Tag Archive | östra sjukhuset Göteborg

Min förlossning, del 2

Mer än en månad senare än jag skrev Min förlossning del 1 haha men här kommer del 2 av min förlossning! Sedan sist befinner jag mig alltså nu på sjukhuset med värkar.

Jag blev tillfrågad om jag ville ta ett bad och det ville jag ju gärna. Trots att det inte varit så skönt hemma.. blev visad till ett inplastat badkar som barnmorskan fyllde på med vatten, fick också isglass! Både en hallonglass och en colaglass, gott! Mennn värkarna kändes inte direkt bättre i badkaret.. Carro och Camilla turades om att spruta vatten i min svank och hälla vatten på min mage när värkarna kom. Jag fick en panocod (och ändrade väl där och då min tanke om en naturlig födsel..) Sedan höll badkaret på att svämma över och jag kunde inte tömma ur vatten för det var ju inplastat! Fick också reda på att det var detta badkaret jag skulle föda i om jag skulle föda i badkar så sa neeejtack till det^^, väldigt klaustrofobisk upplevelse alltså. Tror verkligen på att föda i vatten, men inte i DET badkaret. Barnmorskan var inte heller så pepp på den idén eftersom jag eventuellt höll på att få havandeskapsförgiftning och de behövde ha bättre koll på mig.

Här blev jag också iallafall väldigt pepp på lustgas så vi gav oss tillbaka in i det första rummet och jag fick testa lustgasen -älskade den!! Den gjorde inte så att smärtan försvann men lindade in den (eller min hjärna snarare:)) i lite vadd liksom, allt blev lite mjukare. Det togs också blodprov på mig. Hade med i journalen att jag var väldigt stickrädd och de hanterade verkligen det jättebra, hade bedövningssalva på och sånt innan men inte tillräckligt länge någon gång så kände ju ändå, men ÄNDÅ. Och alltså barnmorskorna, herregud vad bra de var! Hann med tre uppsättningar av barnmorska och sjuksyster och alla var verkligen så himla bra. Skam och skandal att personalen inom förlossningsvården inte har bättre löner och arbetsvillkor. Jag älskade dem <3

Efter jag badat visade det sig att vattnet inte hade gått på mig som jag trodde utan att det antagligen var rester av slemproppen som gjort allt så blött. Själva slemproppen lossnade för övrigt den 17 juli, på bf. Var en stor transperant snigel som hamnade på pappret när jag torkade mig haha. De kunde då äntligen alltså mäta hur öppen jag var och jag var 2.5 cm öppen, inte gigantiskt öppen alltså, men ändå lite. Öppnade mig så sakteliga under dagen, men väldigt sakteliga och på grund utav hotande havandeskapsförgiftning ville de att det skulle gå lite snabbare. Bobbos hjärtslag gick dessutom ner lite när värkarna var kraftiga.

Smygtog en bild på Carro och Camilla när de satt och åt. Jag själv ville inte ha någon mat jag blev erbjuden förrän.. de frågade om jag ville ha pannkakor och glass!! OM jag ville! Carro matade mig med denna rätt i två omgångar (för mm, klart man passar på att ta en påtår).

Framåt eftermiddagen gjorde de hål på hinnorna så vattnet gick, det visade sig att han hade bajsat i vattnet och jag fick smått panik över att han mådde dåligt för det hade jag ju hört att de kan bajsa i vattnet när de är stressade, bebisarna. Men det behövde det tydligen inte betyda. Jag fortsatte ta värkar ståendes men sedan jag blivit introducerad till lustgasen så uppskattade jag en heeel del att ligga ner. Värkarna intensifierades under dagen, som sig bör. Men på något sjukt sätt så lyckades jag hålla mig lugn under hela förlossningen, från start till slut. Tänkte på andningen hela tiden och höll andetaget djupt och stabilt. Lyckades peppa mig själv i huvudet med tankar som -jag kan, bebis kan. -ner, ner, ner. Tänkte på att ha axlarna nere och utslätad panna och vara avspänd i rumpan och händerna, tror det hjälpte väldigt mycket.

Här är det rätt intensivt alltså hahah. Mennnn photogenique är man ju alltid:D Ville vara naken och inte instängd i massa kläder.

Framåt kvällen började de prata om igångsättning och att jag i sådana fall borde ta epidural eftersom det skulle bli väldigt intensivt. Men jag ville varken bli igångsatt eller ta epidural, kände i hela mig att det här funkar och det får ta den tid det tar för det kommer gå. Ja jag hade ju tänkt att jag ville ha en helt naturlig födsel utan någon bedövning utöver akupunktur, hade till och med funderat på att föda hemma. Men ändrade mig. Och ändrade mig dessutom så lugnt, inget oh nej oh nej vad svag jag är!! Inte heller något jag dööööör, bedöva mig nuuuu! Utan mer konstaterande att okej nu vill jag prova.

Förresten, dosan på min mage som mätte mina värkar satt alltså fel och visade därmed jätteofta fel. Lustgasen skulle ju bara tas när jag hade en värk men värkarna syntes alltså då inte hela tiden på den där lilla monitorn och jag har typ ALDRIG känt mig så anklagad som när jag låg och sög i mig lustgasen så mycket jag kunde medan Carro och Camilla skeptiskt tittade på monitorn och sa åt mig att ta det lugnt hahahaha särskilt då som jag när jag kunde prata sa att men den funkar ju inte!

Jag kände mig så trygg. Det är liksom huvudminnet från hela förlossningen. Det gjorde ju jätteont allt men ändå var jag lugn och kände mig trygg med alla. Och smärtan var verkligen som en smärta som inte riktigt går att beskriva. Värkarna var som en väldigt kraftig kramp i nedre delen av magen och ryggen så det går ju visserligen att beskriva, men när allt tilltog och han till slut kom ut, det går inte att beskriva. Men det var en positiv smärta ändå, jag kände och visste ju att det var något viktigt som höll på att hända.

Carro och Camilla var så himla bra team runt mig, de masserade mig och höll på och gjorde allt så mycket lättare. Blir helt rörd när jag tänker på det, de var verkligen allt en som föder kan önska sig.

Hela dagen gick och det blev kvällen. Helt plötsligt ändrade jag mig helt från att inte ha velat ha epidural till att NU VILL JAG HA EPIDURAL, NU! Allt blev liksom för mycket. Så narkosläkare kallades dit och kom väldigt snabbt. Jag är som sagt sjukt stickrädd men kände ändå att det är värt det. Jag fick lägga mig på sidan och skulle ligga heeeeelt still. Inte helt lätt för en som hatar nålar så mycket som jag gör att anpassa mig till en sådan situation. Men var också väldigt hög på lustgas kan tilläggas.. märkte faktiskt inte av vare sig själva bedövningssalvan eller själva epiduralen särskilt mycket.

Efter ett tag verkade bedövningen och det var som om det stora lugnet slog till. Det gjorde fortfarande ont, men topparna kapades. Carro och Camilla ombads gå ut ett tag och ta lite frisk luft och köpa något snacks eller något, så de fick en paus. Sköterskan Sandra stannade med mig, satte på lugn avslappningsmusik och masserade mina händer. Jag hade en bild på mamma med mig så varje gång jag tittade upp mötte jag hennes blick. Allting brast liksom då, att få lite vila i kroppen, den snälla sköterskan och så mamma där, kände också av henne där, som att hon var med och vakade över mig. Började gråta av allts storhet och mammasaknaden. Att JAG nu skulle bli mamma alldeles strax och att MIN mamma inte var där i fysisk person och inte skulle få träffa bebisen som fysisk person. Så gick Bobbos hjärtslag ner drastiskt, doktor tillkallades, barnmorskan kom tillbaka, en som gjorde ett ultraljud på plats kom dit och allt var väldigt dramatiskt, jag märkte av att alla var rätt påverkade men av någon konstig anledning var jag lugn. Jag visste att allt skulle gå bra. Jag trodde här att det skulle bli ett akut snitt men det var inget prat om det.. Carro och Camilla kom tillbaka mitt i allt ståhej och blev såklart också väldigt oroliga. Så konstig grej när det sker så mycket saker I en, att man inte kan göra något själv men att det är i en själv det sker. Ja och hur gick det sedan då? Jamen det tar vi väl och tar en titt på i den avslutande delen om min förlossning som kommer mycket mer snart än den 2, i en blogg nära dig!