusig bild dessutom. Men så svårt det är att halka in i den där banan när man vaknar helt arg! Då blir det ju istället helt ångestigt, liksom jahapp nu blir allt ännu argare då, jag drar till mig arghet och blir en argare person, typ. Jamen liknande den stressande tanken att alla sjukdomar grundar sig i stress och så blir man stressad över DET.

MEN jag kan ju ta och skriva något positivt istället nu när jag ändå la upp en så iiiiinspirerande bild. Jag har faktiskt fått bukt på min livskris! Jag är inte alls krisig längre. Steg ett var nog bara att identifiera allt, blev lättare bara då. Sedan vet jag inte riktigt i vilken ordning resten kom. Men saker jag gjorde och gör var iallafall:

1. Ta tag i min morgonrutin för att dagen skulle starta bra. Nu ser den ut såhär: vakna (till en LUGN alarmsignal), gå upp och göra ett glas varmt citronvatten, ta med glaset till sängen, lägga mig på spikmattan i ungefär en kvart och dricka vattnet under tiden. Gå upp, göra mig i ordning. Göra solhälsningen, meditera i typ 12 minuter, inklusive lite stretch av överkroppen. Äta frukost. Insåg att jag faktiskt inte behöver så mycket mat på morgonen så dricker nu en smoothie på hallon, banan, spirulinapulver och mandelmjölk (resulterar jämt i att jag blir grön runt munnen och märker detta någon gång på DAGEN eftersom jag tittar mig så sällan i spegeln på jobbet och ingen annan verkar kolla runt min mun). Måla.

2. Ta tag i kreativa projekt och sådant jag egentligen vill ägna min tid åt. Att inte bara tänka ”men oooooh jag hinner ju aldrig göra det jag vill göra!” Utan istället bara ta tiden och börja även om jag inte var inspirerad från början, det kommer! Ibland måste man bara börja i någon ände även om det inte är den änden man vill börja i. När jag väl började kunde jag inte sluta och nu målar och skriver jag så mycket som jag inte ens kan minnas när jag gjorde sist. Mitt första huvudprojekt är typ klart och färdigt att gå vidare, så kul! Så vad det än är du vill göra: bara gör det! Börja i en liten ände och förmodligen tar det fart i dig redan då. Att göra något med händerna tror jag verkligen på, något som blir något, även om det inte blirblir något. Tror det är bra för psyket att starta något som man redan konkret ser att okej det blev den här teckningen, eller det här brödet, eller den här filmen, eller den här krukan i lera eller vad som helst. Det har iallafall fått mig att må bättre.

3. Ha saker att se fram emot. Att sätta saker där framme inom en snar framtid, som du ser fram emot, samtidigt som du gör saker under tiden tror jag är en himla bra sak. Orkar du inte göra något under tiden så har du iallafall den där roliga saken där framme.

4. Inte få panik om livsplanen ändras. Vissa saker kan man inte styra över. Jag har inte varit så livsplanig av mig innan men så helt plötsligt såg jag en superfin livsplan framför mig! Jag flikade in saker som skulle ske efter DET, och sedan skulle DET hända och då skulle automatiskt DET hända osv.. Men så hände inte det där första som jag planerat just då så då föll liksom allt. Men nu har jag accepterat att saker kan komma i en annan ordning och att allt sker ju av en mening och jag fortsätter kämpa för allt men tar det som det kommer mer.

Ja detta vad som har funkar för mig! Men det inte sagt att jag är superlugn och lycklig hela tiden för det, men känner mig inte krisig och är mer tillfreds med det hela liksom. Det går framåt!

Övriga tips är ju att släppa ut ilska och äta vitaminer, alltid bra grejer:)

Det här med stress…

Ja det här med stress alltså..

Jag hatar stress. Jag hatar det så himla mycket och har så länge jag kan minnas varit övertygad om att allt ont härstammar i stress. Typ alla sjukdomar som inte är på grund utav virus tror jag beror på stress, att en stressad kropp liksom lättare utvecklar dem. I och för sig, kanske en stressad kropp också lättare tar till sig även de sjukdomar som sprids via virus. Så himla stressande då när man inser att man vet detta men ändå ligger där med hjärtklappning när man skall sova och känner stressen rida genom en i svallvågor.

Bråk och sådant blir ju också så mycket lättare stora och fel när personerna i fråga är stressade. ALLT blir liksom fel när stressen ligger där som en grund.

Jag är så stressad nu, och har liksom inte riktigt belägg för det. Kanske är det det där med att jag är stresskänslig då. Att det så lätt rinner över för mig. Jag behöver en mall där jag vet ungefär vad som händer, läggs något till, när det är som värst kan det även vara roliga saker, så är det kört. Då blir det hyperventilering, ont överallt, stresshjärta, skakningar och hela grejen.

Jag behöver lugn och ro, jag behöver få bestämma över mina tider. Jag behöver alltså inte ett traditionellt jobb. Men nu har jag det och måste försöka arbeta omkring det. Försöka att inte vara så stressad över allt jag nu inte orkar eller hinner göra och BLI LUGN. Så jävla svårt att tvinga fram ett lugn. Blir stressad över att försöka tvinga fram ett lugn.

Jag är så bra på att hjälpa andra som är stressade, att bena upp och lugna. Men när det kommer till mig blir det bara kaos. Jag sitter där och försöker meditera men kan inte slå bort alla tusen saker i huvudet. Och så vill jag inte ta emot tips från någon heller för jag förkastar dem alla och tänker att jag vet ju hur man gör. Bara det att jag glömmer hur man gör, jag kan inte applicera mina råd till andra på mig själv. Och så blir jag stressad över det.

Och så ser jag ner på stressade människor, aa det är ju en fin egenskap. Men det gör jag för att jag tycker att det är så lätt att komma ur, jag kan ju ge dem råd som funkar. HUR stressande är inte det att veta då? Hur stressande är det inte att se att man ser ner på sig själv helt plötsligt också?

Jag är typ aldrig stressad över samma saker som andra heller. Jag blir stressad över det som andra ser som trevligt eller som vardagen. Är det mycket på jobbet kan jag hantera det galant, förutom att jag blir stressad över att jag får mindre ork att göra sådant jag helst vill göra då.

Oh suck det är så tröttsam att alltid klamra sig fast vid den där ytan, att se att snart, snart kommer det bli bättre, jag skall bara göra det och det först och så skall det bara hända, och så det och sedan kan jag få ta det lite lugnt och bli lugn. Men nej, för efter de där sakerna så kommer det alltid mer. Jag skulle vilja att ingen bad mig om något, att ingen ställde några krav eller hade några förväntningar på mig ett tag. Men det går ju inte, för så är inte livet. Och så får jag hanka mig fast där vid ytan igen, simma desperata simtag med benen så jag i alla fall har munnen över ytan och kan andas. Klänga mig fast vid den där bergskanten över stupet med all styrka i armarna jag har för att i alla fall inte rasa ner och gå sönder.

Oh life.

Söta saker och fail.

Men så fint!

  1. Det är snart dags för mig att börja använda min nya telefon! Mm sådan är jag, att jag väntar tills uppsägningstiden för mitt gamla abonnemang går ut så jag kan börja använda mitt nya sedan utan att betala dubbelt en månad:) En Iphone 7 är det då, rosa som synes! Skall bli välllldigt skönt att byta ut min superlångsamma Iphone 5 som dessutom har en spricka i glaset. Och den nya är ju så fiiiin! Visst visst jag kanske inte är först med det senaste, snarare senast med det första när det kommer till teknik… Men ändå!
  2. KOLLA en så söt nyckelring! En kollega som jobbar med med mitt arbetslag ibland hade varit i Berlin och hittat den och tänkte på mig och köpte den till mig! Så himla sött! (Så himla många gånger redan i detta inlägg jag har haft lust att göra den där emojin med hjärtögon..)

Ja det var det fina då, det mindre roliga är att jag helt missade att jag hade en plåtning idag?! Har ALDRIG hänt mig att jag totalt missat en sådan sak, jag hade av någon anledning fått för mig att den var den tionde december? Det är en julplåtning tillsammans med ett latexföretag som gör helt förtjusande outfits (ja den Harley Quinn outfiten jag fotade i somras till exempel). Typiskt exempel på hur stressad jag har varit, känns liksom som att jag har bränt en del (till) i hjärnan och allt hamnat fel tillbaka, typ som att synapserna kopplats fel. Nu tack och lov kan jag ha den snart iallafall men först verkade det som att det inte alls skulle gå innan jul och att ha julbilder efter jul… Well ja, det är inte riktigt lika effektivt. Höll på att bryta ihop här. Är så tröttsamt när jag känner att jag jobbar upp den där energin och glädjen liksom, det är så känsligt ändå, så bräckligt och lättvält. Vill känna mig säker och lugn på att det håller i sig. Jag behöver mer tid, jag hinner inte. Blir stressad av allt, allt som andra tycker är kul och jag rimligtvis borde tycka är kul. När jag väl är över gränsen alltså. Tippar över så lätt. Bara för ett par dagar sedan trodde jag att nu är det ju lugnt, nu har jag det här. Men nä, aja, bara att fortsätta jobba på det. Samt googla efter det här med att köpa tid.

Cleaning out my closet

Trots att jag har bott ihop med Carro rätt länge nu så har jag haft min gamla lägenhet kvar, hyrt ut den i andra hand och så. Dessvärre så kommer ju en lägenhet även med en vind… Jag hade bott i min gamla lägenhet rätt länge och dessförinnan i en annan precis breedvid sååå det har mest ställts upp saker på vinden, så mycket har inte tagits därifrån och jag har heller inte fått infallet att rensa lite sådär för skoj skull. Nu är dock lägenheten uppsagd och vindsförrådet försvinner därmed snart. Med andra ord: det var dags.

Jag tror att för att må bra och ha energin med sig så kan man inte ha massa gamla saker som tynger ner en, både psykiskt och som i detta fall; fysiskt. De där sakerna växer liksom och ligger där som svidande svulster. Därför ser jag dagens vindsrensning som något väldigt positivt för min energi! Detta har hängt över mig rätt länge och jag är inte jättebra på att skjuta saker ifrån mig, är väl medveten om dem även om jag för tillfället inte gör något åt det.

Men nu är det gjort! Några timmar senare och efter att ha gått igenom hela mitt liv visade det sig att ca 70% av allt som stod på vinden faktiskt går att slänga, mycket positivt!

Det tar ju en tillbaka rätt mycket när man rensar sådär, blir melankoliskt och känslosamt. Jag har gjort så mycket saker, alltså målat och skrivit, gav mig inte in alltför djupt i det men var ju tvungen att ta rensningstitten. Kom fram till att jag kan inte slänga det. Främst är det konst och skrivet från när jag mått som allra sämst jag inte kan göra mig av med, kanske behöver jag dem som en påminnelse. Eller påminnelse är fel, tro mig jag glömmer inte. Men som en tacksamhet mer? En tacksamhet över att jag är inte där längre. Vad som än händer så kommer jag aldrig hamna på botten igen.

Att göra en vindsrensning är lite terapeutiskt på något sätt, att observera och spara eller slänga, slänga, slänga. Så skönt när vi väl hämtar allt det där och kan slänga det, så mycket som inte tynger mig mer då. För på något sätt så blir det ju som ett tungt bagage som drar ner en även nu, alla saker från ens förflutna.

Karaoke och resa bokad!

Mhm nu börjar det rulla här känner jag.. Bara att sätta ord på vad jag kände och bestämma mig för en ändring verkar ha bidragit till att det började ske i kroppen. Hade en helt bra dag på jobbet igår. Skrev ner en livsplan och min motivering till den så nu är det bara att följa den eftersom jag ju vet vad jag vill, måste bara ha motivationen och energin.

På kvällen kom Mikael och Linda-Sofie hit och drack bubbel och Fireball, (umgås med kompisar, check!). Sedan begav vi oss in till stan.

Vi hade bokat ett rum på ett nytt karaokeställe, Sing Sing. Var helt fantastiskt! En timma kostade typ 200:- och det fanns massa låtar att välja mellan. Inte tillräckligt dock, varför finns så sällan Hole och GG Allin på karaokeställen??

Jag briljerade med Thore Skogmans Storfiskarvalsen. De andra såg inte min briljans dock men huvudsaken är ju ändå att man tror på sig själv.. Timmen gick sjukt fort så vi drog vidare till Haket där de ju också har karaoke.

Idag är vi helt slut och har legat i vår utfällbara soffa hela dagen och streamat 60 Days in. Så himla bra serie! Får ju all annan tv att falla i glömska. Tror jag kanske tycker den är extra bra för att den känns lite som en avlägsen släkting till Orange is the new black och Natural Born Killers, som ju ändå är min favoritserie och min favoritfilm.

Och justja! Jag bokade ju också en resa till Carro och mig! I februari skall vi till:

På min födelsedag dessutom! Trots att resan är Carros födelsedagspresent sedan ett tidigare år, mm jämt skall jag vända det till att JAG skall vara i fokus:) Längtar dit! Skall bli så himla kul att hänga Camden igen, äta god mexikansk mat, gå till Primark… Kommer bo i Kings Cross som jag typ alltid gör när jag är i London, bra promenadavstånd till typ allt. Carro och jag har faktiskt inte ens varit i London tillsammans innan. Mm om man inte räknar den där fruktansvärda natten när vårt plan  hem från Thailand blev inställt och vi fick mellanlanda samt sova i London. Jag hade råkat boka hotell i en sjukt ful avlägsen förort bara för att det var billigt och jag trodde det låg nära flygplatsen eftersom vi skulle åka till Sverige så tidigt på morgonen dagen därpå. Hotellet låg inte ens nära flygplatsen, jag hade sett fel. Och vi fick ta en asdyr taxi både till och från flygplatsen så hade tjänat på att ta ett bättre men dyrare hotell som faktiskt LÅG nära flygplatsen hehe. Har en tendens att hända oväntade saker när vi reser, som den natten vi fick sova på det iskalla och stenhårda golvet i vänthallen på JFK flygplatsen i New York för att vi hade missat vårt anslutande plan till Los Angeles. Jag (mm jag är fullt medveten om att det är JAG som tar besluten som leder till jobbiga saker hehe), hade föreslagit att vi skulle ta oss ut till vänthallen (alltså vet inte om det heter vänthall men där man checkar in och sånt) istället för att vara kvar i den varma sköna anslutningshallen med restauranger och soffor, för att se så vårt bagage hade åkt iväg till Los Angeles iallafall. När vi sedan ville gå in i anslutningshallen igen så fick vi inte det eftersom vårt plan inte skulle gå förrän tidigt morgonen därpå. Liten sidestory där men hoppas allt går smidigt den här gången iallafall:)

Ja nämen det känns bra allt so far, när jag väl har bestämt mg för något så brukar jag vara bra på att få det så. Mennn skall inte ropa hej förrän jag är över isen så att säga, the struggle is real and the struggle has just begun!

Livskris!

Jaha men ojdå vad MFG hände här då? Mitt liv! Vad hände?? Helt plötsligt inser jag att jag att jag, jag!– verkar ha fastnat i den där fällan jag aldrig trodde mig ens komma i närheten av-

Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch
Samma sak händer imorgon
Jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo
Det är inget liv
Det är slaveri.

För att citera Ebba Grön. All min energi sugs liksom in i jobbet och kvar blir intet för alla de där projekten och kreativa idéer som ändå desperat bubblar upp ibland. Hur kunde det bli så? Är det att jag blev gammal? Mm jag är ju ändå 36 år, going on 37 inom några månader… Får till och med visa leg mer och mer sällan på Systemet, något jag ALLTID fick göra varje gång fram till kanske.. ett halvår sedan. Har alltså tröttheten satt sig så hårt på utsidan också? Eller är det för att jag sparar ut luggen?? Det borde dock knappast ha med min energi för resterande aktiviteter att göra.. Eller så har det det och luggen är som min Akilles häl? Där min magiska kraft sitter… Hoppas inte det för såhär lång har jag inte låtit den växa sedan jag minns inte ens, hela livet tillbaka, så skulle ju vara kul att lyckas med detta lilla projekt nu liksom.

Jag fattar inte. Jag jobbar 75% så jag jobbar inte ens heltid nu. På eget bevåg alltså, jag har sagt att jag inte vill ha mer. Men ÄNDÅ är jag helt slut när jag kommer hem efter jobbet, orkar inte ta tag i någon av de idéer som bubblade runt natten innan, vill bara sätta mig i soffan och chillchillchilla. Och så ser jag ibland, hur livet liksom går och jag varken hinner eller orkar fylla det med de saker jag vill och egentligen brinner för.

Såhär ser jag mig:

Men nu ser jag mer ut såhär, som en väldigt trött lärare, redo att gå in och bara sätta sig på toa för att gäspa loss:

När jag började jobba i skolan så gjorde jag det som en slags paus, en tid då jag tänkte att jag skulle vila upp mig efter vad som hade varit en psykiskt påfrestande tid. Jag hade blivit dödligt kär, “dessvärre” (kan egentligen inte säga dessvärre för det var den enda rätta personen för mig), i “fel” tjej (kan inte säga fel heller för enda rätta men ja fel omständigheter mer kanske). Det var liksom inte vem som helst som jag föll så hårt för utan en av mina närmsta vänners samt kollegas, tjej. Så ja, det blev rätt stormigt. Jag som i grund och botten är en väldigt snäll person, visst har jag svinat deluxe – men aldrig mot de jag verkligen tycker om, har liksom inte gjort något sådant här innan. Det tog rätt hårt. Så efter allt det behövde jag en paus, denna paus tänkte jag då att jag skulle ta genom att jobba i skolan ett tag.

Pausen blev dock längre än tänkt och jag blev ju inte alls uppvilad, snarare tvärtom. Och nu måste jag bara tillägga här att jag gillar ju mitt jobb – det bara tar rätt mycket just nu. Och så kanske jag skall tillägga att jag älskar mitt liv med Carro och mitt bonusbarn, de skulle jag inte byta bort mot något och de har liksom inte med denna energibrist att göra – utan dem skulle jag inte vilja alls, inte något.

Jag har alltid undrat hur alla andra gör – hur de hinner med att ha ett jobb, ta hand om sitt hem, laga mat, umgås med vänner och sedan dessutom göra de saker som de älskar. Jag har aldrig förstått ekvationen och att det är SÅ man SKALL göra. Detta har jag främst undrat när jag själv har pluggat eller varit sjukskriven – vilket jag ju var många år för många år sedan. Nu sitter jag här och lever så och fattar fortfarande inte, ja förutom i och för sig att jag varken träffar vänner eller har energi till att göra de sakerna jag älskar. Jag är inte redo att ge upp! Jag har liksom allt att ge, jag vet att jag kan göra storverk, jag vill fortfarande bli rockstjärna (fast inte inom musik då, det har jag med all rätt gett upp hehe). Jag ÄR en kreativ person av naturen. Men hur hittar jag tillbaka till energin till att göra allt?

Jag dricker Berocca och Blutsaft dagligen, äter dubbel dos rosenros, äter ginseng, dricker c-vitamin, äter a whole lotta d-vitamin. Och ändå, så trött?

Jag läste min gamla blogg och då jobbade jag på två jobb, pluggade, gjorde extremt mycket mer pin up-plåtningar än nu, uppträdde med burlesk var och varannan helg, pimpade burleskoutfits, bloggade typ hela tiden, arrangerade klubb och hade ändå energi kvar till att göra annat. Jag fattar det inte. Är det åldern då? Eller tog den traumatiska kärleksupplevelsen mer energi än jag trodde och jag återhämtar mig från den ännu?

Jag vet inte, men det jag vet är att jag får bryta nu. Jag kan inte ha det såhär, då går jag under. Jag måste få utlopp för allt. Men hur bryter man? Hur orkar jag? Jag vet vad jag behöver; jag behöver mer tid och mer energi. Jag vet dock inte hur jag får det, jag får tvinga mig till det på något sätt.

Kanske börja med att blogga mera. Just nu skriver jag ju mest politiska inlägg, varför vet jag. Dels är det för att jag bara skriver när det är något jag verkligen tycker och vill dela med mig av, annars prioriterar jag att göra inget. Och dels: Behöver det här sägas av mig och behöver det sägas nu? Är en devis jag alltid önskat att andra levde efter, dels skulle mindre skit bli sagt och dels skulle det bli lugnare för mig som inte skulle behöva höra andras röster hela tiden – jag föredrar ändå tystnad. Men helt plötsligt har dessa ord slagit rot i mig istället. Jag har stängt dörrar och lagt mig till med kanske tjugo lager extra hud. Kanske kom det sig också av det där traumatiska jag nämnt, ville liksom inte flaunt it allt för mycket och kunde heller inte dölja det, så kanske stängde jag till. Från att ha varit någon som bloggade om allt och inget har jag alltså blivit en som bloggar extremt sällan och då enkom om politiska saker, typ. Ja och sedan gjorde det såklart sitt till att jag började jobba i skolan igen, jag är rätt lättgooglad och ville väl inte bjuda på mer än vad som redan finns med pin up-bilder och allt. Ville ha min mur. MEN nu skall jag försöka mig på det här behöver sägas av mig och det behöver sägas nu, jag skall riva min mur och skala av några lager skinn. Om det funkar vet jag inte, men väl värt ett försök!

För nu orkar jag faktiskt inte livskrisa mer. Jag måste börja i någon ände och det får väl bli med bloggandet då. Om jag orkar. Jag får se det som ett mål som andra kan ha med träningsbloggar och sådant, det här får bli min träning tillbaka till mig själv:) Självfallet kommer jag inte sluta skriva om politiska saker för det. Men även om annat och då om min resa tillbaka till vad som skall vara energi, glitter och glamour! Så välkomna att enjoy the ride!