Tag Archive | Trulsa

Trulsa min fina prins

Så sjukt det är när för alltid liksom inte finns längre. Jag VET att ingen lever för alltid men jag hade liksom ändå trott att han skulle göra det. Han som alltid varit frisk dessutom. Det är snart ett halvår sedan han gick bort nu. Så tomt! Mitt lilla allt som alltid var i vägen och gick precis framför benen. Mitt lilla allt som alltid skulle tvätta mig trots att jag sa nej och bryskt flyttade på honom. Mitt lilla stora gosiga allt som la sig med hela sin kropp mot mitt ansikte på kudden så jag kunde andas bara honom. Min finaste prins som var den absolut snällaste som fanns. Min 13-åring som tyckte att ALLT var det godaste som fanns, tills helt plötsligt inget gick att äta längre. Den hemska tiden när han var sjuk. Jag var så frustrerad för att jag inte fick honom att äta eller dricka, skrekbad till honom att han inte fick ge upp. Men allt hade gått för långt inuti, så fort! Jag trodde det bara var en rutinkoll första gången vi var hos veterinären med honom i detta ärende, inte att de skulle hitta en dödlig sjukdom. Chocken. Chocken som liksom inte la sig förrän han var borta och inte ens då.

Han som varit med mig genom så mycket, genom flera livstider om man tittar på allt som hände under den tiden.

Min älskade Trulsa. Jag saknar honom så himla mycket att ord inte kan förklara, inget kan förklara.

Jag mår inte bra.

Uppenbarligen har jag någon form av gloria iallafall.

Men saken är att jag mår inte så himla bra just nu. Allt är stressigt, allt faller över kanten. JAG faller så lätt över kanten. Går in och gråter några tårar på toaletten under dagen. Jamen ni hör ju! Det är så himla sorgligt.

Och det känns som att jag sitter fast. Inte i hela livet. Vissa saker är precis som de skall vara, min relation till exempel tack och lov. Annars hade jag ju helt vält.

Men att inse saker och ting är väl första steget i att ändra på saker och ting?

Jag kan se grunden till det hela så totalt också, jag vet varför allt blir så känsligt så lätt, men jag kan inte göra något åt det. För det är för att han inte är här. Trulsa, min Trulsa min älskade katt som alltid funnits här och som jag trodde alltid skulle finnas här. Jag trodde att jag iallafall skulle få ha honom i tio år till. Han var som en del av mig, ett organ, en kroppsdel. Och nu är det organet, den kroppsdelen borta. Och jag känner mig så ensam. Även om jag inte är ensam så känner jag mig så ensam utan honom. Han var MIN. Min del. Den som förstärkte allt, den som fick allt att funka. Och nu är han inte här.

3 månader har jag levt utan honom och hålet i mig är fortfarande lika stort. 3 månader är inte lång tid egentligen, det känns både som en dag och 3 år på samma gång.

Jag vet inte riktigt hur jag skall göra. Hur jag skall funka. Jag klarar inte stressen, alla ljud, allt. Jag behöver lugn och ro. Låsa in mig och bara ta det lugnt.

Alltså förstå mig, när jag är ledsen så kopplar jag inte det direkt till förlusten av honom. Stressen kopplar jag inte till honom när jag är i den. Det är mellan stunderna som jag kan se vart grunden ligger. Det är inte bara förlusten av honom som gör det såhär nu, men när han inte finns här så blir allt negativt så mycket djupare, det gör mer ont. Saker som jag hade hanterat på ett annat sätt med honom vid min sida blir nu helt omöjliga att reda ut. Livet behöver styras rätt och ändras på.

Min lilla älskade älskling.

Jag kan liksom gå runt och vara glad, le och skratta. Det kan verka som att allt är helt okej med mig. Men varje dag bryter jag ihop, varje sekund har jag ett stort hål i mig. Ett hål efter honom. Jag saknar honom så mycket att jag tror att jag skall gå under. Jag får vänja mig vid livet utan honom varje dag. Varje dag på nytt. Jag vaknar. Inte av att han går in bakom persiennen för att titta ut och därmed släpper in massa ljus, inte av att han hoppar upp på mig eller går på mitt hår. Jag dricker mitt varma citronvatten utan att han gosar med koppen och spiller ut vatten på mig. Jag mediterar utan att han går runt mig och jamar eller slickar på mina händer. Jag äter frukost utan att han försöker äta upp min frukost, utan att han jamar och vill gå ut på balkongen. Jag gör mig i ordning utan att han är med. Jag går till jobbet utan att lyfta upp honom och pussa honom hejdå. Jag kommer hem ifrån jobbet utan att han kommer och möter mig, utan att kunna säga hej till honom. Jag är här hemma utan honom, utan att han trycker sitt huvud mot min mun och vill att jag skall pussa honom på huvudet igen och igen och igen. Jag går på toa utan att han står utanför och gräver på dörren och också vill gå på toa. Jag sitter i soffan utan att han också skall sitta i soffan.

Jag kan inte klappa honom, inte titta in i hans gulgröna ögon. Han rullar inte runt och sträcker upp armarna och vill att jag skall klappa honom på magen. Jag ligger inte bredvid honom med hans tass mot min mun. Jag går inte och lägger mig och han tänker jaha nu skall vi lägga oss och hoppar upp i sängen och går fram och tillbaka och fram och tillbaka över mitt och Carros hår innan han väljer en bra plats i sängen. Han sitter inte bredvid kudden och mitt huvud, rakryggad och redo att försvara mig om det skulle behövas. Han ligger inte bredvid mig och småsnarkar. Han går inte upp och öppnar dörren till soporna för att se om det ligger något ätbart i komposten.

Alla hans ljud är borta. Toadörren kan vara stängd, halldörren kan vara öppen. Matrester behöver inte slängas med en gång. Jag är så van vid att ställa saker på hans låda inne på toaletten, nu är bara golvet där. Hans matskål och vattenskål står kvar och hjärtat stannar nästan varje dag för jag ser att det inte är något vatten i vattenskålen, sedan kommer jag på att det har torkat ur och att det inte behövs fyllas på. Jag saknar hans päls under mina fingrar, jag saknar hans nos hårt tryckt mot mitt ansikte. Jag saknar hans nysningar, hans gäspningar, hans pratande, hans mjuka tassar. Jag saknar honom, hela honom, något så alldeles fruktansvärt. Hur vänjer man sig vid livet utan den som var så mycket livet?

Att sprida ut sin älskling

Igårkväll spred jag den första delen av Trulsas aska. Jag vet inte, jag trodde inte det skulle vara en så jobbig grej. Varför jag trodde det är ju väldigt oklart dock. Det var en jobbig grej hur som helst.

Jag har valt ut lite olika ställen att sprida honom på, ja i mig bland annat, har hittat en tatuerare som kan tatuera in hans aska. Ett annat av ställena är på landet vid vårt lilla hus. Hade planerat så mycket att han skulle vara med där i sommar, fått gå lös. Hade kollat upp GPS-halsband. Han har ju tyckt mycket om att vara där, bara resan dit och hem som inte varit så kul. Och jag vet att han hade hängt mycket just där som jag spred askan.

Väntade på blodmånen för att sprida när den lyste. Men blodmånen syntes inte förrän den såg ut som en vanlig måne igen.

Hursomhelst så spred jag den lilla delen, lyssnade på musik och satt där och grät. Och ja, slickade askrester från fingrarna.

Efter en stund så kom plötsligt Rosa, en av Carros mammas katter, rusande. Hon brukar hålla sig borta rätt mycket men nu kom hon och ultragosade, klättrade upp i mitt knä och bara låg där och gosade om vartannat, cirkulerade precis runt mig och tryckte sig mot mig. Det var så himla fint! Vet inte om hon ville trösta mig eller om det var Trulsa som lånade hennes kropp. Blev rörd men glad och slutade gråta. Hon hängde med mig helt länge och när jag till slut gick ner så satt hon kvar däruppe. Så fint!

Får nog ladda upp lite tills nästa del sprids.

Äta rödbetor naken

Mm såhär classy var jag igår, fixade luggen med en toarulle och åt rödbetor med chevrè och valnötter i bar överkropp eftersom det skvätter så himla mycket. Så gott! Så ickeveganskt! Men jag är inte vegan just nu. Just nu överlever jag.

Det är så konstigt att vänja sig vid livet utan en Truls. Det kommer ju in i ALLT. Jag är så van vid att vika tvätten snabbt för att han inte skall håra ner allt eftersom han alltid ville vara med och vika tvätt, så van vid att lägga undan den direkt när den är vikt för annars har han högarna som madrass och kuddar och hårar ner dem. Varje morgon dricker jag en kopp varmt citronvatten i sängen innan jag går upp, så van vid att spilla ut hälften för att han skall gosa med både mig och koppen att jag nu spiller ut det själv i ren hets och vana. Så van vid att han möter mig när jag kommer hem, så van vid att säga hej till honom, lyfta upp honom och pussa och nu bara nej, ingen där nere på golvet som kommer rusandes och jamandes. Jag får liksom lära mig livet helt på nytt och det är så TOMT. Är så van vid min pälsiga lilla stora mjuka finaste Trulsa.

Fortsatt camping

Hemma igen. Efter att ha campat in the woods och paddlat loss ett dygn åkte vi till vår lilla stuga på landet och hängde där i solen och badade. Har badat så himla mycket det senaste alltså!

Såg så himla fina näckrosor ute på sjön! Som en saga. Jag blev så ivrig av att titta, fota, vara nära att jag råkade paddla rakt in i dem, oops.

Vi såg en sjukt stor skalbagge vid strandkanten!

Visade sig vara en vattenskalbagge kollade vi upp.

Vi grillade mat på flertalet grillar men som synes i bakgrunden vägrade barnen ge upp idén på att göra upp en egen eld hehe, the brightness.. sött ändå.

Någon annan bodde i närheten där vi bodde och det var något som gjorde att de såg så läskiga ut, jag blev typ övertygad om att de skulle försöka mörda oss när vi somnat så jag laddade upp med både paddel och kniv vid min sida, låg sedan vaken extremt länge och lyssnade efter ljud. Borde bli mer chill alltså.. dagen därpå i dagsljus såg de jättesnälla ut dessutom. Även om det där med “se ut” inte är något man kan basera något på.

Jamen väldigt idylliskt allt iallafall!

Har hämtar Trulsas aska på Blå Stjärnan idag, bröt ihop såklart. SÅ SJUKT hur mitt fluffiga lilla allt nu är ett PULVER. Eller det är inte HAN såklart, men resterna av hans kropp iallafall. Han står här i en liten urna av trä nu. Väldigt fin urna faktiskt, med hans namn på en liten guldskylt på, föredrog dock att jag honom här med både kropp och själ och mjukheten. Alltså jag rasar, så ofta rasar jag, som att allt bara sugs ur mig, jag kan inte FÖRSTÅ att han inte är här och aldrig kommer gå runt här mera. Hur förstår man? Jag vet inte.

Jag saknar dig.

Jag förstår liksom bara inte. Hur skall jag kunna leva hela livet utan dig??

På nätterna träffar jag honom för jag drömmer om honom varje natt, övertygad om att han hälsar på mig så mycket han kan för det är verkliga drömmar och jag känner honom trycka sig mot mig.

Men tomheten, tomheten! Jag trodde att han alltid skulle vara med mig. Naivt jag vet men jag har liksom känt det från start; han kommer ALLTID vara med mig. Och så bara är han inte det. Och det funkar inte, nej det funkar ju inte. Hur kan jag vara jag utan honom?? Det kan jag ju inte.

Allt med honom. Jag saknar ALLT med honom. Hans raka små ben som jag fascinerat skrattat åt SÅ många gånger, hur hans ben liksom är så raka och slutar i en pytteliten fot. Sådant alla kanske ser hos katter men jag såg det hos HONOM och hans ben var speciella, de var allt. Att titta på honom och allt som fascinerade mig så var mitt fånga dagen, mitt leva i ögonblicket. Hans svans, hur den böjde sig når den låg över saker, hur svanstippen vippade omkring vare sig han var arg eller glad. Hur jag alltid kunde gosa in mig i honom, ha jans lukt överallt och känna mig lugn och trygg, för att han FANNS. Hur jag kunde titta in i hans ögon och han i mina och veta att vi förstår varandra precis. Och nu kan jag inte göra det och jag vet liksom inte vart jag skall ta vägen. Mina tårar borde ha tagit slut för länge sedan men jag bara fortsätter gråta. Får rusa iväg om jag är i sällskap för jag hatar att andra ser mig gråta. Men jag bara gråter. För han fattas mig så extremt mycket. Känns som att någon har tagit ett stort bett av mitt hjärta och det gör ont ont ont. Allt gör bara ONT ONT ONT.

Sorgehantering

Det här med sorg alltså. Det går upp och det går ner, ena stunden sitter jag och gråter och allt känns tomt, andra stunden gör jag framtidsplaner och känner mig rätt positiv till livet. Jag började väl sörja så fort jag fick reda på att han var sjuk, det var som att något drogs ur mig då, eller som att jag drogs ur något. Sammanhanget, mitt sammanhang, det jag haft så länge jag kan minnas. Det känns nästan egoistiskt att vilja ha honom tillbaka för jag vet ju att han har det så mycket bättre nu, men jag vill inte ens att sjukdomen skulle komma, såklart. Jag vill tillbaka till innan. Det enda som kan trösta mig nu är tanken jag hade när mamma gick bort också; nu kan det här aldrig hända mig igen. Just denna död kan inte hända mig, för det har redan hänt.

Jag har varit med om stora förluster innan. Mamma som sagt, för 12 år sedan, och Kattsson för 3 år sedan. Skillnaden mellan dem och den här är att Trulsa var med mig vid de två första, han var där och tröstade mig, kröp så nära, slickade bort mina tårar, fick mig att inte känna mig så ensam.

Jag vill inte vara med om fler förluster nu. Jag orkar inte.

Är så himla glad att jag har Carro, hon har hanterat allt det här så himla bra, funnits för mig när jag har behövt, låtit mig vara ledsen och inte hållit på att tjata om att jag skall vara glad eller släppa det.

Jag är också glad att jag har yin yoga och nia yoga så nära, har försökt gå på minst två pass varje vecka som det här har varit. Försökt hitta mig själv i det hela, lugna inifrån. Är också glad att rödvin finns. Jag har druckit så mycket rödvin. Men inte druckit och blivit full, det är precis som att vinet har förstått att när jag inte äter så får jag få näringen därifrån istället, så det har bara lagt sig som en aningens bedövande hinna över allt. Eller det är vad jag har försökt iallafall, att bedöva lite.

Idag har jag varit och gett hans mat och medicin till ett katthem. Skall försöka göra mig av med hans kattlåda snart också. Hans leksaker skall jag ha kvar. Mattskålen och vattenskålen skall jag försöka förmå mig att tömma och diska snart. Lakanen som han och jag låg i den sista natten skall tvättas. Men så svårt.

Han är separat kremerad så jag skall få tillbaka hans aska, sprida ut lite, tatuera in lite, ha lite kvar. Har köpt en fin gammal sockerskål som får bli hans urna.

Det är så svårt att gå vidare från det här. Jag försöker göra små saker. Igår var jag med Johanna och hennes barn, imorgon skall jag till lillebror och hans barn. Jag behöver resa bort för att lämna allt här lite, och skall göra det snart. Men kommer vara en så enorm tomhet att komma hem igen och att han inte är här. Kommer antagligen skjuta på att vi skall åka hem så länge jag kan.

Livet utan honom.

Det är så absurt att de här bilderna är tagna i juni och att det alldeles precis nu är juli. Så nyligen, så långt bort. Och vad jag inte kunde ana att jag en månad senare skulle sitta här utan honom nu.

Är glad att allt gick så fort ändå, skulle vara så extra fruktansvärt att hålla på med massa behandlingar och hopp och tvivel under en längre tid, att utsätta honom för det och massa mer prover. Nu hade han ju varit sjuk längre än dessa två veckor som vi märkte av men det var inget han led av och heller inget som märktes; han var som vanligt. När katter får problem med njurarna visar de inte symptom förrän bara 25% av njurarnas kapacitet finns kvar. Och sedan kan väl saker och ting gå snabbare eller långsammare, men för honom gick det snabbt då.

Jag tror jag förstod vart det var på väg redan från start. Att jag kände det i mig någonstans, därför jag grät konstant och inte kunde äta antar jag. Samt var extremt mån om att ta tillvara på vår sista tid tillsammans. Ja nu hade jag såklart iofs agerat likadant om det “bara” hade varit oro också.

Det är så tomt här utan honom. Han var liksom ingen liten diskret katt som mest höll sig undan. Utöver att vara stor så var han ju också jämt MED. Kunde vara världens jobbigaste haha, som när han ville att jag skulle vakna och tog till ALLT, eller hur han jämt ville äta allt och tvätta mig konstant. Han anade sig till sexsituationer som en magnet och kom högt spinnandes i full fart och försökte trycka sig ner mellan oss; mys?? Count me in! Och kräva att bli klappad. Haha lilla knäppgök, han hade så konstiga saker för sig. Men var så fin så söt så underbar jämt.

Förstår inte hur livet skall vara utan honom? Något mer jobbigt får iaf definitivt inte hända för det klarar jag inte hans tröst. Jag bryter ihop så lätt, det behövs bara en tanke på honom, att jag tycker att jag hör honom att jag tror att jag ser honom, att jag petar på hans leksaker som fortfarande ligger utspridda. Hans mat och vatten står fortfarande kvar, hans låda står fortfarande kvar.

Det är så knäppt att inte anpassa runt honom! Att kunna ha alla fönster öppna utan att det finns risk att han ramlar ut, att inte behöva lämna toadörren öppen så han kan gå på toa, att kunna lämna matrester framme.

Jag behöver komma bort härifrån lite tror jag, resa bort. Men är så rädd för att komma hem och slås ännu hårdare av att han inte är här.

I himlen.

Nu är han med henne igen, sin bästis Kattsson. Och han är med mamma. Men han är inte med mig och saknaden! Tomheten! Ensamheten! Jag känner mig som att jag har blivit stympad, som att en viktig del har skurits bort från mig. Hur skall jag funka utan honom? Jag vet inte, vet bara att jag måste. Men jag vet inte livet utan honom. Vet att han är med mitt favoritgäng, att de har det roligt och bra. Att han säkert tvättat Kattsson helt blöt redan, att de kan springa runt hur de vill och leka tillsammans. Och gosa, det var det de alltid gjorde mest. Och han kan äta pizza igen, mögelost och alla andra konstiga saker han var helt besatt av.

Han dog på eget initiativ. Igår bestämde jag mig för att han måste få somna in, att vi skulle åka in idag, han varken åt eller drack och tvättade sig bara extremt sporadiskt. Det var ett så tungt beslut men jag visste att det måste bli så. Inatt sov han nära mig hela natten, min lilla sked, ibland vände han sig om och låg och tittade på mig och jag försäkrade honom om att det skulle bli okej, att jag skulle klara mig. Och jag pratade om alla roliga saker han skulle få göra nu igen.

Så åkte vi iväg förut, mot Blå Stjärnan igen. Han i den rosa reseburen på bilden, den som Kattsson också gjorde sin sista resa i. Han älskade sin resebur, ville ligga i den även när vi inte skulle någonstans. Nu är den donerad till ett katthem, hoppas någon annan katt kommer gilla den lika mycket. När vi väntade på vår tur satt jag en bit bort med honom och plötsligt såg jag att han inte rörde på sig, alls. Kanske ville han bespara oss att se honom somna in, kanske orkade han bara inte längre.

Min älskade älskade älskling, han är den bästa jag någonsin har träffat. Han har räddat mig i 13 år, tagit hand om mig när jag varit ledsen och alltid fått mig att skratta och le åt hans konstiga små egenheter. Han är bäst.