Tag Archive | when we rise

When we rise

Carro och jag har börjat titta på en serie som går på HBO Nordic, When we Rise. Det är en dramaserie som är baserad på HBTQ-aktivisten Cleve Jones memoarer. Serien är fylld med massa fakta och autentiska klipp och nyhetssändningar. Den utspelar sig från slutet av 1960-talet och fram till nutid, framförallt i San Fransisco. When we rise handlar om HBTQ-rättigheter och hur människor har slagits för att få existera på samma villkor som de andra. Det är en sjukt bra serie och ni måste se den!

Men den får mig att tänka på en sak.

Jag tar liksom för givet att jag får finnas och existera precis som jag är. Jag är inte tacksam för att min familj och min omgivning accepterar att jag är homosexuell. Jag tar för givet att de skall göra det. Jag förväntar mig inte ogillande blickar när någon ny får reda på att jag inte är hetero. Jag är inte tacksam över att folk inte skriker på mig och attackerar mig om jag pussar Carro på stan, håller hennes hand. Jag är inte tacksam över att vi får gifta oss, skaffa barn, skyddas av lagar. Jag tar för givet att det skall vara så. Och det är bra såklart. Skulle ju bli knäpp av att gå runt och vara tacksam och ta för givet att folk är emot mig hela tiden.

Men denna serien får mig att tänka på hur det var. Och på hur det på många ställen är ännu. Att förföljelse av homosexuella är och var vanligt. Den får mig att tänka på alla de som kämpade för rättigheter som gör att jag nu och här kan ta för givet att andra ser mig som lika mycket värd för att jag råkar vara kär i en tjej istället för i en kille, när jag själv är tjej. De ägnade sina liv åt kampen. Flera dog. De gjorde det för att jag nu glatt och vanligt skall kunna hålla min tjej i handen i offentliga miljöer.

Visst vet jag att de finns de som är emot min ’livsstil’, men jag träffar inte på dem personligen. Visst vet jag att vi inte kan resa till till exempel Dubai eftersom det är förbjudet att vara homosexuell där. Men jag kan leva här och på andra ställen där ingen höjer på ögonbrynen åt mig, inte av den anledningen iallafall.

Jag är så tacksam för alla de som tog striden. De som kämpade för att få folk att förstå att det är ingen sjukdom, det är inget som kan botas, det är inget äckligt. Det är kärlek.

Jag gråter när jag ser vissa scener för det är så absurt att det har varit på det viset.

Jag är så glad över alla ändringar som gjorts.

Det gör mig så ledsen när jag tänker på alla extremhögervågor över världen, de vill ta ifrån mig min frihet som alla dessa människor kämpat för. De vill förpassa mig till skamvrån. De vill inte att min kärlek skall vara en accepterad kärlek.

Och inte bara mig såklart, utan alla andra som också älskar någon eller blir kär i folk, av samma kön. Det får aldrig bli så igen, aldrig, aldrig, aldrig. Jag orkar inte behöva slåss för det men kommer vi dit så kommer jag vara den som står först på barrikaderna, den som skriker högst och den som kastar flest stenar. Och jag kommer göra det med alla dessa förkämpar i sinnet.

Men främst; vi får aldrig komma dit igen.