Tag Archive | scumfuc

Min förlossning del 4; födseln

Ooookej det finns ju rimligtvis inget som kan bota tillbaks-i-gråa-Sverige-efter-två-månader-i-Thailand-ångesten nu mer än att prata om min förlossning för alltså eeeh det är det bästa jag har varit med om typ. Såå sjukt! Jag, som innan inte ens velat ha barn, ABSOLUT inte velat föda dem, och DEFINITIVT inte vaginalt, är så kär i mitt förlossningsögonblick. Jag skulle alltså kunna göra det igen, jag kände det nästan direkt efter att han hade kommit; det här vill jag göra igen. Det gjorde ont, såklart det gjorde ont! Men det var så fantastiskt, det var så fint. Det var liksom kärlekens ultimata spets. Efteråt fanns det inget jag hellre ville prata om, ville älta det sönder och samman.

Jag har missat några saker i de tidigare delarna om min förlossning, såklart. Svårt att hålla koll på allt för det var ju så mycket, så intensivt. Men okej vart slutade vi nu då, jag hade fått epidural, jag hade gråtit med Sandra, jag var 7 cm öppen när jag fick epiduralen; det glömde jag att skriva. Läkare kom in, eller alltså det blev ett himla halabaloo där ett tag. Han mådde inte bra av mina värkar. Hans hjärtslag flimrade. Carro och Camilla som hade blivit ombedda att gå ut ett tag för att få en paus från allt kom tillbaka mitt i allt och med alla personer inne på rummet. De fick panik, givetvis. Men jag låg där lugn mitt i allt kaos, som stormens öga, som jag så ofta hamnat i tidigare i livet; KAOS runtom, men lugnt när man är den allt kaos kretsar runt. För jag visste att det är ingen fara, jag kände det så starkt, allt kommer bli bra. Jag tror det var mammas förtjänst, att hon var där och visste och lugnade mig. Jag fick brikanyl för att värkarna skulle stanna av lite, det var för intensivt för honom. Varje gång jag la mig på sidan blev det för starkt. När jag låg på rygg var det lugnt igen. Att ligga på rygg och föda fanns inte ens i min bok, jag ville ju vara aktiv, stå upp och ta emot honom själv. Men allt går ju inte att rå på, trots allt.

Ja det hade ju pratats en del om värkstimulerande men det behövdes inte då, jag öppnade mig. Jag tömdes på kiss och det blev mer än en liter, rekord för barnmorskan som gjorde det haha, har alltid varit en storkissare..

Efter att ha vilat lite efter all uppståndelse och brikanyl tog värkarna vid igen. Barnmorskan uppmanade mig att ställa mig upp vilket kändes som ett skämt. Ställa mig upp?! När jag kan ligga här och vila med en kudde under knäna i typ den bekvämaste positionen jag någonsin varit i?? Lyckades förhala det hela lite men gick sedan med på att ställa mig upp. Trycket nedåt förflyttades snabbt bakåt och jag var övertygad om att nu bajsar jag faktiskt ner mig. Jag lutade mig mot den där gå-stå-stolen jag använt en del i den tidigare fasen och Carro satt bakom mig och pressade ihop mina höfter vilket ledde till att jag var övertygad om att jag skulle bajsa på Carro och sa till henne flera gånger att akta skorna. Hahaha så sjukt kul att jag inte insåg att hade jag nu bajsat ner mig så hade jag ju gjort det rakt i hennes ansikte eftersom det var där hennes ansikte var, ändå var det hennes SKOR jag var orolig för^^

Hade lyssnat på musik innan, förberett en lista och så men i denna intensiva stund, för tro mig det var intensivt! Ville jag ha musiken rakt i öronen med hörlurar och på högsta nivå. Jag hade också hårdragit ner det och ville bara lyssna på två låtar om och om igen; Outskirts of life och Son of evil med GG Allin. HAHAHA jag typ dör av rolighet över mitt låtval i denna situation men gjorde det dessutom även där. Jamen min älskade GG, bajspunk och det mest scumfuc-ögonblicket i mitt liv. Lyssnade på musiken, det pyste bajsvatten ur mitt underliv efter att Bobbo då bajsat i fostervattnet och det rann ur mig ännu mer när jag stod upp, att jag dessutom var övertygad om att jag skulle bajsa ner mig. Säkert lustgasens förtjänst också men jag höll på att skratta ihjäl mig. Tänkte att jag måste döpa det här barnet till Scumfuc alltså. -Jag kommer bajsa ut honom. Sa jag på allvar till barnmorskan och trodde verkligen att jag skulle göra det, att han skulle komma ut ur fel hål liksom, det kändes verkligen så. -Tryck på. Sa hon och jag sa -Men kuk i helvete!! Vilket var den enda svordomen jag drog till med under hela förlossningen. Att tänka på förlossningen som en katarsis hjälpte verkligen, jag kände hur gammal ångest lossnade från insidan av min kropp, jag förstod och accepterade att det gör ont när det sker för den har suttit där så jävla hårt. Men nu sa jag men kuk i helvete och jag menade det för det var så sjukt intensivt och jag var så frustrerad över att barnmorskan satt där på en stol bara och sa till mig att trycka neråt när jag kände att men hallå jag kommer ju bajsa ut honom nu, skall han bara ramla rakt ner på golvet eller?! Efter en stund sa hon till mig att lägga mig ner på rygg igen vilket jag gärna gjorde. Jag hade varit så orolig över att jag inte skulle förstå när man skulle krysta och sånt, att det inte alls skulle komma sådär naturligt för mig som jag hört om. Men både när jag stod upp och när jag lagt mig ner var det rätt självklart när det skulle ske, det kom liksom bara och jag typ grymtade. Hade skämtat flera gånger innan och dragit av sådana där ljud man övade på profylaxkursen, det blev inga sådana ljud när det hela skedde.

När jag väl låg ner fick jag känna mellan mina ben och kände en bit av hans huvud; som en hårig liten apelsinklyfta. Sedan var det som att okej det finns inget alternativ nu kör jag en krystvärk, hejdå. Drog en och tryckte på nedåt och så bara plopp, kom hans huvud ut. Haha så sjukt, men det var verkligen så. Hade hört så mycket om ring of fire, hade varit så inne på att ta det försiktigt så jag inte sprack, men han bara ploppade. Barnmorskan blev chockad även hon. Hans lilla huvud var blått och han hade navelsträngen runt halsen. Det var därför hans hjärtslag varit så till och från och därför han blivit så påverkad av värkarna. -Jaha, en asperger till, sa jag lugnt när jag fick höra om läget. Jag kopplar nämligen hårt ihop navelsträng runt hals med asperger. Finns inget bevisat på det, ännu, men kommer säkert. Hursomhelst så kom det liksom ingen mer värk, kanske var kroppen chockad över vad som hänt. Så det gick en liten stund innan det kom en och jag tryckte på och hela hans lilla kropp liksom ramlade ut. Blå och stilla. Carro och Camilla trodde att han var död, han skrek inget, lät inte och rörde inte på sig. Camilla sprang till och med det in på toaletten och grät. Men jag var lugn och övertygad om att allt var bra. Det gjorde inte ont när han kom ut. Är fortsatt chockerad över det. Var såå övertygad om att det är själva ögonblicket bebis kommer ut som det gör som ondast men icke här. Fick upp honom på bröstet. Så liten! Så varm! De tog tillbaka honom, masserade honom och gav honom syrgas tills han kom igång och jag fick upp honom igen.

Min lilla lilla! Moderkakan lossnade helt lätt och gick att trycka ut, gjorde inte ont. Den såg ju väldigt fräsch ut och jag förstår folk som äter den! Haha nä, den såg ju himla äcklig ut men kan ju vara för att han hade bajsat i den och sånt. Storlaget ändå. Navelsträngen fick sitta kvar så länge som var möjligt för det ville jag. Ja sedan var han liksom här! Han hade inget fosterfett på sig när han kom och var heller inte blodig. Däremot hade han ett extra lager hud som han hade producerat i magen och nu höll på att skava av igen. Sååååå extremt sjuk sak att ha honom utanför magen! Jag fick en bristning grad två eftersom det även var någon muskel som brustit lite, men det var inget jag kände varken då eller efteråt, blev sydd och fick två bedövningssprutor i ljumskarna, det var det som var värst med hela förlossningen, men då var jag så hög på livet och honom att det gjorde liksom inget.

Det är redan ett halvår sedan, så knäppt. Min lilla docka. Som var så pytteliten och nu är så stor och kryper och sitter och fortfarande är den gulligaste jag vet. Tänk att såhär stark kärlek är möjlig. Jag är så lycklig över honom, att vi gjorde det; att vi gjorde honom. Det är det bästa jag någonsin har gjort.